Hakelius: Varför måste allting vara personliga historier?
Toppbild: TT
För våra yngre läsare – för det finns faktiskt fortfarande folk under 30 som kan läsa och en del av dem läser Fokus – vill jag bara påpeka att vi alla uppvisar ålderstecken. Skillnaden mellan gamla och unga är helt enkelt att de äldre, i kraft av sin överlägsna självinsikt och oöverträffade erfarenhet, är medvetna om sina ålderstecken. Yngre människor tror att de ålderstecken de uppvisar – allvar, entusiasm, idealism, prydhet, självbelåtenhet, fascination för det triviala – är deras personlighet.
De flesta har, gudskelov, fel.
Men, alltså, ännu ett ålderstecken.
Just det här tecknet är redan i sitt val av medium genant i sin extrema genomsnittlighet. Det handlar om radion. Närmare bestämt P1. Men det handlar åtminstone inte om hur vissa reportrar envisas med att uttala kinesiska, eller arabiska, ortnamn på originalspråk. Inte heller om att talfel, eller åtminstone en udda dialekt, är en förutsättning för att få anställning på Sveriges Radio. Inte om att radiometeorologer drillas i att antingen låta som om de vore på randen till suicid, eller outhärdligt kvittriga. Inte om den obegripliga flabbigheten som får programledare att fnissa och garva långt utanför underhållningsprogrammen. Inte om kulturradions speciella skola i att tala långt fram i munnen och envisas med att inte begripa de enklaste begrepp som »åsiktskorridoren«, »politisk korrekthet«, eller »kulturelit«. Inte om Lundströms bokradio. Inte ens om att allt man hör, har man redan hört tre gånger förut samma dag.
Allt det där är ålderstecken man klarar av före sin femtioårsdag. Man förlikar sig med dem och går vidare. I stället infinner sig en rad nya rundradioupplevelser, vars uppfordrande närvaro har åldertecknets tydliga drag. Alltså:
Varför måste allting vara personliga historier?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Alla kranar är öppna – ändå vill inte regeringen finansiera försvaret
Mannen och kvinnan på gatan – från början ofta kring Karlaplan, eftersom det var på behagligt gångavstånd från Radiohuset när reportrar fortfarande släpade på tunga schweiziska precisionsbandspelare – har varit stående inslag i nyhetsrapporteringen i årtionden. Men något har ändrats, förutom bandspelarna. Kanske är det mannen och kvinnan på gatan. Kanske är det radioproducenterna. Kanske är det hela världen.
För tio år sedan var de här inslagen korta och innehöll vanlig vardagssvenska. Nu svänger sig varje civilist med patentfraser och signalord som hämtats från tidigare inslag. Och de är alla angelägna att berätta så mycket de bara kan om sig själva. Om hur de gör sina bankaffärer. Om sina sjuka mödrar. Om sina diagnoser.
Särskilt om sina diagnoser.
Det finns dagar då P1 – nu rör vi oss utanför nyhetsrapporteringen – bara erbjuder berättelser om diagnoser. Autism. Utbrändhet. Adhd. Covid, förstås. Och det är just berättelser. Inte rapporter. Det handlar om hur man upplever sin diagnos, hur man känner inför sin diagnos, hur andra människor borde förstå ens diagnos, hur man vill bli sedd för sin diagnos.
Häromdagen insåg jag att det är något med P1:s nya tilltal, även om vi lämnar favoritämnet diagnoser, som är så välkänt, men ändå känns långt borta. Något så välbekant smaklöst, att rysningarna smyger uppför ryggraden.
En mig närstående blondin satte fingret på det. Hon sa bara tre ord:
– Mitt livs novell.
Och där har ni det. Det började antagligen med Sommarprogrammen. Nu har det letat sig långt in i samhällsjournalistiken. Allting paketeras som en gråtmild eller uppfostrande personlig historia. Inga klichéer är för slitna. Inget öde för banalt.
Det är förstås inte radions fel. Det är, precis som med Expressens Jens Liljestrands fasa över den sjunkande läsningen bland barn, ett ålderstecken.
Min börda att bära. Förlåt mig.
