Efterlysning: Vem är Sveriges ”Ford Mondeo-man”?

Fokus skrev härom veckan om halvtid i riksdagsperioden och vilka väljare partierna vill nå i valet 2022. Om Nackamamman och Bosse Bjuv, två väldigt olika väljartyper. Det var vi som kom på namnen, för svenska väljarna är sällan eller aldrig namnsatta. Annat är det i anglosaxiska val, där väljartyperna man vi nå ofta ges ett namn, liksom i Danmark. Här är några:

Väljartyper i Storbritannien

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Workington Man (valet 2019)

Man över 45, utan högskoleutbildning, som levt länge på samma ställe i norra England. Värdesätter säkerhet framför frihet och tycker att ekonomin och kulturen rör sig bort från hans värderingar och röstade för Brexit. Röstade tidigare på Labour, men rörde sig bort därifrån under Jeremy Corbyns ledarskap.

Worcester Woman eller Holby City Woman (2010)

Mamma, 30-40 år, i arbetarklassen som brukade rösta på tories under Thatcher, på Labour under Blair och sedan Cameron, men möjlig att åter igen vinna för Labour om det skulle ge bättre livsvillkor. Upplever att samhällsutvecklingen och ekonomin utvecklats mot det sämre. Bryr sig starkt om hur sjukvården och skolan utvecklas. (Holby City en BBC-serie om ett sjukhus)

Pebbledash People (2001)

Otrendiga förortsväljare. Sparsamma människor, som köper maten på bensinstationen eller snabbköpet och äter framför tv´n.

Mondeo Man eller Motorway Man (1997)

Man med karriärambitioner, singel eller sambo utan barn som bor i relativt nybyggda (och högt belånade) områden i större städers omgivning som kräver bil för att ta sig till jobb och annat.

Essex Man (80-talet)

Man uppväxt i arbetarklassområde i städerna som sett fabrikerna slå igen och flyttat ut på landsbygd eller mindre stad där han har jobb eller driver eget företag. Måltavla för Thatcher.

Väljartyper i USA:

Guardian Women (2020)

I huvudsak vita, gifta, outbildade mammor över 50 år som sätter sin familjs säkerhet i första rummet och som röstade på Trump förra gången, men nu tvekar.

Soccer moms (1996)

Kvinnor med barn i vita medelklassförorter, som ägnar en stor del av sin tid åt barnens skola och aktiviteter. De bekymrade sig över moralen i samhället, och över vardagliga saker i sitt eget liv.

Joe the Plumber (2008)

Samuel Joseph Wurzelbacher dök upp under Barack Obamas kampanjmöten och ställde frågor om skatter och företagens villkor. Han introducerades som den vanlige rörmokaren, men visade sig vara medlem i republikanska partiet och gjorde sedan flera framträdanden i McCain-Palin-kampanjen.

Väljartyper i Danmark:

 

Arne

I förra årets val i Danmark handlade väldigt mycket om Arne. Bryggeriarbetaren Arne Juhl fick personifiera de som slet ut sig i jobbet tidigt, och behövde gå i förtida pension. Det kom rent av att kallas Arnepension, och Arne blev hedersgäst på Socialdemokratiets kongress i Aalborg förra året.

[caption id="attachment_645822" align="alignnone" width="435"] Rasmus Stoklund, folketingsledamot S, skrev t o m en bok tillägnad Blå Bjarne.[/caption]

Blå Bjarne

Kan vid en ytlig blick tyckas ha vissa likheter med Arne, men finns inte på riktigt. Blå Bjarne uppfanns av danska S partisekreterare Jens Christiansen efter valet 2001. Socialdemokratiet hade ett stort väljartapp till borgerliga Venstre och Dansk Folkeparti och Bjarne fick representera arbetarväljare som kunde tänka sig att byta parti. Som hade radikala åsikter om välfärd och fördelning, men ville se en hårdare politik kring migration och kriminalitet.

Blå Bjarne har sedan dess dissekerats och debatterats i snart två decennier och beteckningen Blå Bjarne har hamnat som nyord i Danske Ordbog.

[caption id="attachment_645852" align="alignnone" width="588"] Røde Lone funnen av BT. Foto: Skärmdump BT.[/caption]

Röda Lone/Røde Lone

Ett slags motbild till Blå Bjarne, en offentliganställd kvinna som bor i lägenhet (Bjarne bor i radhus, det vet alla), inte har bil (Bjarne kör Ford Mondeo, precis som en viss karriärdriven britt). Tidningen BT gav sig ut i Brøndby 2013 och hittade Lone, en 53-årig servicearbetare som hade röstat S men röstade med Socialistisk Folkeparti 2007 och på Enhedslisten 2011.

– Jag är uppväxt med att man var socialdemokrat. Min far jobbade på bryggeri och min mor som städerska. Det var förr, när Anker Jørgensen var partiledare. Och jag röstade själv på S, men det kom en tid när jag inte kände mig som socialdemokrat längre. Det skedde då Helle Torning-Schmidt (S-ledare i Danmark 2005–2015, statsminister 2011–2015) tillträde, sa hon.

Gule Gert

En man från danska landsbygden i ett arbetaryrke som tidigare röstat S men före 2019 röstat på Dansk Folkeparti. En höger-S-väljare som Mette Fredriksen i hög grad tog tillbaka 2019, samtidigt som hon förlorade väljare (som Røde Lone) på vänsterkanten.

* * *

Apropå politiska case..

[caption id="attachment_645964" align="alignnone" width="609"] "Haha, hörde ni, hon försökte sig på ett politiskt case - 2020!" Foto: Henrik Montgomery/TT[/caption]

... Så var just de väldigt populära här i Sverige ett tag. Ni vet "Bosse, 52, i Degerberga" som på grund av Moderaternas skattesänkarpolitik gick mot en tidig död. Typ. Men i dag är det rätt tyst om casen.

Så när budgeten presenterades i måndags hoppades vi att en Annie Lööf skulle dyka upp vid sidlinjen, och bedyra fördelarna med sänkta arbetsgivaravgifter genom att exemplifiera med Slagstaglass i Eskilstuna. Inför valet 2014 var avgiftssänkningen en rätt stor sak, som fick ta emot mycket kritik. I en intervju med Expressen sa Lööf:

– I förra veckan besökte jag Slagstaglass, som talade om för mig att ”de två som står härinne, de hade inte varit anställda om vi inte hade haft en halverad arbetsgivaravgift. Jag hade helt enkelt inte haft råd”. Och så har det låtit på många olika företag som jag har besökt.

Men glassexemplet tystnade snart. Kanske berodde de på att den där sänkningen av arbetsgivaravgifterna faktiskt inte var så effektiv. Eller så berodde det på att Slagstaglass, enligt årsredovisningen, skar ner i personalen istället för att satsa. Något P-O Moström, pensionerad chefsekonom i Vindelns kommun, bloggade om när det begav sig.

Nåväl, ett case blev det faktiskt till budgetkaffet. Magdalena Andersson pratade om en "37-årig" bageriarbetare i Älvsbyn. Men hon nämnde inget namn. Slappt, skulle partistrategerna våren 2014 tyckt. Men det blir väl så när knappt längre kvällstidningsreportrarna sätter sig i bilen för att kolla en bra grej.

* * *

Working class hero

Minns ni att vi nyligen berättade om hur ministrarna i regeringen Reinfeldt 1 fick ett blåställ hembudade till sig med cykelbud? Häromdagens knäppte vi den här paparazzobilden från riksdagen: Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer – i blå jobbarjackor. Allt kopplat till Reinfeldt är tydligen inte no-go-zon i det gamla högerpartiet.

* * *

Sångerskans stridbare bror tog strid om S-makten

[caption id="attachment_645851" align="alignnone" width="507"] Hans Wahlström, halvbror med Anita Lindblom, porträtterad i GD. Foto: Skärmdump GD.[/caption]

När nyheten om Anita Lindbloms bortgång kom i veckan visade det sig att hon hade en halvbror i Gävle som dessutom tillhört LO-toppen. Anita Lindblom hade samma far som Hans Wahlström, stridbar ordförande för Transportarbetarförbundet 1992­2002.

Hasse W hade fostrats i ett fackförbund där en annan Hasse, Hans Ericsson, var ordförande. Inget för duvungar precis! Med en ordförande emellan kom Wahlström att bli en av "Hasse Hoffas" efterträdare. När det senast var ordförandestrid i Transport (det brukar det vara) så konstaterade Arbetet att Hasse W var den enda ordföranden under lång tid som lämnat posten s a s av egen kraft när han gick i pension.

”Stökigt sedan 1897”, skrev Arbetet under den senaste ordförandestriden 2017.

Hasse W var alltid Gävle trogen och som pigg pensionär kastade han sig in i det politiska lokalarbetet. 2003 ställde han upp som motkandidat till Ulrica Messing (då infrastrukturminister) om att bli ordförande för Gävle arbetarekommun. Men fick se sig besegrad. Hasse W var inte så ledsen över det utan gav sig i kast med kommunala uppdrag som bland annat ordförande i energibolaget och Gävle hamn, där han själv hade jobbat en gång i tiden.

– Jag började jobba på Läkerol och rörde om i mentolgrytan när jag var 15 år. Det var tungt och inte särskilt bra betalt, men man fick äta godis. Så småningom hamnade jag på stuveriet. Meningen är nog att man ska bidra till att samhället utvecklas, sa Hasse W till Gefle Dagblad.

Nu berättar GD att de var halvsyskon och att de faktiskt hade kontakt en gång. Lindblom kontaktade halvbrodern för att fråga om han kunde hjälpa henne i en infekterad tvist med flyttfirman Kungsholms Express.

Anita Lindblom menade att firman hade demolerat hennes bohag under en flytt från Frankrike till USA, där hon planerade att göra karriär.

– Som ordförande i ett fackförbund får man ju vara försiktig med sånt. Jag överlät till en av mina anställda att titta på frågan och det blev ingen åtgärd till sist, säger han till GD.

Nej, sånt är livet, skulle man kunna säga. Och någon karriär i USA blev det inte för Lindblom.

* * *

Vänsterledarens onda sida

Vänsterpartiets nästa ordförande, Nooshi Dadgostar, är en elak fan. Åtminstone kan hon vara det i debatterna, medgav hon vid ett möte med Riksdagsjournalisternas förening i tisdags. Det som svar på en fråga från SR:s Fredrik Furtenbach om vilka hennes starkaste sidor är.

– Jag älskar politisk debatt. Men jag ska tänka på att inte vara så elak mot folk, jag är kanske en elak debattör.

Hon bet också ifrån när DN:s reporter jämförde partiet med en något radikalare variant av Socialdemokraterna.

– Det var elakt! De sänker ju arbetsgivaravgifter, sa hon med blinkning till uttalandet några minuter tidigare om att V vill stoppa förslaget om nedsatta arbetsgivaravgifter i statsbudgeten.

Möjligen fick journalisterna ett prov av Dadgostars elaka sida efter samtalet, då det på heltäckningsmattan mellan henne och pressekreteraren flöt ut en stor pöl med utspillt kaffe. Oklart vem av de båda som var skyldiga. Klart är att riksdagens städande proletärer inte lär ha tackat för arbetstillskottet.

* * *

”Rösta ut rövhålen”

Så har det bränt till mellan klädtillverkaren Patagonia och Donald Trump igen. Patagonia är känt för sin miljömedvetenhet och dyra utekläder (kallas ibland elakt för ”Patagucci” i USA), och för att ta strid mot politikernas angrepp på miljön. 2018 stämde företaget presidenten sedan han meddelat sina planer att minska storleken på två viktiga naturområden i USA, vilket blev en stor sak i pressen.

Den här gången är budskapet mer diskret levererat, men riktat rakt i nyllet på politiken. På baksidan av en varudeklarationslapp i shorts från företaget står det: Vote the assholes out.

Patagonia-folket hävdar att käftsmällen (som fått stor spridning på nätet) riktar sig till politikerna i den republikantunga senaten, de som sätter sig på tvären i viktiga miljöfrågor – och inte Donald Trump enbart.

En juridisk strid i taget, förmodar vi..

Oavsett är det sedan länge känt att det som händer i den politiska kommunikationen i USA har en tendens att leta sig hit. Så den här kammaren undrar: vilket företag blir först ut att använda tvättrådslappen för att sopa till en svensk regering?

Eller har det redan hänt?! Kolla byxan och skicka bild, tipspeng utlovas.

* * *

Pappa betalar

[caption id="attachment_645983" align="alignnone" width="462"] Skärmdump: Instagram[/caption]

Jan Emanuel Johansson har gjort det till sport att retas med bilden av en sosse. Han ställde upp i dokusåpan Expedition Robinson 2001. Syftet hymlade han inte med: att bli känd, sa den dåvarande S-kommunpolitikern från Norrtälje. Ut kom han som både rikskändis och vinnare till en halv miljon kronor. Kändisskapet omvandlades till en personvalskampanj som förde honom in i riksdagen (där Stefan Löfvens presschef Odd Guteland hade nyckelroll). Under följande riksdagsval 2006 gjorde han bruk av Bert Karlsson som politisk rådgivare; något som senare inspirerade Ebba Busch till att anlita densamma.

Parallellt med de politiska uppdragen drev han ett snabbväxande välfärdsbolag med HVB-hem, familjehem och boenden för ensamkommande flyktingbarn. Det var ett bolag som han sålde – med hjälp av den förre finansministern Pär Nuder – till den större aktören Frösunda år 2010. Affären gav Jan Emanuel 223 miljoner kronor, medan partivännen Nuder fick runt 10 miljoner som tack.

I samma veva lämnade Jan Emanuel politiken men har på senare år blivit en fixstjärna på sociala medier där han ofta syns i snabba bilar – som han byter ut lika ofta som andra byter underkläder. Eller så dyker M-politikern Hanif Bali upp, bland många andra. 

Nu har Jan Emanuel valt att återigen problematisera S-bilden. Förmögna pappor i näringslivet har en egenhet att hysta in stora summor i barnens drömprojekt. Till exempel oljebaronen Ian Lundin och dottern Jennas satsning på modern konst. Eller riskkapitalisten Robert Andréens sponsring av dottern Emilia de Porets modeintresse, för att ta två exempel. Jan Emanuel finansierar sin 17-årige sons nya klädmärke. I ett stort massutskick bland gamla partikamrater och andra bjuder han denna helg till mingel med sig själv, bubbel till vuxna och "proteindryck till de tränande". Och att handla sonens kläder, förstås. 

* * *

Morden på Helgeandsholmen

Det ligger en död ledamot i ett utskottsrum. Nej, vad vi vet har det inte inträffat i verkligheten. Men i fantasins och böckernas värld är det fullt av mord i riksdagen och politiken.

Andra kammaren har läst. Stundtals under plågor. Stundtals med en smula njutning och ofta med ett skratt, fast inte alltid på avsedda ställen.

Genren är relativt ny. Bo Baldersson (elva böcker 1968–1990) var tidigt ute med sina böcker om ”statsrådet”, och påstådda insideskildringar av kanslihusets liv parat med en mordintrig. Fast nja, så initierade var de kanske inte. Men förläggarna har lovat avslöja vem författaren är vid dennes bortgång, vilken uppenbarligen inte kommit ännu.

Mer av insidesskildringar kom däremot med brittiska House of Cards (1989) som skrevs av Michael Dobbs, som varit stabschef hos Margaret Thatcher. Elakt och kanske rätt nära verkligheten, även om vare sig Thatcher eller John Major hivade ut någon journalist från Big Ben eller om det var ett annat av brittiska parlamentets torn. Blev sedan en lysande BBC-serie 1990 och Netflix-serie som premiärvisades 2013, uppmärksammad, men helt utan den brittiska seriens finess.

Andra Kammarens egen favorit i genren är Carl Hiaasen, kolumnist på Miami Herald, som skrivit en serie böcker med stor ironi kring olika företeelser i Florida. Inte minst är hans återkommande romanfigur Clinton Tyree, aka Skink, en före detta guvernör i delstaten som bestämmer sig för att hoppa av och tar sin tillflykt till ett liv i det fria i träskmarkerna. Allra mest i den politiska miljön utspelar sig Strip Tease.

Carl Hiaasens yngre bror Rob Hiaasen var en av de som dödades vid attentatet mot tidningen Capital Gazette i Annapolis, Maryland, när en man öppnade eld inne på redaktionen.

Här nedan några inslag i skörden av Political crime. De vi läst ger vi till och med poäng.

  Undvik

  Nja

   Läsvärd eller mer

Vad är ditt tips i genren ”political crime”, eller vad vi ska kalla den? Tipsa oss och Andra kammarens läsare på: [email protected]

Jonas Sjöstedt, Spanska brev (2010) +

Sista delen i en trilogi – Sammanflöden (2009), Sahara (2010) och Spanska brev (2010) ­– som handlar om den vänsterpartistiska EU-parlamentarikern Johannes Viksten och hans assistent David Löf.

Löf är en rättskaffens kille med anfäder i Västerbotten och det är ABF-cirkel och Fonus. I Spanska brev finns också en känga åt den lätt förtäckta DN-skribenten Siwan Malne (Malin Siwe).

Sjöstedt tar i de tre böckerna livet av två högerpolitiker och en socialdemokrat. Men David Löf får jobb i riksdagen i sista boken. Och Sjöstedt har flaggat för en Löf-fortsättning när han slutat som partiordförande. Och den ska vara på gång.

– Jag skulle älska att skriva deckare nu också, men den där tiden finns inte riktigt, sa han i Metro 2014. Nu får han snart tid.

Sagt om böckerna: ”Sjöstedt är tydlig i sina val av ämnen och intrig Sjöstedt ritar upp en nästan övertydlig värdekarta i sina romaner över vad som är gott och ont”.  (Aftonbladet).

”Det måste sägas att Jonas Sjöstedt har brister som skönlitterär författare. Hans personer har inget större djup och hans prosa är enkel och haltar ibland. Men samtidigt finns andra kvaliteter i hans romaner: ofta utmärkta miljöbilder, kunskap, en det självupplevdas auktoritet och inte minst ett starkt engagemang” (Sydsvenskan om Spanska brev).

Christer Nylander, Maktens offer (2012) +

Kulturutskottets ordförande och andre vice partiledaren i L, Christer Nylander har även utkommit med böckerna "Olösta mord i Kristianstad" och "Den fjärde spelpjäsen". I Maktens offer tar ett nytt parti, Frihetspartiet, sig över riksdagsspärren och den udda, men karismatiske politikern Oscar Schiller, hamnar i hetluften. Om sådant som svartsjuka, maktbegär och religiös fanatism

Sagt om boken: ”Värre rövarroman var det längesen jag läste” (Kvällsposten),

”Politik och religion är två av de ämnen som ventileras” (Kristianstadsbladet).

Citat: ”Sverige var så litet. Mellan politiker och journalister fanns ett närmast osunt beroendeförhållande” och ”Riksdagen är som en avslagen Pommac”.

Nylander delar upp riksdagsledamöterna i fem djurkategorier: Fiskmåsarna. Skriker och skitar ner. Gillar att synas. Krokodilerna. Stor käft och små öron. Sprider sin bestämda uppfattning, oavsett om någon vill höra eller inte.
Hästarna och myrorna. Drar det tunga lasset. Det enda som skiljer dem åt är att hästarna, det vill säga de stora aktörerna, syns, medan myrorna sliter i det tysta.
Albatrossen. Sitter i sammanslutningar som Nordiska rådet och Internationella parlamentariska unionen.

Thomas Bodström, Rymmaren (2008)   , Idealisten (2009), Lobbyisten (2010) och Populisten (2013)

Bodström blev efter sin tid som justitieminister (2000-2006) romanförfattare, som tog Liza Marklund till hjälp som bollplank. Böckerna sålde bra. Persongalleriet i böckerna inkluderar alltid en socialdemokratisk advokat, en polis och en borgerlig justitieminister

Sagt om böckerna:

”En bladvändare” (Aftonbladet),

”Bodström lyckas få till så väl spänning som överraskande vändningar i handlingen” (Skånska Dagbladet),

”En välbearbetad intrig” (Kristianstadsbladet),

”Närmast oläsbar” (DN).

Citat: I Rymmaren är justitieminister Gerd Lundin osäker inför debatt med just den socialdemokratiske advokaten: ”Äh, det fixar du. Det är han som brukar vara hetsig när han inte får prata om fotboll, om sina fyra barn eller om att han jobbade som advokat. Han är bara för patetisk”. Och: ”Tänk på Bodström och Göteborgskravallerna, fortsatte Petra. Sämsta presskonferensen genom tiderna just för att han var på fel plats och hade noll koll”.

Bonus: Rymmaren låg femma på utlåningslistan på Hällbyanstalten så sent som 2019, före bland annat Dostojevskijs Brott och straff. På vilken plats kåkfararfavoriten Greven från Montecristo låg vet vi inte.

Per Schlingmann, I maktens öga , Harpsund tur och retur , En omöjlig fiende (2019)

Maktkamper som i allmänhet försegår under Almedalsveckan och på andra ställen främst på Gotland. M:s tidigare partisekreterare och strategs böcker har även blivit tv-serie, även om den knappast får några Emmy- eller Kristallen-utmärkelser.

– En konflikt inom ett parti går mycket mer in på skinnet. Det blir genast personligt, vilket passar bra för skönlitteratur. Sedan finns det också en väldigt komplex lojalitetsstruktur inom partierna som jag också försöker gestalta i min bok, sa Schlingmann i Borås Tidning efter första boken.

Sagt om böckerna: ”Handlingen, om några dagars intensiv politisk dramatik i Almedalen, segar sig fram i makligt tempo genom halva boken innan den äntligen tar fart, men då istället till orimliga proportioner. Framställningen av karaktärerna är lövtunna och är under större delen av tiden bara tomma megafoner som hjälps åt att som såpaskådespelare prata fram handlingen… Prosan är inte så mycket romanens som Svenska Dagbladets hånade textvinjett "Min Helg", där det mest levande aldrig är personerna som lever klichéartade lyxliv, utan märkeskläderna de bär och den dyra maten de äter” (Borås Tidning).

”En bok säger ibland mer om sin författare än något annat. Så är det här. Schlingmann är upptagen med hur det politiska spelet fungerar genom medieutspel och läckor, inget annat. Varumärken som annars skymtar förbi blir här utförligt och detaljerat beskrivna. Själva mordintrigen dessutom snudd på obegriplig. Avråder läsning” (Fokus).

Per Gahrton, Maktens fångar (1997)

Miljöpartiets grundare och grand old man vässade pennan för ironisera om politiken. Många mord, en död Liberal, en död kristdemokrat, en död från Ny demokrati och en död Miljöpartist. Full av ordflöden, argumentation i politiska sakfrågor, mycket EU-ovett och tidsmarkörer som att han skriver om riksdagens ”terminaler”.

Per Gahrton skrev under pseudonym Hertha Knutsdotter också boken Partikongressen.

Maktens fångar har en hel del igenkännbara personer: Alfsson i KD (Alf Svensson), statsminister Ingvarsson i S (Ingvar Carlsson), Gösta Bilderberg M (lite Gösta Bohman, lite Carl Bildt), Per Göransson S (Göran Persson), Malou Solén S (Mona Sahlin), Werner Larsson Vpk (Lars Werner).

Citat: Om Alfsson (KDS) ”den där typiske frimicklaren, med gudsnådigt snörpta läppar kring den tunga som var svart av lögn”. Om Svante Grundberg*, KD-ledamot i EU: ”som inte kunde dölja flintskallen, med ett rörelsemönster som hos en julskyltningstomte”.

(*Annars namnet på skådespelaren och en i duon som gjorde tv-programmet Nattsudd)

Sagt om boken:

”I höst har det kommit två böcker som jag helst hade sluppit läsa. Birger Schlaugs bok Gröna drömmar och svarta oliver är en flämtande hyllning till Birger Schlaug. Maktens fångar, Per Gahrtons thriller i riksdagsmiljö, är verkligen en rysare, om än inte i begreppets vedertagna bemärkelse” (Ragnar Strömberg i Aftonbladet 1997).

Tony Johansson, Den tredje passageraren (2014) , Källa X (2020) Smugglaren (2018)

Chef för S-kansliet på Region Skåne och bror till Morgan Johansson, vilket i sig blir spännande när handlingen i första boken kretsar kring en händelse som starkt påminner om utvisningen av de två egyptierna Agiza och Alzery 2003.

Jenny Åkervall Jag tjänar inte (2013), På ditt samvete (2015)

Jenny Åkervall var talskrivare åt Göran Persson och numera oppositionsråd S i Danderyds kommun. Den senare boken om händelser runt en grupp militanta abortmotståndare. Utspelar sig inte direkt i politikens värld, huvudpersonen är psykiatern Anna Sager.

Ulf Bergström, Hatarna (2018)

En grupp med högerextrema åsikter bestämmer sig för att ta livet av kungafamiljen. Lite bökig intrig för att få till deras motiv till detta. Fast Bergström dök å andra sidan pikant nog senare upp som ordförande i Republikanska föreningen, som dock inte tagit samma våldsamma inriktning.

Rasmus Lenefors, Amatören (2012) (oläst)
Lenefors var tidigare politisk sekreterare för S i Uppsala, är numera oppositionsråd i Huddinge, men debutromanen, "en politisk thriller ", utspelar sig mestadels i födelsestaden Hässleholm.

”Här finns det som så ofta saknas i svensk politisk dramatik - trovärdigheten i replikerna och det politiska spelet. Så här går snacket hos unga politiker bakom kulisserna." (Arena)

* * *

Riedls rasande resande 

Vi noterar att den energiske riksdagsledamoten Edward Riedl (M) åkt dit för fortkörning.

Det ska sägas att Riedl lägger stor vikt vid bil- och fordonsfrågor i sin gärning som riksdagsledamot för Västerbotten. Och - inte minst - verkar tillbringa oerhört mycket tid på vägarna eftersom han tar bilen till jobbet i Stockholm - 63 mil enkel resa. Men bilden nedan kan väl ändå inte ha tagits under färd?

 

* * *

Mona talar ut - igen

Widar Andersson skriver om Mona Sahlin och hennes lansering av sin bok i dagarna. "Tragiska och pinsamma" skriver han. Men vi kan bekräfta att Mona var hans kandidat. Han t o m fällde det minnesvärda uttalandet mitt under Sahlinaffären när det pågick en förundersökning:

– Mona är min kandidat om hon så sitter på kåken.

Stig-Björn Ljunggren valde att fördjupa sig i frågan om vilka partiledare som lämnat sitt partimedlemskap. Bra början, men glöm inte MP-språkröret Anders Nordin (1988-90) bara, som gick till Piratpartiet. Och gällande Juholt har frågan fortfarande inte fått ett svar.

* * *

Frågan som den som hittat den här i en gammal Kamratposten, är onekligen motiverad: Vad hände med Sonja i Abisko?

* * *

Lika som bär

[caption id="attachment_645940" align="alignnone" width="523"] Adam Marttinen, SD-riksdagsledamot, och Peter Hummelgaard, arbetsmarknadsminister (S) Danmark[/caption]

* * * * * *

Hört något? Sett något? Vet något? Kommit på en lika som bär?

Har du bilden eller klippet alla vill se? Tipsa oss!

[email protected]