Rättsprofessorn: Därför är svensk polis chanslös i kampen mot gängvåldet

Viruset som lamslår världen tycks denna sensommar inte bita på den svenska våldsbrottsligheten. Skott mot en grupp männi­skor vid bensinstationen i Bäckebol på Hisingen (12 augusti), följdes av fler skjutningar och svårt skadade i samma område (15 augusti). Kommunpolisen svarade med att utlova »ökad närvaro den närmaste tiden, men hur länge vet jag inte«.

Två dagar senare exploderade en skåpbil i närheten framför ögonen på bland andra en promenerande politiker (17 augusti). Efter upplopp i Malmö (30 augusti) misstänks tre personer för det nya brottet blåljussabotage, en gärning som sedan årsskiftet innebär strängare straff.

Rikspolischefen Anders Thornberg sa i DN att han inte trodde »att de som gör sig skyldiga till det här förstår att de gör sig skyldiga till ett nytt brott som heter blåljussabotage« och att »våldsutvecklingen i Sverige just nu är synnerligen allvarlig«.

– Alla som är inblandade politiskt förstår förstås problemen. När nuvarande rikspolischefen efterlyser verktyg menar han samhället. Och samhället vill, men kan inte. Det är det stora problemet, säger Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet.

Politisk enighet om skärpta straff har inte hjälpt. Enligt Wennström rymmer det svenska rättssystemet komplicerade motkrafter som gör att den politiska viljan inte förmår tränga igenom.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Varför välja mellan strängare straff och social omsorg?

Påföljdssystem har Wennström beskrivit som ett »hinderlopp«. En domstol måste över dessa hinder innan fängelsestraff får övervägas. I en ny bok som kommer ut om två veckor, Om straff och fängelser – om Sveriges avvikande vägval för straff, går Wennström igenom de idéer som sedan mitten av 60-talet präglat synen på brott och straff: en motvilja mot fängelsestraff, en inställning att skärpta straff inte minskar brottsligheten som är inbyggd i rättssystemet.

– I domstolar i Sverige ser man när man ska avgöra påföljden bara till den brottsliga handlingen. Det finns för domstolarna ingen rätt att i det läget överväga vad den dömde kan komma att ställa till med. Om en person är med i ett kriminellt gäng och på ganska goda grunder kan anses som en hög risk för nya brott ska det inte påverka påföljden, det där är en unik svensk inställning.

Bo Wennström påpekade inför den stora polisreformen 2015 att polisen har organiserats efter idéer som motverkat dess effektivitet: bland annat en besatthet av tankefiguren »polisen som organisation«; av polisen som något stort och kraftfullt, som definieras av sina tusentals anställda.

I andra länder är det basverksamheten som är central. Och enligt Wennström är det en mer realistisk syn på polisverksamhet: en eller två enskilda poliser i vardagen på väg till eller mitt i ett ingripande. Eller enskilda poliser i samtal med medborgare.

– Det polisen i Sverige mycket har tappat bort är att den viktigaste uppgiften är att förhindra brott. Här står i stället förebygga brott i centrum. Och det är en annan sak, ett långsiktigt gemensamt mål som hela samhället delar, men polisen är ensam om uppgiften att förhindra brott.

– I samhällskontraktet mellan medborgarna och staten avhänder sig ju medborgarna rätten att själva ingripa mot brottslingar just för att polisen sköter det.

– Men om personer som bor i ett område ser att staten inte klarar det dyker parallella strukturer upp. Det ser vi nu i områden i alla större svenska städer. Och så kommer det att vara tills vi tar itu med det faktum att Sverige på ett antal områden som rör rättsväsendet fastnat i tänkesätt och strukturer som gjort polisens och domstolarnas brottsförhindrande arbete svårt.

LÄS OCKSÅ: Polisen: Något mer organiserade gäng skulle minska det dödliga våldet