Klankulturen: En alldeles egen värld

Mänsklighetens historia är historien om migration. Människor har alltid rört på sig, kortare eller längre sträckor, i jakt på bättre och mer gynnsamma levnadsbetingelser.

Inget konstigt med det.

Men aldrig tidigare i mänsklighetens historia har migration skett från kollektivistiska strukturer till ett så re­glerat och väldefinierat samhällsbygge som välfärdsstaten. Aldrig tidigare har klanbaserade folkgrupper kommit till ett land med utpräglad individualism, sekularism och en hög generell tillit till institutionerna. Aldrig tidigare har så många med vana vid kollektivistisk rättskipning kommit till en rättsstat där varje brottsling döms individuellt.

När svenskar på 1800-talet sökte sig västerut till USA var de nybyggare. De bidrog till att skapa ett nytt land. Migranter till Sverige har i stället att anpassa sig befintliga lagar, system och en befintlig syn på individens fri- och rättigheter samt skyldigheter.

Förvånansvärt många klarar denna omställning, behåller det bästa av sin ursprungskultur och blir funktionella medborgare. Men en växande skara hamnar i socialt, ekonomiskt och mentalt utanförskap.

Under många år har jag skrivit och föreläst om vad ett klansamhälle är, varför det finns, hur det fungerar och vad som riskerar att ske i mötet med ett stat-samhälle. Den grundläggande kunskapen om klanen handlar om att det är en organisationsform bortanför staten. Den är designad utan byråkrati och myndigheter, existerar där staten är helt frånvarande eller där staten är dysfunktionell och därmed illegitim. Klanen bygger primärt på blodsband men kan också inkludera andra i dess geografiska närhet. Den är inte bara en social enhet, den innehåller element som står att finna under en stat såsom konfliktlösningsmetoder och socialförsäkringssystem. En klan är både en social och en ekonomisk, politisk och juridisk enhet och existerar i länder som till exempel Libyen, Afghanistan, Palestina, Irak och Somalia.

När människor från mer utpräglade klansamhällen kommer till Sverige är två element i systemet redan från början olagliga så snart man träder över landsgränsen:

Hederskulturen med till exempel tvångsäktenskap.

Klanjuridiken med sin egen rättskipning.

Man kan mycket väl vara medlem i en klan utan att det kan betraktas som något konstigt eller olagligt, såvida man underordnar sig rättsstatens vålds- och rättskipningsmonopol och låter medlemmarna sätta bo tillsammans med vem de vill. Om man vill fortsätta att umgås och till exempel hjälpa varandra ekonomiskt så stöter det inte på patrull i svensk lag­stiftning.

Klanen i sig är ingen kriminell organisation även om, som nämnts, två element i systemet är olagliga i Sverige. Om klanen, eller delar av den, muteras in i vad vi menar med »traditionell brottslighet« – rån, bidragsfusk, övergrepp i rättssak, mord, utpressning, narkotikahandel etcetera – kan man sluta sig till att den då kommer vara svår att komma till rätta med, genom den inneboende lojaliteten medlemmarna emellan.

I Sverige brukar vi tala om samhällskontraktet. Staten och individen ingår ett kontrakt – utan att i formell mening underteckna det – som i korthet går ut på att båda parter följer lagen, individen betalar skatt och staten levererar skydd, säkerhet och social service på en rad nivåer. I en klanstruktur gäller det sociala kontraktet i stället familjen som i stort erbjuder samma service som staten. I en sådan struktur råder tystnadskultur gentemot individer utanför systemet. Allt ska skötas av familjen. Om någon medlem begår kriminella handlingar är det inte givet att laglydiga medlemmar vittnar mot denna, medan det motsatta gäller bland människor i ett statligt samhällskontrakt. Ett arabiskt talesätt lyder: »Oavsett om din bror är förtryckt eller en förtryckare – stöd honom.« Talesättet indikerar den totala lojaliteten med familjen, släkten, klanen; vilken på arabiska brukar beskrivas med begreppet Asabiyaa. Solidaritet översatt till svenska. Men i en västlig kontext är solidaritet något som man kan välja att visa. Asabiyaa är starkare, tvingande, icke förhandingsbar.

Sedan några veckor talar polisen om minst 40 kriminella klaner i Sverige där barnen redan från födseln socialiseras in i utanförskap och kriminalitet. Det handlar alltså inte om att en enskild individ kan »hamna snett« utan man fostras in i ett kontrakt med familjen – i stället för med samhället – och förakt mot staten. Och när inget kontrakt anses existera med staten saknar riksdagens lagstiftning legitimitet. Det dåliga samvetet  för att man begått ett brott uppstår inte. Man varken har eller vill ha någon relation till myndigheterna – såvida man inte kan blåsa dem.

Jag kan för egen del inte bedöma trovärdigheten i polisens uppgifter om 40 kriminella klaner, men har ingen anledning att misstro myndigheten. Johanna Bäckström Lerneby har i boken Familjen skildrat en sådan klan, som förutom »vanlig« kriminalitet lever i en hederskultur med bortgifte av unga samt med klanens egna rättskipningsmetoder. I boken skildras hur klanöverhuvudet medlar mellan familjer när två individer har en konflikt av något slag. Från flera håll i landet har åklagare och polis larmat om att polisanmälningar dras tillbaka efter att anmälaren berättat att konflikten är löst på »vårt traditionella sätt«.

Klanjustis innebär inte att man i förstone straffar en brottsling. I stället får dennes familj kompensera den drabbades; oftast med pengar. Det kan handla om många hundratusen kronor vid till exempel en skjutning. Det faktum att det inte sällan rör sig om stora summor indikerar att många ur släkten är med och bidrar eftersom en enskild kärnfamilj sällan kan hosta upp så mycket pengar. På så sätt riskerar individer som själva inte begått kriminella handlingar att dras in i ett parallellt system. Om blodspengar inte betalas har offrets familj – enligt klanlogiken – rätt till blodshämnd. Den kan drabba brottslingen, men lika gärna någon ur hans närmaste familj: en bror, en kusin, en morbror.

Individer är i ett sådant system inte riktiga individer. Man är som grupp en ­juridisk enhet. Goda som onda handlingar spiller över på hela gruppen.

När kollektivistiska strukturer väl har etablerat sig i ett land är de svårangripbara. Det är skälet till att det är så förtvivlat svårt att få till fungerande stater i stora delar av världen. Hur växlar man upp de många små enheterna, klanerna, till en större enhet, skapar ett vi under en stat där medlemskapet bygger på medborgarskap och inte primärt blodsband? Vi har genom historien sett detta lyckas – Sverige och de andra skandinaviska länderna kan nämnas. De många försöken till statsbyggen i till exempel stora delar av Mellanöstern visar dock hur komplicerat och svårt det är att skapa tillit mellan konkurrerande grupperingar och gentemot staten. Inte sällan lever parallella juridiska system sida vid sida, går in och ut i varandra. För att ta ett exempel. I Jordanien finns tre juridiska system: statliga lagar och domstolar, sharia samt klanjustis. Undersökningar visar att befolkningen där föredrar klanjustis. Så länge klanjuridiken existerar häftas individen fast vid kollektivet.

I väst är det framför allt vårt grannland Tyskland som har försökt hitta en strategi mot klaner som muterats in i kriminalitet. I städer som Essen och Berlin finns hundratals klaner, med flera hundra medlemmar i vardera. Dessa klaner är dessutom ofta transnationella. Den omskrivna Ange­redsklanen Ali Kahn finns inte bara i Göteborg och andra svenska städer. Den är också stor i Tyskland. Och de olika grenarna samarbetar över landsgränserna.

I Sverige har klaner som bekant varit en icke-fråga. När ordet klankriminalitet dök upp i det offentliga genom biträdande rikspolischefen Mats Löfving uppstod genast en debatt om huruvida det var rätt ord för att beskriva denna typ av kriminalitet. Åter blev ett känsligt ämne en fråga om semantik. Från att ha förnekat begreppet klan blev vissa debattörer oroliga för att hela klanen skulle misstänkliggöras. Bättre då att säga familj eller släktnätverk. Men då missar man det som är specifikt med klaner: tystnadskulturen, hederskulturen och klanjustisen.

Sedan några år skriver tyska journalister mycket om de kriminella klanerna, till skillnad från svensk media (med vissa undantag). Tyska politiker lyfter frågan och flera inrikesministrar i de olika delstaterna har offentligt bett om ursäkt för att man från början inte tog problemet på allvar. Andreas Geisel, socialdemokratisk inrikesminister i delstaten Berlin, sa i en intervju för tidningen Die Welt: »Staten har helt klart tittat på när klanerna fått fäste.« Till nyhetsmagasinet Der Spiegel sa han: »De här människorna urgröper rättsstaten, de ignorerar lagar och vänder sig bort från samhället. I slutändan innebär det en fara för demokratin.«

Förbundsrepublikens inrikesminister, Horst Seehofer, har också kommenterat fenomenet: »De laglydiga medborgarna ses som ›offer‹, samhället ett byte och våra lagar och regler som icke-bindande.«

Den tyske islamologen Ralph Ghadban, som forskat om klankriminalitet, karaktäriserade dessa klaner i ett DN-reportage förra hösten: »De hyser en stark misstro mot det tyska samhället och tillämpar sin egna rättskipning. De styrs av patriarkala hierarkier och en utpräglad hederskultur.«

I Tyskland är problemen med dessa kriminella klaner så stora att man har bildat särskilda enheter som är specialiserade på att motverka och stoppa deras verksamhet och utbredning. Polis, åklagare och en rad myndigheter samarbetar för att komma åt grupperingarna. Ett fempunktsprogram har tagits fram. Man försöker få till snabbare straffutdömande, gör insatser för att beslagta pengar och andra tillgångar som tjänats på kriminell verksamhet och har en särskild avdelning för denna typ av kriminalitet hos åklagarmyndigheten. Handels- och finanskontrollen har utökats och arbetar också med ett slags exitprogram för att underlätta för avhoppade klanmedlemmar. Därtill har de olika inrikesministrarna bett delstaterna att vara vaksamma så att man inte anställer klanmedlemmar inom polis och andra myndigheter.

Om Tyskland lyckas i sin ambition att besegra de kriminella klanerna återstår att se. Det står än så länge skrivet i stjärnorna.

I Sverige är debatten om fenomenet ny, kunskapen om klanstrukturerna generellt låg. Vi ligger flera år efter Tyskland. Och ingen har något facit till hur man bör gå till väga. Fram till ett sådant finns måste strategin bli »trial and error«.