Nils Erik Forsgård: Förgiftningar i historien
Toppbild: TT
På eftermiddagen den 7 september 1978 stod den bulgariske författaren och dissidenten Georgi Markov på Waterloo Bridge i London. Han väntade på en buss. Någon stötte ett paraply i hans ben. Toppen på paraplyet innehöll giftet ricin. Markov blev febrig. Han avled några dagar senare, den 11 september. Ingen har ännu ställts till svars för det så kallade paraplymordet.
Lönnmordet på Georgi Markov bar sovjetisk signatur, KGB-signatur. Bland alla de substanser som under årens lopp har kopplats till de ryska giftexperimenten finns inte bara ricin utan också växten gelsemium. Den tillhör det så kallade giftjasminsläktet. Det handlar då närmast om arten gelsemium elegans, som bara växer vild i Asien. Gelsemium elegans kallas också, inte utan orsak, för »hjärtedödargräs«.
Gelsemium elegans påverkar redan i mycket små doser det centrala nervsystemet, slutligen andningsreflexerna. Deckarförfattaren sir Arthur Conan Doyle experimenterade på sig själv med små mängder av en variant av gelsemium. Det var i slutet av 1870-talet. Bland effekterna av en blandning bestående av 12 milliliter gelsemium (den högsta dos han klarade av) noterade Conan Doyle svår diarré, svår huvudvärk och en svagare hjärtrytm än normalt. Han skildrade sina experiment i British Medical Journal år 1879.
Berättelserna om giftiga växter och deras effekter är många, också i den sköna litteraturen. Ovidius, exempelvis, skriver om den monstruöst stora hunden Cerberus som av Herakles släpas upp i dagsljuset från dödsriket Hades. När hunden stretar och drar faller saliv ner på marken. Ur saliven föds den giftiga blomman stormhatt, på engelska aconite. På samma språk kallas aconite bland annat också för wolf’s-bane, just beroende på dess lömskt dödliga dimensioner. Poeten John Keats skrev således:
Go not to Lethe, neither twist /
Wolf’s-bane, tight rooted, for its poisonous wine.
Den mäktiga familjen Medici i Florens höll en hel trädgård med växter, också flera giftiga och dödliga. Där fanns bland annat conium maculatum. Den kallas också för giftig hemlock. Om man inhalerar bara en liten dos av conium riskerar man andningskollaps och död. I antikens Grekland användes conium för avrättningar. Filosofen Sokrates togs av daga med hjälp av conium blandad i vatten efter att ha ställts inför rätta och dömts för korruption av ungdomen i Aten.
De dödliga växterna får av någon anledning ofta poetiskt klingande namn. Där finns satan’s apple (alruna) och där finns änglatrumpeten. Den sistnämnda heter egentligen brugmansia och är dödlig vid inhalation. I det viktorianska England ströddes små flingor av änglatrumpet i tekoppar för att framkalla hallucination och eufori. Brugmansia har lätt LSD-aktiga effekter. Också i dagens Ryssland verkar te vara ett beprövat medium för fördelning av statligt sanktionerade giftdoser.
Häromdagen i Berlin hörde jag att en beundrare fört en dyrbar flaska konjak till den förgiftade ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj när han vårdades på sjukhuset Charité i Mitte. Som uppmuntran gavs väl den gåvan, sannolikt. Fast flaskan togs förstås direkt av den tyska säkerhetspolisen. Kanske är det bara ett rykte. Men i så fall är det ett rykte som ger mig en liten åsnebrygga – och då på tal om den giftigt poetiska änglatrumpeten.
För så här är det också. Inom spritbranschen talar man gärna om ängladamm, angel’s dust, eller på franska om la part des anges. Ängladamm är all den sprit som årligen avdunstar i världens alla destillerier och ur all världens öppnade flaskor. Konjak är ängladrycken framom alla andra. Den sägs förlora cirka 2 procent av sin volym per år i ren avdunstning.
Man måste alltså föreställa sig ständig fest och gamman, högt däruppe, i änglarnas sal.
