Alla partiers mål för valet 2022: Få »Nackamammans« röst

Det stod en gul pion på bordet och Västerbron var kuliss i bakgrunden när Warda Fatih, 25-årig läkarstudent från Skåne och vice ordförande i Centerstudenter, introducerade partiledarens sommartal och storstilade comeback.

I nio månader var Annie Lööf borta från politiken efter att ha fött sitt barn tio veckor för tidigt. Nu var hon tillbaka. Samma dag hade Dagens Nyheter Lördag en sjusidig intervju med henne om comebacken. Och samma dag hade hennes egen Youtubekanal premiär, där hon talade om de jobbiga upplevelserna under graviditeten och födseln, men även släppte in tittarna när hon gjorde kaffe hemma i villan i Nacka.

En Nackamamma som ville dela med sig av sitt vardagsliv.

Valstrategerna i partiet kunde inte ha önskat sig en bättre återkomst på den politiska scenen. Här fanns det som de brukar kalla för berättelsen.

Partiernas valstrateger brukar säga att grovplaneringen av en valrörelse ska vara klar 18 månader före ett val. Sedan återstår finslipningen. Med andra ord kan det vara hög tid för dem att redan nu tänka igenom vilka väljargrupper de tror kan vinnas för partiet. För väljarbeteendet är allt mindre skrivet i sten. Gamla tiders klassröstande och partilojalitet urholkas alltmer.

Enligt valundersökningarna ökade andelen väljare som bytte parti från 25 procent (mellan valen 1988 och 1991) till 36 procent (mellan valen 2014 och 2018).

Och partibytarna har skiftat karaktär:

– Numera är det högutbildade väljare, som har goda politiska kunskaper, och konsumerar mycket nyheter. Det är de som var ideologiskt stabila som nu byter. Till exempel när många går från Moderaterna till Centerpartiet, säger Henrik Oscarsson, professor vid Göteborgs universitet, som förra veckan kom med en rapport om Flytande väljare i 2018 års val.

Det är också fler partibytare bland kvinnor och yngre, män och äldre byter mer sällan. Och 2018 röstade runt en tredjedel av väljarna på olika partier i riksdags- och kommunvalen. Samtidigt tycks hälften av väljarna ha en stabil hemvist och rösta på samma parti i val efter val, medan den andra halvan blir alltmer flytande.

[caption id="attachment_645335" align="alignnone" width="991"] Det är de som var ideologiskt stabila som nu byter parti, menar Henrik Oscarsson, professor vid Göteborgs universitet.[/caption]

Hösten efter valet 2018 tittade Fokus närmare på valdistriktet Järla i Nacka, ett område som växte fram i en gammal industrimiljö för snart 20 år sedan. Nacka var länge en moderat paradkommun, med över 40 procents stöd för M. Men Moderaterna tappade 9 procentenheter i Järla i senaste riksdagsvalet, Centerpartiet ökade 8,8 procentenheter och Socialdemokraterna ökade 4,9. Väljarna vid Järla sjö var en illustration till hur de framgångar M haft med att fånga in medelklassen i valen 2006 och 2010 nu upphört. Och att främst de högutbildade kvinnor som är mitt i livet, med barn och jobb, bor i villa, radhus eller bostadsrätt nu går till andra partier. »Nackamamman« har bytt parti.

Det finns också en allt tydligare könsuppdelning mellan partierna. Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöds av fler kvinnor än män. Motsatsen gäller Moderaterna och i ännu högre grad  Sverigedemokraterna. Liberalerna och Kristdemokraterna har ingen entydig könsdominans.

Kvinnliga väljare har rört sig mot mitten eller vänsterut på den politiska skalan. Fram till 80-talet var kvinnor något mer höger i partihemvist än män. Sedan dess har kvinnliga väljare gått något åt vänster, männen åt höger.

Debatten om partiledarnas betydelse är nästan evig och en kvinnlig partiledare ger inte kvinnoröster per automatik. För V gav Gudrun Schyman fler kvinnoröster främst i valen 1998 och 2002. Under Lars Ohly tappades den övervikten. Det dröjde till Jonas Sjöstedts andra val, 2018, innan partiet om igen ökade bland kvinnliga väljare. 2010 fick både Fredrik Reinfeldt (M) och Maria Wetterstrand (MP) rekordnivåer bland kvinnliga väljare, liksom Annie Lööf och Ebba Busch 2018. Men Göran Persson (S) hade högre andel kvinnliga väljare 2006 än Mona Sahlin 2010.

Nu, med två år till valet, låter det så här när partifolket funderar högt: »Vi måste nå de yngre, välutbildade kvinnorna i storstäderna.« Centerpartiet funderar som bäst på hur de ska stärkas och växa bland »Nacka­mammorna«, som naturligtvis också kan bo i Lerum, Lomma, Lund eller Lidingö. Men det gör Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet också. Moderaterna då?

– Det är klart att vi vill växa som parti i alla grupper. Men vi måste se till att Moderaternas politik utvecklas så att vi kan vända oss i större utsträckning till kvinnor. Moderatkvinnorna har fem reformgrupper i gång som ska ta fram vilka vardagsproblem man ser och fylla i luckorna i partiets politik, säger Josefin Malmqvist, 33-årig ordförande för Moderatkvinnorna, och riksdagsledamot från Stockholms län.

– Vi ser rörelserna bland främst unga kvinnor. Alla, men inte minst de unga, har mycket frågor kring både den egna och landets ekonomi, inte minst nu under pandemin. Det handlar också om ifall man får lika lön för lika arbete – vilket vi vet inte är fallet. Eller om att kvinnors ägande bara är hälften av männens. Men också om framtidsfrågor, där unga kvinnor ställer frågor kring miljö och klimat. Där behöver vi utveckla vår befintliga politik, säger hon.

Ända sedan 1982 är det S eller M som kunnat göra anspråk på statsministerposten. Men för båda partierna finns ett bekymmer om de vill bredda sig i nya väljargrupper i valet 2022 jämfört med förra valet.

För S innebär »Nackamammorna« ett dilemma. För lite grovt sett: det hon vill höra vill inte den manlige LO-väljaren »Bosse Bjuv« lyssna till. I valet 2018 röstade var fjärde LO-medlem på SD, och senare mätningar har visat att SD kan vara största parti bland LO-väljare. När partiet under våren 2018, liksom senare, har försökt tuffa till sig i migrations- och lag- och ordnings­frågorna har det slagit tillbaka internt.

Som S konstaterar i sin valanalys: »Det har funnits en del kritik mot strategins bärande upplägg och då framför allt den dubbla ansatsen att både tala ›hårda‹ frågor (gängkriminalitet och brottsbekämpning) och ›mjuka‹ frågor (välfärd). Kritikerna menade att partiets fokus på frågor om gängkriminalitet, brottsbekämpning och migration spelade motståndarna i händerna och att ett större och mera ensidigt fokus på välfärdsfrågor skulle vara en mer framgångsrik strategi.«

För M innebär också »Nackamammorna« ett dilemma: Ska de försöka få tillbaka Reinfeldtväljarna som gillade arbetslinjen men också trodde på att »öppna sina hjärtan« för flyktingar? Beskedet att de kan tänka sig att samtala med SD stötte i sig bort många av de väljarna och markeringen av ett konservativt block ihop med KD förstärker det.

[caption id="attachment_645336" align="alignnone" width="991"] Vi måste se till att Moderaternas politik utvecklas så att vi kan vända oss i större utsträckning till kvinnor, menar  Josefin Malmqvist, 33-årig ordförande för Moderatkvinnorna[/caption]

»Bosse Bjuv« har vi namnsatt efter Bjuvs kommun, där SD hade sina största framgångar i valet 2018. I riksdagsvalet ökade SD med 12,7 procentenheter, samtidigt som S tappade 10,1 och M tappade 2,5 procentenheter. »Bosse Bjuv« jobbar i ett typiskt LO-yrke eller är egen företagare, har som mest gymnasieutbildning och röstar utifrån åsikten att invandringen bör begränsas och att samhället bör sätta in hårdare tag mot brottsligheten. Han har tidigare röstat på S, någon gång kanske på M.

Men, som C skriver i sin valanalys efter 2018: »Väljare som går till SD (oavsett vilket parti de har lämnat) är notoriskt svåra att locka tillbaka, det illustreras av att de behåller hela 86 procent av sina väljare över senaste valet.« Och den effekten lär även S och M upptäcka.

Att namnsätta de väljare man vill vinna har inte riktigt satt sig i svensk politik eller trängt ut från de interna mötena. Utom när M skulle tänka om efter valet 2014 och pekade ut fyra väljartyper: Hans-Olov, Bahar, Isabelle och Lennart. De representerade lite allt möjligt: unga, äldre, medelålders, högutbildade, LO-väljare, offentliganställda och personer med invandrarbakgrund. Gemensamt var att de inte röstat på något av allianspartierna.

»Traditionellt har vi varit väldigt inriktade på S-väljare. Men det vi ser i det nya landskapet är att vi behöver vinna väljare från tre partier: S, SD och MP«, sa dåvarande partisekreteraren Tomas Tobé till Dagens Nyheter i oktober 2015.

I stället gjorde M 2018 stora nettoförluster till de forna allianspartierna. Och Henrik Oscarsson har lite svårt att förstå M:s fixering vid de röster man tappat till SD:

– Moderaterna tappade så många fler väljare till C och L än till SD. Men nästan hela diskussionen internt i Moderaterna har handlar om SD-tappet, säger han.

Men i Moderaterna finns analysen att slagfältet i dag inte ligger i mitten, utan på högerkanten, även om det inte sägs rakt ut:

»Val i Sverige avgörs inte längre bara i mitten. Triangulering gentemot S kommer inte att leverera valframgångar för Moderaterna under kommande decennier. Lärdomar från valen 2006 och 2010 är inte direkt överförbara till dagens situation. Det är en mycket viktig insikt«, skriver man i valanalysen efter 2018.

– Hur ska Moderaterna få tillbaka de välutbildade kvinnorna? Ja, man försöker genom att återupprätta det allmänborgerliga, det liberalkonservativa. Men liberalkonservatism finns ingen annanstans i världen, ingen annan använder termen.

– Det är en kamp om högerns själ. Det här händer inte bara i svenska partisystemet, utan kommer snarare sent här. De brukar säga »Many ways to be right«. Men den stora utmaningen är att valla in alla dessa varianter av att vara höger, från nyliberalism till konservatism, säger Henrik Oscarsson.

Att både väljarkåren (och riksdagen) är mer höger än vänster bekymrar naturligtvis Socialdemokraterna, som i analysen av valet 2018 skriver:

»Enligt Valundersökningen lutade 37 procent [av väljarna] åt vänster och 42 procent åt höger i årets val. Även om en skillnad på fem procentenheter kan uppfattas som marginell så har ›högersidans‹ övertag inte varit större sedan 1991.«

– Svenska folket är i huvudsak till höger, och riksdagen är det, men vi har en mitten-vänsterregering. Vi har haft parlamentarisk obalans i åtta år vid nästa val, säger Henrik Oscarsson.

Men ingen har egentligen hittat kartan till detta nya politiska landskap, även om andra partier imponeras av vad Centerpartiet åstadkom 2018:

»För alla partier som har svårt att finna sin roll i ett nytt landskap, är Centerpartiet under Annie Lööfs ledning ett ypperligt exempel på att det går att vända utvecklingen. C har lyckats behålla sitt dna och samtidigt locka en ny grupp väljare i storstäderna«, skriver man i Moderaternas eftervalsanalys.

Men att skruva in partisiktet på »Nackamamman« eller »Bosse Bjuv« till nästa val behöver inte ge framgång. Opinionsexperterna tror inte på att rikta in sig på vissa målgrupper och anpassa partiets politik till dem.

– Väljarna i Sverige matchar sina åsikter mot partier. När de hittar hem till nya partier är det drivet av ideologiska åsikter, men i viss mån också präglat av livsstil och livsval. I två val slogs man om storstadsväljarna, sedan var det landsbygdsväljarna 2018. Och sedan hittar man en ny grupp gå efter.

– Men egentligen är det busenkelt: Man måste presentera en politik som många tycker om, säger Henrik Oscarsson.

Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, är inne på något liknande:

– Att göra prognoser för vilka väljare som blir avgörande två år i förtid är ett stölleprov. I grunden handlar valkampen om politiken, inte vilka specifika grupper man vill nå. Det stora problemet i dag är bristen på politiska projekt.

– Pandemin ändrar förutsättningar för alla partier och innebär nya förutsättningar i ekonomin. För första gången under demokratins tid har vi en pandemi som påverkat hela samhället. Det kommer naturligtvis ha betydelse, men vilken är för tidigt att säga, säger Nicklas Källebring.

Dessutom visar valforskarna i Göteborg att partibyten sker tidigare än man tror.

– De flesta som byter gör det under mandatperioden, långt innan valrörelsen. Många har alltså redan bytt parti sedan valet 2018. Och sena byten går i samma riktning som de tidiga. Eller så är det ­taktikröster. Väljaren vill med sin röst se till att ett parti inte får inflytande, eller rädda kvar ett parti, säger Henrik Oscarsson.

***

Flest byter före valrörelsen

• Även bland övertygade anhängare av ett parti har andelen partibytare ökat från sex procent (1976) till 25 procent (2018). Var femte väljer att lägga sin röst på ett annat parti än sitt eget.

• SD:s resultat 2018 på 17,5 procent av rösterna berodde främst på väljarvinster från M och S: 15,7 procent från M och 11,3 procent från S.

• Av Kristdemokraternas väljare 2018 var endast en tredjedel (32,9 procent) KD-väljare från 2014.

• Merparten av partibyten sker innan val­rörelserna börjar. Valet 2018 uppger var tionde partibytare att de bytte parti under våren 2018. Ytterligare 12 procent bytte parti under sommaren 2018.

• Andelen partibytare som bestämmer sig under valrörelsen var 38 procent av samtliga partibytare.

• 2018 var det fler som stödröstade på Miljöpartiet än på Kristdemokraterna.

Källa: Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.