Emanuel Sidea: SAS borde inte få mer hjälp – företagets tid är över

För några år sedan intervjuade jag Bo Inge Andersson, biljätten GM:s tidigare inköpschef som också haft tunga chefsroller i rysk och japansk fordonsindustri. Andersson berättade att han brukar hjälpa yngre förmågor att avancera sina karriärer. Adepterna tar han under sina vingar i sex månader. Han ger stöd och vid behov involverar sig konkret i deras olika hinder, i ett slags mentorskap.

Ett halvår är den tid han lägger på ett sådant engagemang, annars finns en annan fara, menade han. Adepterna har ibland en massa olika förklaringar till varför de behöver ytterligare hjälp och stöd. Men efter sex månader är gränsen alltid nådd.

– Jag tänker ju inte göra deras jobb, sa Bo Inge Andersson.

Så väljer han att agera, kamratligt men inte kravlöst. Alla förtjänar en eller två chanser – ibland ytterligare en chans. Men någonstans måste det ta slut. Andersson har sin gräns, frågan är om finansminister Magdalena Andersson saknar en.

När det kommer till flygbolaget SAS tycks regeringen har ett gränslöst förhållningssätt. SAS, som redan fått 3,3 miljarder i statliga lånegarantier, har sagt sig behöva 12,5 miljarder för att överleva coronakrisen. Häromdagen meddelade regeringen att man ska pytsa in uppemot 5 miljarder kronor.

Av förståeliga skäl är det en svår kris som flygbolaget befinner sig i. Coronaspridningen har stoppat i princip alla flyg och istället för att få tillbaka sina pengar har SAS-kunder fått bonuscheckar för framtida resor. Många har anmält förfarandet till Allmänna reklamationsnämnden (ARN), utan någon större framgång. Uppemot 6,8 miljarder kronor borde SAS ha betalat tillbaks för flygresorna som inte blev av. Skälet till agerandet är uppenbart efter en blick på bolagets kassa: där finns endast 7,5 miljarder. Kassan hade i princip tömts vid kontanta återbetalningar.

Men det är inte bara corona som man kan skylla på. Det är välkänt att flygbolag är notoriskt svåra att få lönsamma. Därmed inte sagt att man inte ska ge det en eller två chanser. Men hur länge ska man försöka?

Lönsamheten är svag och även om vd Rickard Gustafson får ihop de miljarder som behövs för att överleva coronakrisen så lär det inte dröja länge tills det är dags för nya tillskott. Historien har visat att det är desto vanligare än motsatsen.

Tre gånger har aktieägarna i SAS skjutit till kapital de senaste 11 åren. Totalt rör det sig om drygt 12 miljarder, enligt en sammanställning gjord av Affärsvärlden. Då ska man komma ihåg att SAS börsvärde nu är 3,6 miljarder. Om aktieägarna hade velat roa sig med pengarna hade de kunnat spela Jack Vegas eller på Betsson, som bägge har bättre återbetalning än SAS.

Istället går även svenska skattemedel till att subventionera ett flygbolag. Bolagets samlade resultat under de senaste tjugo åren summeras till minus 3,6 miljarder, enligt Dagens Industri. Det är uppenbart att SAS affärsmodell är ohållbar.

Jacob Wallenberg, företrädare för Wallenbergfamiljen som varit storägare i SAS sedan starten 1946, har sagt att flygbolaget är avgörande för det svenska näringslivets konkurrenskraft. Argumentet är inte helt övertygande. Med regeringens beslut att stoppa in ytterligare fem miljarder av skattemedel har familjen fått som man önskat, utan att Wallenbergs stinna stiftelser skjutit till mer kapital.

Någon borde underrätta Wallenbergfamiljen om att KLM/Airfrance, British Airways, Lufthansa och Norwegian är alla fullgoda flygbolag som i mitt tycke varje gång överträffar SAS vad gäller tillgänglighet, service och prissättning. Kvartetten – och möjligen andra därtill – skulle gärna fylla SAS marknadslucka den dagen svenska och danska staten tillsammans med resten av aktieägarna tycker att nog är nog, gränsen är nådd.

Det kan vara sorgligt men vi måste alla inse att SAS tid är över. Trist, men det är väl okej. Ibland måste företag läggas ner. Det är som Joseph Schumpeters välkända begrepp om kreativ dekonstruktion: det är ur askan som något nytt reser sig.