USA-valet 1996: Det mest betydelselösa valet någonsin?

På det republikanska konventets första dag deklarerade president Trump att det var ”det mest betydelsefulla valet i landets historia”. Demokraterna och Bidenkampanjen brukar säga samma sak.

Det säger man nästan alltid, konstaterar Jeff Greenfield i en artikel på Politico. Kandidaterna och kampanjerna gör det, och medierna och experterna gör det.

– Presidentvalet vill i sig representera det mest avgörande valet mellan två konkurrerande visioner för vår nations framtid sedan valet 1860 som försatte unionen in i ett inbördeskrig, skriver Reid Wilson i politiktidningen The Hill.

För fyra år sedan var Trump lika övertygad om att valet då var helt avgörande:

– Det här är utan tvekan den mest avgörande rösten du någonsin kommer att avge, sa Trump.

Och vad sa den konservative kommentatorn Dennis Prager om valet 2012? Jo:

– Den vanliga beskrivningen av ett presidentval – det viktigaste under vår livstid – är sant denna gång, skrev Prager.

Samma sa den liberala kolumnisten Michael Tomasky om valet 2008:

– 2004 ansåg många amerikaner, speciellt liberaler som fruktade en andra presidentperiod för Bush, att valet var ”det viktigaste under min livstid”. Det var det för en tid, nu är det detta valet som är det.

LÄS OCKSÅ: Molnen hopar sig för Trump

Ronald Reagans fru Nancy förklarade att valet 1980 var ”det viktigaste valet under mitt liv… utgången kommer att påverka nationen och hela världen”.

Harry Truman sa ungefär samma sak 1952: ”Mina vänner, det här är det mest betydelsefulla valet under vår livtid”.

Och The Atlantic Monthly beskrev redan valet 1868 mellan Grant och Seymor som ”utan överdrift det viktigaste valet som amerikanerna någonsin upplevt”.

Fast det finns ett undantag, menar Jeff Greenfield i Politico: presidentvalet 1996.

– Valet 1996 står ensamt som det minst spännande, minst avgörande för min livstid, din livstid, allas livstid. Det var en presidentkampanj som motsvarar Andy Warhols "Empire", den åtta timmar långa filmen av den orörliga Empire State Building.

Ekonomin var bättre än på decennier: arbetslösheten på bara 5 procent, inflationen under 3 procent och budgeten närmade sig balans - och på väg mot framtida överskott. Boris Jeltsin hade återvalts som Rysslands president och Vladimir Putin var en okänd person som precis flyttat till Moskva.

Inte ens terrorismen var en brännande fråga: Al Qaidas försök att fälla World Trade Center med en bomb 1993 hade slutat med misslyckande.

Sittande presidenten Bill Clintons utmanare blev senatens majoritetsledare Bob Dole, en kongressveteran med 35 år bakom sig, krigshjälte men också en kompromissman. Men knappast en stark presidentkandidat. Enda starka utmanaren var frifräsaren Pat Buchanan, som fyra år tidigare generat president George H.W. Bush med att få 38 procent av rösterna i New Hampshire, med ett nationalistiskt budskap. Han vann 1996 igen i New Hampshire.

Men utsikten att Buchanan skulle ta hem nomineringen gjorde att partiet snabbt slöt sina led och Dole vann 41 av de kommande 42 primärvalen och förlorade bara i Missouri. Men Clinton behöll den tvåsiffriga marginalen till slutet av kampanjen.

Och debatterna mellan de två kandidaterna blev rena sömnpillren:

– Jag har följt varje president- och vice presidentdebatt sedan det första JFK-Nixon-mötet. Och tack vare ett minne som lagrar gigabytes av värdelös information kan jag komma ihåg stunder från nästan alla. Men när det kommer till 1996, om du satte en pistol i mitt huvud och krävde att jag skulle minnas något ögonblick från någon av kampanjens debatter så skulle du ha en död man i dina händer, skriver Jeff Greenfield.

Men valdagen blev något mer spännande än vad opinionsundersökningarna visat. En skandal kring finansiering av Clintonkampanjen, som antydde pengar från utländska bidragsgivare, ökade spänningen mot slutet. Men det slutade med en enkel 49–41 seger för Clinton. Reformpartiets kandidat Ross Perot fick 8,4 procent.

LÄS OCKSÅ: Joe Biden anklagas för plagiat – precis som han gjorde redan 1988