Hakelius: Situationen i Belarus kan i bästa fall sluta i besvikelse

Hur ska vi hantera vår besvikelse?

När den arabiska våren bröt ut för tio år sedan trumfade förhoppningarna klarsynen. Drömmen om en ny, mer demokratisk och — låt oss tala klarspråk — mer västerländsk arabvärld, var så lockande att drömmen under en period verkade verkligare än verkligheten. Uttryckte man visst tvivel på att det här skulle sluta i frihet och förbrödring, kallades man i bästa fall cyniker, i många fall något ännu värre. Att tvivla på vårvärmen var att visa förakt för arabvärlden.

Så gick det som det gick. Samhällen som är relativt okorrumperade, vilar på något slags rättsstat och underhåller ett styrelseskick som låter medborgarna delta, men också i stor utsträckning lämnar dem i fred, uppstår inte över en natt. De växer fram i historiska processer som visserligen kan innehålla revolutioner, men som är mycket längre och mycket mer komplicerade än så.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Problemen kring migrationen försvinner inte

Nu följer vi hur marken är på väg att öppna sig under Aleksandr Lukasjenko. Det vore förstås fantastiskt om ”Europas sista diktatur” genomgick en demokratisk och frihetlig revolution. Men hur skulle det gå till?

Åren kring Sovjetunionens sönderfall var som en spricka i historien. Under en kort tidsrymd kunde länder i Sovjets intressesfär göra sig fria, avgöra sitt eget öde och bygga allianser som gjorde dem svårantastliga för Ryssland, när Ryssland återhämtat sig. Men krigen i Georgien 2008 och Ukraina 2014 visade att den perioden är över.

Belarus har oturen att ligga så till att det är av strategiskt central betydelse för Ryssland. Det är ett geografiskt och historiskt faktum, vad man än kan önska sig. Det är kulturellt och språkligt ett land med nära band till Ryssland. Det här försvårar situationen för EU och övriga västvärlden. I praktiken har dessutom väst väldigt lite att komma med, för att påverka utvecklingen åt demokratiskt håll. Det finns ingen verklig kraft bakom proklamationerna. Sanktioner har inte stoppat Ryssland från att utöva makt efter eget huvud i sitt närområde. EU eller Nato kommer inte att gå i krig för att stödja upproret i Belarus. Ryssland har visat att de är beredda att gå hela vägen för att upprätthålla sina säkerhetsintressen, om så krävs.

Det bästa man kan hoppas på är, med andra ord, en besvikelse. Det vill säga att militärt våld kan undvikas och att Belarus får en ny ledare, mer eller mindre handplockad av Ryssland, som i bästa fall är en aning bättre än Lukasjenko. Att det skulle gå att kombinera med demokrati, frihet och rättsstat i någon verklig mening är svårt att tro.

Och vi får hantera vår besvikelse igen.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Varför välja mellan strängare straff och social omsorg?