Hakelius: Den »utmattade majoriteten« och njutningen i att vara missförstådd
Redan med »alla« far jag förstås med osanning. Det rör sig kanske om en tredjedel av befolkningen, om amerikanska undersökningar går att generalisera. Två tredjedelar tillhör snarare den »utmattade majoriteten« – the exhausted majority – en term som ett klämmigt östkustgäng som kallar sig More in Common hittade på för ett par år sedan.
Den utmattade majoriteten kännetecknas av att den inte är galen och har följaktligen skavsår i både öron och ögon efter ett decennium av fördummande polarisering.
Men den resterande tredjedelen av vänsteraktivister och alt-höger, vad är det egentligen den vill ha? Vad skulle göra dem nöjda?
En kvalificerad gissning är »ingenting«. På ytterkanterna hänger allt på att man anser sig slå ur underläge, att man är förföljd och förrådd. Om man då hamnar på topp, lyckas besegra sina fiender och får makten i sin hand, måste man totalt byta självbild. Det är nästan omöjligt.
Det är därför ytterkanter som vinner nästan alltid fortsätter att låtsas att de är förlorare, underhåller sitt missnöje och slår med den underlägsnes moraliska rätt att strunta i alla hämningar. Vilka skulle de vara, om de inte var drabbade av oförrätter?
Det är därför de alltid hittar nya förrädare och nya förtryckare, oftast i de egna leden, när de gamla tjänat ut. Hur skulle de annars fylla dagarna?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den militära aktiviteten i Östersjön är livligare än på länge
Så den där tredjedelen av befolkningen är nog redan i sitt himmelrike. De njuter av att vara missförstådda, förtryckta och förföljda – oavsett om de verkligen är det eller inte – och med hjälp av Twitter, Facebook, Youtube och allt det andra, har de fått resten av världen att ägna all sin tid åt dem. Det är därför vi andra är så utmattade.
Det är inte utan intresse att leva i en tid när idioter sätter agendan, men det är tålamodsprövande. Och någonstans därinne gnager också ett dåligt samvete, kanske till och med en känsla av skuld. För allt kan väl ändå inte vara algoritmernas fel? Om en dårkista tas över av patienterna är det en rimlig slutsats att något inte varit som det borde med ledning och rutiner.
Det är något konstigt med att förklaringarna till att världen blivit som den blivit fortfarande, efter många år, inte övertygar. När det ska förklaras varför Donald Trump blev president; varför brexit blev av; varför Lag och rättvisa håller Polen; varför Sverigedemokraterna står mitt i svensk politik blir förklaringarna oftast platta, krystade och oupplösligt sammanvävda med en människosyn som inte varit så öppet nedlåtande sedan demokratins genombrott hotade.
Pendangen till detta är, på vänstersidan, hur fullständigt försvarslös den klass som förvaltar samhället har varit inför ideologiska tokerier som undergräver all känsla för det rimliga, det vettiga och det proportionerliga. På universitet, men även i politik och medier. De som hade förtroendet att sköta samhällets gemensamma arv av kunskaper, erfarenhet och – faktiskt – vishet, har utan mycket till motstånd förskingrat eller korrumperat det.
Man känner igen en kultur som förlorat riktningen på att den inte längre skrattar åt det absurda.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Debatten om unga som byter kön öppnas – och stängs igen
Ska man hitta någon historisk parallell till vår egen tid är fallet för l’ancien régime den som ligger närmast. Inte heller då begrep den styrande klassen vad som skedde, ens efter att det hade skett. Även då föregicks fallet av en dekadens som fick samhällstoppen att tappa all känsla för det löjeväckande. Sedan höll galningarna scenen i åratal, tills oredan vaskade fram en militärdiktator med storhetsvansinne.
Vad är det alla vill ha? Om vi inkluderar den samhällstopp som förlorat greppet och antagligen en hel del av dem som utgör den utmattade majoriteten?
Att allt ska bli som förut igen. Precis som ancien régimes nostalgiker för drygt två hundra år sedan.
På utmattning följer lätt besvikelse.
