Gör viruset skillnad på land och stad?

Utanför grillen i Hofors centrum tar Josefine Aronsson och kollegan Monica Pallin en rökpaus i skydd av affärsgatans överbyggnad. Det är mellan regnskurar en åskmörk fredag i försommar-Sverige, och det är snart semester, men för vårdbiträdet Josefine Aronsson ser det inte ut att bli mycket ledigt i år.

Under den långa coronavåren har hon knaprat semesterdagar för att slippa de pass som innebär störst smittrisk på äldreboendet där hon arbetar. Dödsfall och många svårt sjuka är en del av arbetets vardag nu. Semesterdagarna har blivit hennes livlina.

Att be om tjänstledigt – utan lön – är inte ett alternativ.

– På min lön har jag inte råd att ta ledigt utan betalt, säger hon och drar ett djupt bloss på cigaretten.

De båda kollegernas tilltro till myndigheter har fått sig en allvarlig knäck den här våren. Josefine Aronsson kallar Sveriges hantering av corona »en katastrof, mer eller mindre«.

– Vi borde ha stängt ner landet som de andra gjort. Det kan inte komma något bättre ur det här. Kanske man kan sluta ge bidrag till andra länder och sköta sitt eget land i stället? Vi skulle behöva samma hjälp tillbaka men det tror jag knappast att vi får. Det kommer att ta otroligt lång tid för Sverige att komma igen, säger Josefine Aronsson med skärpa i rösten.

Oron bär spår av ilska. I Hofors håller människor avstånd, tycker de, men de skräms av rapporterna från Stockholm; nu senast demonstrationen på Sergels torg som samlade 8 000 människor.

– Man vet inte om det är dumhet eller inkompetens, om folk skiter i smittspridningen eller om de bara inte förstår, säger Monica.

Det finns skillnader mellan stad och land, mellan utbildade och lågutbildade, arbetare och akademiker, hemmaarbetare och knegare, unga och gamla. Hur olika grupper tycker syns i den stora Novusundersökning om corona som görs av Institutet för framtidsstudier, Högskolan Dalarna och Mälardalens högskola.

30 procent tror att Sverige kommer ur coronakrisen allvarligt skadat. 22 procent tror att Sverige kommer ur krisen kraftigt stärkt. Resten, hälften av de tillfrågade, vet ännu inte.

Det är nutidshistoria som kartläggs. Hur krisen hanteras i världen, hur den påverkat oss, kommer att intressera oss i år fram­över.

En övergripande slutsats är att det svenska samhället präglas av en mycket stor tillit och förtroende. Hela 94 procent har stort förtroende för sjukvården, 88 procent tycker att samhällsinformationen varit ganska eller mycket bra.

Men det finns skillnader, beroende på skärningen i materialet.

Bland hemmajobbarna är förtroendet för myndigheterna stärkt i högre utsträckning än bland dem som går till jobbet. De senare har en högre andel vars förtroende är allvarligt skadat.

Hemmajobbarna är en mer privilegierad grupp, med större möjlighet att skydda sig från smittan. De har högre inkomst, bor i bostadsrätt, har något högre utbildning och fler är tjänstemän eller chefer.

Bland dem som jobbar som vanligt är inkomsterna i snitt lägre. Här finns arbetarklassen: industriarbetarna, vårdbiträdena, hantverkarna, men också lärarna, läkarna och sjuksköterskorna.

Hur man ser på utvecklingen påverkas delvis av vilken typ av arbete man har. 60 procent i studien anser att regeringen bör lösa problemen som följer av coronakrisen. Men tittar man närmare kan man se att hemmajobbarna lägger större vikt vid att vi löser pandemin genom globalt samarbete och att de som går till jobbet i högre grad tycker att Sverige på egen hand ska lösa sina problem.

Rädslan för det främmande är också större bland dem som går till jobbet: Här litar färre på någon med annan religion eller annan nationalitet än den egna. Jämfört med hemmajobbarna är det dubbelt så många som tycker att etnisk mångfald försvagar social sammanhållning: 12,3 procent jämfört med hemmajobbarnas 6,5 procent.

Ökar coronakrisen solidariteten eller leder den till pessimism? Ökar den nationalistiska tendensen eller kommer en fördjupad humanitet? Ju fler av världens länder som ansluter med sin data desto bättre bild kommer forskarna att få om vad en pandemi gör med oss.

– Ganska många upplever att Sverige kommer allvarligt skadat ur det här, en mindre del att vi går kraftigt stärkta ur krisen. Det här blir riktigt intressant efter att vi gjort våg två och våg tre, säger Tomas Axelson, docent i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna och verksamhetsledare vid Interkulturellt utvecklingscentrum, som delfinansierar studien.

Vi träffas i hans arbetsrum i Falun, dit vi gått genom ödsliga korridorer i ett nedstängt Högskolan Dalarna, som vanligtvis brukar vara fullt av studenter i färd med tentaplugg och examensuppgifter före sommarledigheten.

Covid-19-studien tittar också på partisympatier. Totalt röstade 15,3 procent i studien på SD i valet 2018. Men uppdelat visar det sig att 19,5 procent av de som jobbar som vanligt röstade på SD. Av hemmajobbarna var det bara 10,9 procent.

– En stor skillnad, säger Tomas Axelson.

– Jag ser det som ett tecken på en underliggande pessimism och polarisering. Andra undersökningar visar att det finns en tillväxt i SD-sympatier bland dem som är ekonomiskt utsatta och utmanade av att statens resurser inte tycks räcka till den egna gruppen. Det tycker jag synliggörs här.

I undersökningen är det, om än i små numerärer, nästan fyra gånger så många som röstade blankt eller inte alls bland dem som går till jobbet.

[caption id="attachment_642491" align="alignnone" width="1500"] »Världen hånar oss.« Rosemarie Bäckström jobbar på förskola; sambon Håkan Olsson är industrimurare på Ovako.[/caption]

I lilla Hofors – bruksorten i skarven mellan Dalarna och Gästrikland där stålverket Ovako är hjärtat i samhället, och där befolkningen minskat sedan sjuttiotalets mitt – säger många att landet borde ha stängts.

– Världen hånar oss. De skulle ha stängt Sverige för länge sedan. I stället tar man in turister. Det är inte klokt! säger Rosemarie Bäckström, som arbetar på förskola. Både hon och sambon Håkan Olsson, industrimurare på Ovako, måste jobba som vanligt.

Rosemarie har stor respekt för covid-19. Hon har haft en anhörig på covidavdelning på Gävle sjukhus.

– Jag har klätt på mig dräkt och mask, allt det där, säger hon och ryser vid minnet.

Janne Nylén, 39 år, snickare som gått arbetslös i tre år, aktar sig för att röra sig ute i samhället utan skydd för mun och näsa.

– Det har varit tufft att det inte är som vanligt, säger han och drar skyddet upp mot ögonen.

Vi står på avstånd från varandra. Janne Nyléns rädsla att få sjukdomen är djup, med hans andningsproblem skulle den kunna bli dödlig.

Sett till historien finns det en del som talar för att populismen kan öka i coronans spår.

– På kort sikt har populismen försvagats då dess enkla lösningar och problembeskrivningar inte varit relevanta. I stället har fokus hamnat på frågor som jobb, ekonomi och välfärd. Åkessons utspel om att Tegnell ska avgå är ett desperat försök att ta sig in i debatten, säger forskaren Carl Melin.

– På sikt kan dock populismen växa sig starkare då vi vet att ekonomiska kriser och arbetsmarknadsoro stärker populismen. Skulle det även uppfattas som att »etablissemanget« inte lyckats hantera pandemin och skydda svenska folket kan det också spela roll.           

Bi Puranen, forskare vid Institutet för framtidsstudier och generalsekreterare för World values survey, som mäter värderingar i hundratalet länder, vill dock understryka att Sverige rullar på. Jämfört med 2019 skiljer det 7 procent i sysselsättningsgrad.

– Nivån på oron är totalt sett inte så hög, men när man tittar på de olika grupperna ser det annorlunda ut. Hos unga under 30 år har vi en mycket lägre andel oro, de som är 70+ är de mest oroliga, säger hon.

Christoffer Östmark, 29 år, lastar mjölk hela dagarna. Särbon Emma Johansson, 27 år, är sjukskriven sedan flera år, men oroar sig inte för corona. »Det ligger inte för mig«, säger hon medan barnen Neo, 6 år, och Nomie, 3 år, leker vid hennes fötter.

Det unga paret är inte rädda för egen del, men saknar förtroende för myndigheternas sätt att hantera coronakrisen och dess effekter.

– De verkar inte ta det seriöst, då hade de stängt ner Sverige, säger Christoffer Östmark.

Bi Puranen tycker att det är bekymmersamt att så få av de unga oroar sig för egen del:

– Det här är ett viktigt dilemma att titta närmare på – unga arbetare är inte särskilt oroliga, äldre är mer oroliga.

Sverige är ökänt för sin låga värdering av äldre. Av de 100 länder som ingår i World value surveys mätningar ligger Sverige på 99:e plats, bara Estland värderar sina äldre lägre.

– 70+  har en kolossalt låg positionering i det svenska samhället. Man har svårare att hävda sig. I pandemins kölvatten riskerar vi en ökande polarisering mellan åldersgrupper, och förmodligen är den låga värderingen av äldre något som påverkat äldreomsorgen negativt. Lägg till att det är många migranter, också lågt värderade, som arbetar i äldreomsorgen och det blir ännu mer negativt, säger Bi Puranen.

– Det slår hårt. Vi har den omsorg som samhället riggat för. Det här är ju hur medborgarna ser på det, det blir väldigt bekymmersamt av det skälet.

Hon pekar på Norge, vars äldreomsorg är en annan, och vars äldre har högre social status än i Sverige.

Under vårt telefonsamtal hörs bruset av vatten i bakgrunden. Bi Puranen har, som alla som har möjlighet, flytt Stockholm för landet, och passar på vattna trädgården.

Storstadsbor är mindre oroliga, särskilt de unga. 80 procent av de unga i storstäderna känner ingen oro för corona, mer än hälften tror att de haft milda symtom.

– Det är tydligt så att det finns en grupp som tänker solidaritet, att vi ska lösa det här globalt. Det är den privilegierade gruppen. Samtidigt har de som får gå till servicejobb som vanligt inte samma bild, säger Bi Puranen, som menar att »en ökad polarisering lurar bakom knuten«.

– Det är väldigt allvarligt. Vi får se hur det går i världen, förmodligen klarar vi oss bättre i Sverige med ett utvecklat välfärdssystem, i ett globalt jämförande perspektiv, säger hon.

– Vi har ställt ganska många frågor som handlar om personlighet och empati. Just nu ser vi att människor har en positiv människosyn, det blir intressant att se om det ändras över tid.

[caption id="attachment_642492" align="alignnone" width="1500"] »Vi borde ha stängt ner landet.« Josefine Aronsson jobbar som vårdbiträde och ser inte ut att få mycket ledigt i år.[/caption]

I skolavslutningstider drar textilläraren Katarina Wallberg en lättnadens suck. Med sin diabetes är hon i riskgrupp, men har arbetat som vanligt med sina mellanstadieelever.  Hon ser, oron för hälsan till trots, positivt på framtiden:

– Vi kommer att gå starkare ur det här. Det som tagits som självklart förut är inte det. Tacksamhet och hjälpsamhet är större.

Empatin är stark i alla grupper, men en liten grupp anser att samhället har blivit mer fientligt.

– Förmodligen kommer den gruppen att öka. Mycket kan komma att förändras över tid, därför är det så viktigt att göra denna tidsseriestudie där vi kan analysera förändring över tid, säger Bi Puranen.

I Hofors centrum har den folktomma huvudgatan fått en tät trafik av människor. Det är skiftbyte på Ovako. De flesta ska helghandla och passar på att köpa öl på Systemet.

Två somaliska kvinnor i svart abaya och hijab bär på tunga kassar. Vi pratar, men de vill inte delta med namn eller bild. Coronan oroar, men de håller sig mest hemma, isolerade med familjen. Ingen av dem arbetar.

En kvinna vänder sig om, blänger, väser något ohörbart åt dem. De rycker på axlarna. Efter sju år är Hofors hemma, så också kvinnans beteende.

På Södermalm i Stockholm är det fullt på uteserveringarna. Författaren och debattören Fredrik Virtanen stoppar in en prilla under läppen och tittar ut över myllret på Götgatan. Söderbo sedan många år är han uppvuxen i östgötska Motala. Virtanen tror att känslan av att vara immun är större i stan.

– Folk verkar mer orädda desto mer unga och välbärgade de är – i innerstan är det fullsatt på Riche och Strandvägen. Välbärgade har en känsla av att vara mer immuna, starkare. Och med viss rätt. De får ju bättre vård. Och Söder, som är övre medelklassens kvarter, känner sig nog tryggare än folk i Motala, säger Fredrik Virtanen som kallar coronan »ett feministiskt överklassvirus«:

– Det föredrar att dräpa äldre män och fattiga i första steget. I andra steget fortsätter börserna raketstiga medan massarbetslöshet råder. Alla klyftor cementeras, växer av covid-19.

När jag berättar om studiens resultat, hur hemmajobbarna ser mer positivt på läget, så skrattar Josefine Aronsson och Monica Pallin i Hofors:

– De är ju inte ute i det, så det är inte så konstigt – de riskerar inte att bli sjuka. Vi riskerar det varje dag – för att ta hand om de gamla, säger Josefine Aronsson.