Hakelius: Visst är det fint med tillit, men nu finns det ett hål i skrovet på Estonia
Toppbild: TT
Det är fint att leva i ett högtillitssamhälle. Ett sådant där man litar på att både grannen och staten gör sitt bästa, inte ljuger i onödan och gör det de säger de ska göra.
När jag skriver ”fint”, menar jag inte bara att det är trevligt och skönt. Jag menar att det dessutom är en statussymbol. En svensk med hög tillit till folk och myndigheter känner sig, oundvikligen, som en person av lite högre klass än den som saknar den där tilliten. Bristande tillit är för den trygga svensken ett tecken på underutveckling. Sådant som finns i klansamhällen, u-länder och bland outbildade foliehattar utan förmåga att ta sin plats i vårt välordnade land.
Detta tänker jag på efter att i söndags ha hört panelen i P1:s ”God morgon Världen” diskutera Estonias förlisning och de nya uppgifterna om ett hål i skrovet.
Paneler är nu en gång inte övningar i väl genomtänkt exakthet, men det här var ändå något av det slappaste slängeri jag hört på länge. Och den oreflekterade botten var just tilliten som statussymbol.
Redan från början verkade den trehövdade panelen ense om att det fanns två möjliga val för den som intresserar sig vad som hände med Estonia: den officiella förklaringen enligt haveriutredningen, eller ”konspirationsteorier”. De senare verkade innefatta allt, från att utomjordingar flugit lite lågt och råkat köra sitt flygande tefat genom färjan, till att fartyget råkat gå på en flytande container. Grad av sannolikhet, nivå av fantasifullhet och spekulation, stöd eller ej i vittnesuppgifter och kända fysiska fakta, spelade ingen roll. Allt, utom haveriutredningen var helt enkelt ”konspirationsteorier”.
Att fortsätta intressera sig för hur Estonia sjönk blir, med det perspektivet, en ganska genant verksamhet. Sådant lågstatuspersoner, som inte känner tillit till samhället, ägnar sig åt. Ungefär samma sorts personer som tror på ”alternativa fakta” och röstar på Trump. Möjligen finns en förmildrande omständighet för dem som överlevde eller deras anhöriga, eftersom de förstås känner en massa saker. Men det är ungefär så långt det här resonemanget sträcker sig: att inte godta haveriutredningens förklaring utan invändning är i bästa fall detsamma som att lida av ett lite för aktivt känsloliv, i värsta fall ett slags galenskap.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: SR och Mona Sahlin visar vägen – självplågeri ligger i tiden
Problemet med den här synen är förstås att haveriutredningens förklaring till sjunkförloppet är så svår att tro på, något flera sjöfartsexperter förklarat. Och att det är väl belagt hur utredningen förföll till ett slags politiskt kompromissarbete, där till exempel motstridiga tidsuppgifter knådades till medelvärden som ingen egentligen hävdade var de korrekta, istället för att försöka fastställa vad som faktiskt hände. Och att många av de vittnen som överlevde aldrig hördes av utredningen. Och att vissa uppgifter, som till exempel de om militära transporter på Estonia, inte fanns med i utredningen, eller bestreds i utredningen.
Just de militära transporterna är ett belysande exempel. Om de hade något alls med Estonias förlisning att göra har ingen kunnat visa. Det finns massor av mer eller mindre vilda teorier — just konspirationsteorier — om den saken, men inga belägg för annat än att de faktiskt förekom. Men det alla borde kunna vara ense om är att frågan är värd att utredas ordentligt och så öppet som är säkerhetspolitiskt möjligt. Istället förnekades först länge att några transporter genomfördes. När det inte längre gick att hålla fast vid den lögnen tillsattes en enmansutredning som skulle utreda saken, men som uttryckligen hade instruktionen att inte utreda just den kväll som Estonia förliste. Varför det? Och när utredningen var färdig förstörde utredaren bakgrundsmaterialet. Varför det?
Estoniakatastrofens efterbörd är fylld av märkligheter av det slaget, från den vansinniga idén att gjuta in hela vraket i betong till den besynnerliga iver med vilken varje försök att få reda på mera fakta om vad som skett, till exempel genom dykningar, misskrediteras eller lagförs.
Visst är det fint att leva i ett högtillitssamhälle. Visst är det pinsamt med lösa konspirationsteorier. Men nu finns ett hål i skrovet på Estonia. Inte heller det finns med i haveriutredningen. Är det en per definition en ”konspirationsteori” att vilja finna en förklaring till haveriet som, till skillnad från haveriutredningen, tar hänsyn till alla de fakta vi nu faktiskt har?
Förvånansvärt många, som i andra sammanhang berömmer sig av att tänka självständigt, verkar tycka det. Och jag tror att det beror på att de räds att framstå som lågstatuspersoner.
