Liberalernas dystopi: Att enbart bli ett lokalparti i Stockholm

Kanske berodde det på de starka lamporna i tv-studion. Kanske behövde han bara en stund för att samla sig. Men många hemma i tv-sofforna var övertygade om att folkpartiledaren Sven Wedén var på väg att brista ut i gråt när han kom i bild i direktsändning och skulle förklara partiets valförlust 1968. Han blinkade upprepade gånger. Såg ytterst besvärad ut.

Inte bara hade partiet tappat 2,7 procentenheter sedan förra valet. Inte bara hade Socialdemokraterna säkrat fortsatt regeringsinnehav med över 50 procent av rösterna. Folkpartiet hade också tappat rollen som borgerlighetens största parti. En position man haft i 20 år, under Bertil Ohlins tid som partiledare.  Som bäst – 1952 – hade var fjärde väljare röstat på partiet.  Men när Sven Wedén frågades ut i tv kunde han knappt förklara skillnaden mellan Centerpartiet och Folkpartiet. Och efter valet 1968 tog Centern mycket riktigt över rollen som det ledande borgerliga partiet.

Dagens Liberalerna har ett väljarstöd som är så svagt att partiet skulle riskera att åka ur riksdagen om det vore val i dag. Visserligen fick L 4,2 procent i en Sifo-mätning förra helgen, men i flera andra mätningar hamnar partiet under spärren. Folkets parti har en allt mindre andel av folket bakom sig. Om L ska säkra sin plats i riksdagen måste var 25:e väljare rösta på dem, 4 procent. Men internt pratar man om att högst 2 procent utgör de säkra väljarna. Liberalerna har de senaste åren tappat till Socialdemokraterna men också till mittenkollegan Centerpartiet. Internt i partiet ser man med särskild oro på att välutbildade kvinnor i storstäder hellre väljer Centerpartiet framför Liberalerna.

– Det är mycket Annie Lööf som person som intecknar traditionellt liberala ytor i valmanskåren. Ser man till politiken de för i riksdagens utskott så är det rätt så mycket den gamla Centern, regionalpolitik och näringspolitik, säger en liberal riksdagsledamot.

Ett framgångsrikt parti bör vara i takt med såväl samtiden som framtiden, och ha svar på de frågor väljarna ställer. En av de få framgångsrika liberala politikerna, Philip Sandberg – ung ordförande i kommunstyrelsen i Lund som i senaste valet fick  Westerbergsiffror lokalt – brukar säga att det är just det man inte har haft. I partiets tidning Nu skrev han:

»Vi liberaler behöver hitta tillbaka till att svara på frågor som medborgarna ställer i stället för frågor som ingen har ställt.«

När statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev en serie artiklar om partiernas själ inför valet 2018 undrade han var idéerna tagit vägen i idépartiet och fann förklaringen i partiets utveckling efter Bertil Ohlin. Det gamla Folkpartiet omgestaltades till ett maktparti:

»Det enda borgerliga parti som aldrig lämnade Rosenbad mellan 1976 och 82 och som [1978] inte tvekade att spela skjortan av Moderaterna och Centern för nöjet att få regera ensamma på nåder av Olof Palme. Ett parti som gick till val med en gemensam plattform med Moderaterna 1991 men som tre år senare öppet sökte koalition med Socialdemokraterna. Partiet som 2002 sökte bilda en mittenregering utan Moderaterna för att 2004 gå rakt in i Alliansen.«

Och nu samma sak: riksdagens näst minsta parti är ytterst, efter en uppslitande intern strid, garanten för att Stefan Löfven kan sitta kvar som statsminister. Trots att alla de tyngsta medlemmarna i dagens partiledning var emot januariavtalet.

– Det är ingen lätt roll för Nyamko. Om hon inte tror på detta vore det naturliga att bryta upp från avtalet. Men hon får inte med sig partiet på det, säger en person med inblick i partiets inre liv.

Två gånger sedan Ohlins dagar har liberalerna haft kortsiktiga framgångar i val. 1985 pratade Bengt Westerberg om Det bortglömda Sverige, om hur det såg ut i vården och äldreomsorgen och för funktionsnedsatta. Han tog inspiration från USA, lyssnade till de som såg friheten beskäras. Belöningen var ett valresultat på 14,7 procent. Därefter gick det nedåt, även om partiet så småningom kunde ta åt sig äran för LSS-reformen som genomfördes under Bildtregeringen 1991–94.

Nästa framgång var Lars Leijonborgs sommartalsutspel 2002 om att införa språktest för svenskt medborgarskap. Belöningen för uppgörelsen med partiets snällism blev ett valresultat på 13,4 procent. En partiledare som beskrevs som Lejonkungen umgicks ett tag rent av med tanken på  att bli statsminister i en mittenregering i minoritet, med Centerpartiet och KD och i samarbete med MP. Och i några år höll man fast vid temat med insatser för integration. 2004 tog Mauricio Rojas, då riksdagsledamot, fram den första rapporten om Utanförskapets karta för Folkpartiet. Sedan 2019 är han i stället expert i Moderaternas integrationskommission, som ska presenteras runt årsskiftet.

Typiskt nog var det två framgångar med mycket olika inriktning. Westerberg uppfattades när han valdes som medlem av högerflygeln, men han drog partiet i socialliberal riktning. Leijonborg stod i mitten när han blev partiledare, men påverkades av blivande partisekreteraren Johan Jakobsson att gå höger ut, mot mer kravliberalism.

– Partiet är så fast i valet 2002, det senaste framgångsrika valet, och många av dem som spelar en roll i partiet i dag kom in då – till exempel Nyamko. Men många som pekar på 2002 glömmer att moderatledaren Bo Lundgrens haveri hade stor betydelse för oss och att vi hade tur, säger en partiveteran och fortsätter:

– Nyamko blev vald för att hon skulle ge partiet en lite tuffare hållning inte minst i integrationsfrågorna. Men det kommer alltid vara SD och alltmer KD som slår en sådan L-hållning på fingrarna.

Så vilken är egentligen Liberalernas profil i dag?  Under åtta år med Alliansregering var det tydligt att dåvarande partiledaren Jan Björklund ville göra skolan till den främsta och stundtals enda frågan. En hel del gjordes, men skolan är ett område där resultat egentligen bara kan mätas på lång sikt. I dag har inte Liberalerna längre högst förtroende bland väljarna i skolfrågan. Det har S. I de liberala leden talas det uppskattande om den socialdemokratiska utbildningsministern, som beskrivs som både bra och stark.

– Anna Ekström låter ju rent av som en folkpartist ibland, säger en partistyrelseledamot, som inte verkar ha anammat partiets namnbyte till fullo.

På 80-talet fångade Bengt Westerberg upp den kritik som fanns mot att människan tappades bort i den växande vårdapparaten. Författaren och läkaren PC Jersild hade några år tidigare fått stor uppmärksamhet för sin skildring av hur patienterna höll på att glömmas bort i vården och på storsjukhusen i boken Babels hus, som också blev tv-serie. Men åren gick och liberalernas position i vårdfrågan sjabblades bort.

Med Lars Leijonborgs kravliberalism och partiets erkännande av integrationsproblemen skulle en ny väg stakas ut. Nyamko Sabuni och sedan Erik Ullenhag fick ansvaret som ministrar på området. Men precis som med skolan bryts inte migrationsutvecklingen på en eller två mandatperioder.

Det är bra för samhället, men en utmaning för Liberalerna

Så igen: Vad har Liberalernas för profil i dag?

– Vi behöver tänka närmare på det. Vi har varit så ängsliga att vi inte har utvecklat särskilt mycket politik. Vi måste bestämma oss. Att vi har en åsikt, oavsett vad den är, svarade Nyamko Sabuni i Svenska Dagbladet i november förra året.

Men att vara certifierad liberal och göra anspråk på att vara det riktiga liberala partiet har blivit knepigare i en tid när många beskriver sig som liberaler, om än med lite olika epitet.

– Jag skulle säga [att] Allianspartierna, och även Socialdemokraterna, har dragits mot mitten och bedriver mer eller mindre någon typ av liberal politik.

– Det är bra för samhället, men en utmaning för Liberalerna. Vi måste vara ännu bättre på att hävda vår ideologi och vad som är bra för Sverige. Vi har inte varit tillräckligt duktiga på att formulera samhällets utmaningar och leverera lösningar, svarade Nyamko Sabuni i en intervju med Dagens Samhälle i februari.

Arbetet med att ta fram ny politik har inletts. Partiets profilfrågor ska i framtiden fortsatt kretsa kring integration och skola men även klimat. De är partiets styrka och Nyamko Sabunis styrka ligger i de tre frågorna tillsammans, heter det när man talar med partiets högdjur.

Än så länge har partiledaren och hennes frågor dock inte synts så mycket. Visst – det medger till och med Sabunis kritiker – coronapandemin har lagt sig som ett lock över hela politiken. Och visst, Sabuni har behövt visa sig försonande för att läka såren efter partiledarstriden förra året.  Men nog har det varit väl tyst, tycker folk i partiet.

Under sommartorkan har partiledningen dock försökt nå ut. I juli kom ett pärlband av utspel: Nyamko Sabuni om trångboddhet och brister i äldreomsorgen; om språkträning i skolan; krav på mer kärnkraft ihop med Ulf Kristersson och så fick ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson avrunda med krav om skattesänkningar på 30 miljarder.

Sifomätningen kan vara en indikation på att partiet är på rätt väg, men en svala gör ingen sommar och även Sabunis supportrar börjar bli stressade.

– Folk i partiet tycker att Nyamko är rätt vettig, men hon tänder dem inte riktigt, säger en källa.

Partiets kanske hårdaste kritiker sedan partiledarskiftet, EskilstunaKurirens politiske redaktör Alex Voronov, skräder inte orden. I en ledare i juni om partiledarens första år hette det:

»Vad har hon åstadkommit under den här tiden? Till och med hennes mest hängivna anhängare lär behöva tänka efter länge för att ge ett svar. Liberalerna har i dag lägre väljarstöd än när Sabuni tillträdde – och under riksdagsspärren. När det kommer till partiledarförtroende är hennes siffror i botten och lägre än vad de någonsin var för Jan Björklund.«

Med valet av Sabuni hoppades många liberalpartister att de skulle få se nya radikala utspel som inför valet 2002. Frågan är dock vad det skulle vara? Nya språkkrav räcker knappast denna gång när det finns andra partier som ställer mycket hårdare krav än så i invandrings- och integrationspolitiken. Kanske är Sabuni inte längre den tuffa, kravställande och kontroversiella politiker de minns. Och har hon de rådgivare hon behöver? Partisekreteraren Juno Blom saknar erfarenhet från politikens högsta liga och flera av partiets skickligaste tjänstemän sitter nu i Regeringskansliet för att agera barnvakter åt Liberalernas politik i januariavtalet. Alex Voronov poängterar för sin del att Sabuni lyftes till partiledarposten efter löften om större tydlighet – men, hävdar han, hennes partiledarskap har bjudit på allt annat än det. Över telefon från Sven Wedéns hemstad Eskilstuna säger han:

– Skolfrågan var det man förknippade partiet med. Liberalerna började tappa skolprofilen redan under Jan Björklunds sista år. Under Sabuni har partiet definitivt förlorat den. Nu förknippas partiet inte med några frågor alls. Det borde ändå ha gått att identifiera något på ett år som gör partiet mer relevant.

Förväntningarna var höga  när den nya L-ledaren staka ut vägen i sitt linjetal på landsmötet i Västerås den 15 november 2019. Men det började med två malörer.

Först strulade tekniken. Sedan starten:

– Sverige gjorde det! 2–0 mot Ungern.

Fast det var ju Rumänien som fått spö dagen före. Förlägna blickar utväxlades.

Men det var inte bara fel om fotbollen. Även om det applåderades artigt och på rätt ställen konstaterade många att här fanns andra saker som blev fel, och som gick stick i stäv med vad partiet tyckte. I sitt landsmötestal hyllade hon bonus-malussystemet för miljöbilar, trots att Liberalerna är emot bonusdelen. Hon uttryckte en förhoppning om att färre asylsökande skulle komma till Sverige, utan att ha partiet bakom sig. I en intervju med Expressen inför landsmötet sa hon att Sverige bör vara »stramare med familjeåterförening«, trots att Liberalernas partiprogram säger motsatsen.

– Det är problematiskt att man valt en partiledare som i grundläggande frågor inte delar partiets inriktning, säger Alex Voronov.

Sedan är det detta med januariavtalet, som har kommit att splittra partiet. Att man nu stödjer den forna huvudfienden S sliter.

– Många folkpartister har lämnat partiet, de känner sig inte hemma i samarbetet med regeringen. Historiskt sett är S det stora maktpartiet, alla partiers motståndare egentligen. Lokalt i kommunen finns inga stora ideologiska skillnader. På riksnivå är det en annan sak. LO:s insyn och makt över S är en struktur som många retar sig på, säger Per-Ola Grönberg, kommunalråd i Sandviken, där S, L och C styr ihop för första gången efter valet 2018.

– Vi har hamnat i ett vakuum med våra liberala värderingar. Att vi gick in i samarbete med regeringen var rätt, jag tycker att vi även borde ingått i regeringen. Och vi har fått igenom mycket politik. Men det är inte okontroversiellt att vi ingått överenskommelsen, säger Grönberg.

Om Nyamko och partiledningen går fram med förslag blir folk genast misstänksamma mot att det finns en dold agenda

Partiledningen är också bakbunden i regeringsfrågan av ett beslut på höstens landsmöte: Om man öppnar för ett samarbete i någon form med SD ska det prövas av partiets landsmöte (med 178 ombud) eller partirådet (med 61 ledamöter). Ledningen riskerar därmed att få bakläxa efter ett nytt vägval.

Ett prov på partidemokrati. Men också ett recept för osanktionerad toppstyrning. Expressen kunde i höstas berätta om en hemlig strategi i partiet som går ut på att distansera sig från S och i stället närma sig Moderaterna. Ett effektivt sätt att lyckas med det, poängterar liberaler från olika håll, är att föreslå skattesänkningar på 30 miljarder och höjda rotavdrag till 50 procent (som kostar 6–7 miljarder) mitt under en global pandemi.

– De flesta tongivande i partiet inser att när vi närmar oss valrörelsen 2022 så kan inte partiet sitta kvar i det här och ha en reell överlevnadschans. Det finns ett tyst samförstånd om detta, säger en centralt placerad liberal.

Skvallret om att partiledningen försöker lämna ett ingånget avtal bakvägen har lett till en utbredd misstänksamhet mot de styrande.

– Om Nyamko och partiledningen går fram med förslag blir folk genast misstänksamma mot att det finns en dold agenda och försöker hitta det negativa i det. Man måste acceptera den linje majoriteten valt eller så tar man livet av varandra, säger en källa.

Det amerikanska företaget Kodak var en gång i tiden synonymt med fotografi. Bolaget utvecklade den moderna färgfilmen och framkallningstekniken och satte den enkla kameran i händerna på folket. Titta och tryck! Alla blev fotografer. Men Kodak blev sedan frånsprunget av den digitala utvecklingen.

År 1973 hade Kodak 120 000 anställda globalt, förra året var de färre än 5 000 efter konkurs och rekonstruktion. Filmrullar från Kodak säljs åt en liten men inbiten skara människor i jakt på ett uttryck från förr. Med samma intensitet som en gång Kodak hävdar Liberalerna att partiet ger skarpare, bättre och sannare bilder av liberalismen. Men för det belönas det inte av väljarna.

Bra idéer om de stora samtidsfrågorna, en duglig partiledare, närvaro i traditionella och sociala medier är sådant som bygger starka partier. Men det finns en annan och ofrånkomlig ingrediens: pengar. Politikutveckling kostar, det ska finnas folk som tar fram fakta och underlag, ringer medierna och tipsar, fixar ditt som datt eller välver höga tankar och drar upp strategier.

– Liberalernas ekonomi? Jo, vi är Sveriges fattigaste parti, säger Nicke Grahn, partistyrelseledamot från Dorotea i Västerbottens inland.

Och han har rätt. I de öppna redovisningar av partiernas intäkter, som de måste lämna sedan 2014, framgår det att Liberalerna under 2019 är fattigast av de åtta riksdagspartierna.

Låga röstetal ger få riksdagsledamöter och lägre partibidrag. Mest bidragsberoende är Vänsterpartiet med 77 procent av intäkterna, tätt följt av Liberalerna med 76 procent. Minst beroende är C (24 procent) och S (34 procent).

Centern sålde sina tidningar 2005, och blev landets mest välmående parti – i varje fall ekonomiskt. Partikassan fylldes på med 1,8 miljarder kronor och partiet lever gott på avkastningen. Socialdemokraterna har stora lotterier som löpande drar in stålar.

Normalåret 2017 hade Liberalerna 23 anställda mot 33 tio år tidigare, valåret 2018 var de 27. Socialdemokraterna hade 121 anställda 2017 och 135 anställda valåret 2018. Centerpartiet hade 74 anställda 2017 och 85 under valåret 2018.

Och inte nog med att Liberalerna har tvingats krympa antalet anställda. I juni 2019 fick partiet en rejäl extrakostnad. Nyamko Sabuni sitter inte i riksdagen och har därför inget riksdagsarvode. Partiet får därmed ta hela lönen på 130 000 kronor i månaden, en total kostnad inklusive sociala avgifter på 2,3 miljoner per år.

Partikansliet flyttade för flera år sedan in i riksdagskansliet (där staten står för hyran) och inte var det enbart för att vakta liberala punkter i januariavtalet som L krävde att få in fem av sina tjänstemän, så kallade samordnare, i Regeringskansliet (där staten står för lönen). Centerpartiet, med stark partiekonomi, hade råd att säga nej till det och kunde tillsätta folk på egna tjänster med resultatet att de kan spela högre i budgetförhandlingarna.

När Moderaterna behövde stärka valkassan inför 2018 sålde man den fastighet i Gamla stan i Stockholm där partihögkvarteret var beläget. När Sverigedemokraterna behövde bygga sin organisation på riksplanet bestämde man att de lokala organisationerna skulle skicka in 25 procent av sina lokala partistöd.

Liberalerna hävdar att partiet står för originalet när det handlar om liberalism, men det är ett varumärke som det är svårt att kapitalisera på i dag.

När Ulf Kristersson i juni sa att han kunde tänka sig ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna reagerade ett antal ledande liberaler hårt: Den som rör sig närmare SD rör sig samtidigt bort från Liberalerna, skrev de i en debattartikel och beskrev ett nytt konservativ-nationalistiskt block där M, SD och KD kommer allt närmare varandra.

Nicke Grahn, som också sitter i partistyrelsen, var en av författarna.

– Jag möter många kristdemokrater som gnisslar tänder åt vad deras partiledare Ebba Busch gör i närmande till SD. Många från den frikyrkliga miljön känner inte igen sig i partiet, de hoppar av eller väljer att inte åka på möten.

Enda sättet att komma ur Liberalernas läge är att få tillbaka framtidstron, menar han.

– Vi har som parti varit uträknade så många gånger. I Dorotea har vi vänt Sveriges sämsta kommunala ekonomi till det bättre. Det har vi gjort i en bred koalition, där även S deltar. Låter man som ett 15-procentsparti blir man det till slut. Det duger inte att bara angripa motståndaren i varje läge, säger Nicke Grahn.

Folkpartiet betraktades länge som partiet där det alltid var kortast väg till ett partiledarbyte och där lojaliteter är flyktiga. Senast hösten 2017 utmanandes dåvarande partiledaren Jan Björklund av Birgitta Ohlsson i en uppslitande strid. Men i dag är det få som ser en lösning i ett ledarskifte. I de interna Facebookgrupperna puttrar snacket på om januariavtalets vara eller icke vara, men inga krav på avgångar, inte ens från Stockholm eller Uppsala där Sabunis fränaste kritiker finns.

– Jag tror att vi får förvänta oss vid partiledarbyten att det tar ett tag att jobba in sig. Och vi låg lågt i opinionssiffrorna även när Janne var partiordförande. Fram till valdagen jobbar vi enträget på som vanligt. En skillnad nu är att vi har en väldigt lyssnande partiledning i Nyamko och Juno Blom. De jobbar mycket ut mot oss i landet, och politiken får utvecklas underifrån, säger Monica Lundin, kommunalråd för L i Borlänge (där partiet också för första gången styr ihop med S) och ordförande för Liberalerna i Dalarna.

Samtidigt är det med två år kvar till valet gott om tid för ett parti att byta ledning. L:s första kvinnliga partiledare, Maria Leissner, fick gå 1997 utan att prövas i riksdagsvalet året därpå. Skillnaden mot i dag var att det i farstun då stod en riksdagsgruppsordförande tillika vice partiledare och stampade otåligt: Lars Leijonborg. Precis som den hungrige Jan Björklund när Lejonkungen skulle petas. I dag är det få liberaler som självsäkert pekar ut en kandidat att efterträda Sabuni. Kanske Mats Persson, om han inte anses för nära kopplad till Sabunis politik. Följer de sitt historiska mönster pekar allt mot gruppledaren Johan Pehrson, som även är vice partiledare.

– Men det tror jag inte att folk tycker är så självklart, säger en partiveteran.

När Sven Wedéns besvikelse nådde svenska folket valnatten 1968 hade partiet tappat nästan lika mycket i väljarstöd som L i dag lyckas uppbåda en hygglig dag. Och många i Liberalerna fruktar att partiet inte överlever en mandatperiod utanför riksdagen.

– I bästa fall blir man då ett lokalparti i Stockholm, suckar en liberal.

Men kanske är det som Torkild Strandberg – Landskronaliberalen som visat att »vara liberal inte behöver vara likställt med lågt väljarstöd« – säger: Politikutveckling tar tid, och tills partiledningens nya agenda finns får man räkna med en och annan sur opinionsundersökning. Han var öppet för Sabuni och ansåg precis som Philip Sandberg i Lund att partiet svarade på frågor som väljarna inte ställt. Han gillar inriktningen i Sabunis framträdande. Fokuset på ekonomi, »batongfrågor« och det socialliberala är sådant som traditionellt sett har lockat så väl vilsna moderater som välutbildade kvinnor i städerna.

Torkild Strandberg tycker att partiet äntligen börjar leverera de efterlängtade svaren.

– Man måste ställa sig frågan vilka de stora utmaningarna är för Sverige, Europa eller Landskrona. Om man börjar fråga sig vad man ska göra åt 5 procent då landar man i något lättköpt som möjligen lyckas, eller så gör det inte det och så står man med ett lika tomt eller ännu tommare skafferi som tidigare.

Att skiftet av partiledare inte lett till någon uppgång för partiet tar han med ro.

– Om partiledarbytet i sig innebar en kraftig skjuts i opinionen så hade det inte handlat om ett grundläggande förnyelsearbete. En uppgång i opinionen som sker systematiskt har större förutsättningar att placera vårt parti på högre nivåer än de som vi nu ser.

– Lätt fånget, lätt förgånget.

Kanske är det också som de mest optimistiska liberalerna hävdar att det tar tid för kvinnor i politiken att bli populära. Ofta nämns Ebba Busch och Annie Lööf som exempel, även de började på kraftigt minus innan uppgången kom. Båda var dessutom ifrågasatta internt innan de lyckades cementera stödet för sin politik.

Och sedermera i hanteringen av regeringsfrågan.

Torkild Strandberg är inget fan av januariavtalet men tycker att det är viktigt att hedra ett ingånget avtal, som faktiskt är rätt liberalt i sin prägel. Men inför nästa val är det viktigt att väljarna vet vilket lag Liberalerna ska ingå i, hävdar han.

– Vi måste ha en plan för hur vi ska se på regeringsfrågan både inför och efter valet.

Värt att komma ihåg är att Liberalerna inte bara är ett litet, fattigt och otåligt parti. Man lägger dessutom stolthet i att vara kluvet – eller att ha högt i tak som det brukar heta internt.  Något som inte direkt borgar för centerpartistisk harmoni i grundläggande frågor som partiledarskap och hur landet ska styras.