USA-valet: Kan ett dramatiskt år gynna Trump – precis som för Nixon 1968?

På söndagskvällen försänktes Vita huset i ett riktigt mörker. Bilderna från nedsläckningen är nästan förvirrande, all belysning på fasaden liksom nästan alla lampor inne i Vita huset var släckta och Vita huset såg spöklikt ut.

Dagen därpå, när president Trump, som upplevt en helg där han förts till Vita husets underjordiska skyddsrum undan de rasande protesterna utanför, tycks han ha hämtat sig och på eftermiddagen twittrar han: ”NOVEMBER 3RD”.

NOVEMBER 3RD.

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) June 1, 2020

Inget mer. Ingen förklaring.

Första tisdagen i november 2020, den amerikanska valdagen. Då ni, tycks Trump tänka.

Allt fler jämför nu sommaren 2020 med sommaren 1968. Den kände journalisten James Fallows skriver i The Atlantic om det mest dramatiska året i amerikansk nutidshistoria, 1968. Men också om att det enligt honom näst mest dramatiska året, 2020, fortfarande har sju månader kvar.

Efter den långa och heta sommaren 1968, efter morden på Robert Kennedy och Martin Luther King, röstade USA den 5 november 1968 fram republikanen Richard Nixon som den 37:e presidenten.

”Morden. Det utländska kriget. Det inhemska blodbadet och blodsutgjutningen. Det politiska kaoset och uppdelningen. Det sätt som delar av Förenta staterna har verkat vara under den senaste veckan, i reaktion på orättvisor, är hur mycket av USA verkade dag efter dag detta år”, skriver James Fallows.

Och han påminner om vad som hände; mordet på Martin Luther King Jr, vinnare av Nobels fredspris 1964, som just hade vidgat den amerikanska medborgarrättsrörelsen till en större kampanj riktad också mot Vietnamkriget och sociala och ekonomiska orättvisor. Minns: ”I have a dream…”.

Eller mordet på Robert Kennedy i juni, han hade just vunnit demokraternas primärval i Kalifornien och såg ut att kunna gå mot en seger också i presidentvalet.

Om inte om. Om inte Martin Luther King Jr och Robert Kennedy kanske inte Richard Nixon tagit hem segern den 5 november, inget fortsatt krig i Vietnam, inte utnämning av fyra konservativa ledamöter i Högsta domstolen… Om inte.

Och inte bara morden på de nationella frontfigurerna, i februari 1968; Orangenburgmassakern i South Carolina, där tre afroamerikaner dödas och många skadas i en protest mot segregationen i sydstaterna.

LÄS OCKSÅ: Krönika: Rasismen i USA är historisk, men inte särskilt amerikansk

Efter det andra Kennedymordet blev det till slut den rätt färglöse Hubert Humphrey som blev demokraternas presidentkandidat efter det kaotiska konventet i Chicago. Den sittande presidenten Lyndon B Johnsons hade överraskat negativt i primärvalen i New Hampshire då han bara fick 50 procent. Tvåan Eugene McCarthy, uttalad motståndare till Vietnamkriget, fick oväntat höga 42 procent. Robert Kennedy liksom Hubert Humphrey gick in i valkampen först efter det, då de insåg att Johnson var sårbar och kunde besegras. Och Johnson bestämde sig själv för att hoppa av.

Den 5 november tog Richard Nixon hem 32 delstater, Humphrey bara 13 delstater.

”På sitt sätt kan jämförelsen mellan 1968 och 2020 få amerikanerna i dag att må bättre, eller åtminstone erbjuda tröst utifrån att tiderna har varit hemska även tidigare”, skriver Fallows.

Men det finns en viktig skillnad, menar Fallows, de ledande politikerna 1968 var, oavsett om man ansåg de hade rätt åsikter eller ej, kompetenta och hade erfarenhet från politiska församlingar. Då fanns ingen möjlighet att ”Vita huset skulle hamna i händer på en clown”.

”Han borde bara sluta prata. Detta är som Charlottesville igen”, sa Atlantaborgmästaren Keisha Lance Bottoms på CNN härom kvällen, med hänvisning till Trumps katastrofala kommentarer efter den våldsamma nationalistiska marschen i Virginia 2017. ”Han talar och han gör allt värre. Det finns tillfällen då man bara ska vara tyst, och jag önskar att han bara skulle vara tyst”, fortsatte hon.

Det gör hans medarbetare också enligt samstämmiga uppgifter, och de ser också en parallell med Charlottesville och oroar sig för att Trump bara kommer att förvärra saker genom sina uttalanden.

”Vi har en pandemi som har dödat mer än 100 000 människor i Amerika. Svarta samhällen har haft ett oproportionerligt antal av dessa dödsfall. En lång nedstängning har effektivt stängt ned den amerikanska ekonomin och 40 miljoner människor har hamnat i arbetslöshet”, skriver Jamilah King i Mother Jones.

LÄS OCKSÅ: Trumps värsta fiende: En ekonomi i fritt fall

Och coronapandemin påverkar bevisligen svarta amerikaner mer. Enligt en McKinsey-rapport som presenterades på tisdagen är risken att svart amerikaner drabbas av corona 30 procent högre beroende på hälsotillstånd som påverkar, som högt blodtryck och diabetes. Svarta medborgare är också mer utsatta för smittan i sina jobb, genom att det utgör 33 procent av undersköterskorna och 39 procent av övrig sjukhuspersonal i servicefunktioner.

Även den ekonomiska påverkan är större, 39 procent av de jobb som svarta har hotas av en långvarig påverkan av pandemin, mot 34 procent av de vitas jobb, konstaterar McKinsey. Samma med dödligheten i covid-19. I den värst den amerikanska pandemins epicenter, New York, är 18 procent av dödsfallen bland svarta, jämfört med en 9 procents andel av befolkningen.

En undersökning från Data for Progress som Bloomberg refererar visar också att 62 procent av afroamerikanerna (48 procent bland vita) säger att de har problem att få pengarna att räcka till kostnaderna den kommande månaden, 45 procent av svarta (31 procent av vita) säger att de redan blivit av med sitt jobb eller fått sänkt arbetstid på grund av krisen.

Demokraternas Joe Biden har enligt de senaste opinionsundersökningarna 5–10 procents ledning över Donald Trump.

Men det är långt till 3 november. Och det kan bli en lång och het sommar. Precis som 1968.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Trumps svagheter blottas och hans motståndare sitter i karantän