Estlands regering vill utreda katastrofen på nytt – sätter press på Stefan Löfven

Den 6 oktober 2020 var en vanlig höstdag I Tallinn. 12 grader varmt. Sol varvat med moln som seglade in med en och annan och regnskur. Uppe på Domberget i Gamla stan, i det Stenbockska huset med sina sex vita marmorpelare och sin utsikt över hamnen, samlades den estniska regeringen på förmiddagen.

Ett vanligt möte i regeringskansliet. Men det som beslutades denna dag var ovanligt. Vid halvettiden kom ett pressmeddelande. Estlands premiärminister Jüri Ratas berättade att hans regering hade beslutat att föreslå regeringarna i Finland och Sverige att tillsammans åter utreda M/S Estonias förlisning.

– Det är nödvändigt att titta noggrant på hur sjunkförloppet gick till, sa Jüri Ratas.

Anledningen, sa premiärministern, var den nya informationen om tidigare odokumenterade uppgifter om ett hål i skrovet på fartyget.

– Vi vill gå vidare med undersökningen så fort som möjligt, för att finna svar på alla frågor som har uppstått i samband med den nya informationen.

Hakelius: Visst är det fint med tillit, men nu finns det ett hål i skrovet på Estonia

Enligt Ratas bör prioriteten vara att undersöka vrakets position och havsbotten runt omkring för att kunna dra slutsatser huruvida hålet har påverkat sjunkförloppet. Han sa också att det är viktigt att utredningen blir oberoende, transparent och tillförlitlig. Och att de anhöriga bör vara involverade. Han påpekade också att Estland är flaggstat för fartyget, och att inget annat land kan hindra esterna från att dyka på fartyget eftersom det ligger på internationellt vatten.

Beskedet och den beslutsamma estniska tonen sätter press på Sverige. Den svenska regeringens besked efter de nya uppgifter som avslöjades i dokumentärfilmen Estonia – fyndet som ändrade allt har varit mer avvaktande. Såväl Stefan Löfven som inrikesminister Mikael Damberg har än så länge undvikit att svara på frågan om de anser att den gemensamma haverikommissionens slutrapport om färjekatastrofen 1994, då 852 människor miste livet, måste kompletteras eller göras om. I stället har man understrukit att »expertmyndigheterna« ska granska och bedöma dem. I första hand syftar regeringen på Statens haverikommission, en myndighet som var med och författade den ända sedan den publicerades 1997 starkt ifrågasatta officiella slutrapporten om orsakerna till Estonias förlisning.

Statens haverikommission har de senaste dagarna i ett antal svar till anhöriga redovisat hur man ser på sitt uppdrag. I en preliminär bedömning den 2 oktober 2020 skriver haverikommissionens svenske ordförande Jonas Bäckstrand, och utredningsledaren i Sverige Jörgen Zachau:

»Syftet med en preliminär bedömning efter en sjöolycka är normalt att överväga om en haveriutredning ska inledas. I detta fall syftar den preliminära bedömningen till att överväga om den nya informationen ger anledning att revidera de slutsatser som drogs i 1997 års rapport, om nya utredningsåtgärder bör vidtas och i så fall vilka.

LÄS OCKSÅ: Estoniakatastrofen: 852 döda – 0 har utkrävts ansvar

De tre haverikommissionerna arbetar nu gemensamt i enlighet med de internationella reglerna om utredning av sjö­olyckor. Under arbetet kommer 1995 års överenskommelse mellan de tre staterna om gravfrid att respekteras. Några nya dykningar planeras således inte.«

Det blir ändå svårt för den svenska regeringen nu att komma undan, menar Lennart Berglund, ordförande för Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga (SEA).

Roten till diskussionen om nya dykningar är två svenska statsministrars omedelbara löften efter förlisningen den 28 september 1994 att bärga kroppar och fartyg. För Fokus berättar en källa att de första veckorna efter katastrofen var hela beredningen inriktad på att fartyget och kropparna skulle bärgas. Men så bildades det etiska rådet, utan anhörigrepresentanter, och fattade beslut om att inte bärga de döda.

– Det främsta argumentet man anförde var att det skulle bli ojämlikt: man kunde ju inte garantera att alla kroppar kunde omhändertas. Så man fattade beslut om att utlysa gravfrid.

Och regeringen fattade kort därpå beslut om att fartyget skulle täckas över med betong. Enligt Fokus källa var det en artikel av överlevaren Kent Härstedt, där han skrev att beslutet om övertäckning var en kränkning, som något år senare fick Göran Persson att ompröva övertäckningsbeslutet. I stället tillsatte han något år senare en analysgrupp, vars direktiv var att »stärka allmänhetens förtroende för statsmakternas och det offentliga Sveriges agerande i samband med händelser av katastrof­karaktär«. Särskild hänsyn skulle tas till effekterna av olyckan på längre sikt för de överlevande och de omkomnas anhöriga.  Analysgruppen, under ledning av svenska Röda Korsets dåvarande generalsekreterare Peter Örn, påbörjade sitt arbete hösten 1997. Gruppens uppdrag innehöll först inte frågan om bärgning eller inte bärgning. Men analysgruppen upptäckte att man inte kunde utreda frågan om förtroende för staten i samband med katastrofer utan att komma in på bärgningsfrågan. Det var omöjligt att prata med de anhöriga utan att beröra den.

Så analysgruppen utvidgade sitt uppdrag. Och började göra noggranna genomgångar: Vad var möjligt? Vad var inte möjligt?

Man hade möten med dykare från Rock water, med rättsläkare och marinbiologer. Deras bedömning var ja: Det var fullt möjligt att ta hand om de döda kropparna, trots att det hade gått fyra år sedan katastrofen. Analysgruppen kom fram till att de omkomna skulle bärgas. Man överlämnade sin rapport den 12 november 1998 i riksdagen.

Anhöriga och överlevare var på plats. Tre månader senare, i februari 1999; när regeringen läst rapporten, vidarebefordrat dess slutsatser och krav till Estland och Finland; träffade Mona Sahlin då ansvarig minister för Estoniafrågor, de anhöriga; höll ett tal där hon vände sig till de anhöriga med en ursäkt för att de ställts åt sidan, pratade om förlusten av sitt eget barn

– Det var ett djupt känt förlåt, minns Peter Örn. Mitt intryck då var att hon höll med oss om att det skulle gå att bärga kropparna.

Men därefter meddelade Sahlin att Estland och Finland inte ville att kropparna skulle bärgas, och att det därför inte var aktuellt.

Som överlevande var Sara Hedrenius med i en referensgrupp till analysgruppen och fick ta del av professionellas analys av möjligheterna och rimligheten i att bärga omkomna.

– Vi blev frustrerade när vi fick veta att rapportens slutsats skulle avslås med motiveringen att Estland och Finland inte ville, säger Sara Hedrenius och citerar förklaringen: »De vill inte, de har en annan syn på havet.«

– Det kändes inte riktigt värdigt med tanke på hur noga den nya utredningen borrat sig in i frågan. Hur hade frågan ställts? Vad hade Finland emot att vi bärgade våra döda? Det fick vi aldrig reda på. Vad hade de för anledning att stoppa det? Jag tror att då gick luften ur många. Vi lämnades med många frågor men man kunde ju inte direkt knacka på dörren hos Mona Sahlin. Det hade behövts att någon journalist gjort jobbet.

[caption id="attachment_646577" align="alignnone" width="991"] Nya svar? Anhöriga har länge kritiserat den haveriutredning som gjordes efter Estoniakatastrofen. Nu öppnar Estlands regering för en ny utredning. FOTO: TT[/caption]

Då, 1998, var det alltså med hänvisning till att Estland och Finland som krav från svenska anhöriga på dykningar, utredningar och bärgningar avslogs. Efter den estniska regeringens besked den 6 oktober 2020 blir samma svar svårt att upprepa.

Hur ser Sverige på att Estlands regering i tisdags beslutade att föreslå Sverige och Finland en ny utredning med anledning av uppgifterna om ett hål i Estonias skrov?

I ett sms svarar näringsminister Mikael Damberg:

»Regeringen tar de nya uppgifterna som har framkommit i Discovery Networks dokumentärserie om M/S Estonias förlisning på största allvar och utesluter inga vidare åtgärder i dagsläget. Bilderna från dokumentären visar ett hål i skrovet som tidigare inte har rapporterats. Det är självklart att vi behöver förstå hur det har tillkommit.«

»Expertmyndigheten har precis inlett arbetet med att granska materialet från Discovery Networks dokumentär, och de behöver givetvis få den tid de behöver för att noggrant kunna genomföra arbetet. Det är som vi tidigare sagt för tidigt att besluta om vidare åtgärder i detta skede. Det är ett omfattande material att granska och det ska ske tillsammans med de andra ländernas expertmyndigheter under ledning av Estlands expertmyndighet. När arbetet kommer att vara färdigt är en fråga för dessa myndigheter att svara på, vi kommer givetvis fortsätta att ha en nära dialog med Statens haverikommission i denna fråga. Jag vill också betona vikten av ett nära samarbete mellan våra tre länder under processen framåt«, skriver Mikael Damberg.

Sara Hedrenius:

– Om man hänvisar till gravfriden och nu säger att man inte kan göra ytterligare dykningar är det alltså som att de omkomna hindrar utredningen av olyckan för att de hamnade där – då blir de ju gisslan. De har tagit döda kroppar som gisslan.      

– Och nu sitter vi här 20 år senare med ett hål i båten.

LÄS OCKSÅ: »Gravfriden – inget hinder för att undersöka Estonia«