Hakelius: Black Lives Matter och Trump är i grunden samma andas barn
Toppbild: TT
Politik är ett intrikat spel, oftast om triviala frågor. Skär man igenom den politiska retoriken, ner till själva benet, låter det ungefär som i vilken småbarnsfamilj som helst:
Det var inte jag som började!
Jag vill inte!
Pappa, han slog mig!
Är vi framme snart?
Det är barnsliga utbrott, vill man vara hygglig kan man kanske kalla dem arketypiska, men det gör dem inte mindre potenta. Snarare tvärtom. Man måste ta dem på allvar. Och i denna text är just en av de där fraserna central.
Bland utbildade klasser, särskilt om de rör sig i offentligheten, finns inte så mycket att snacka om: Donald Trump är en enmansapokalyps. Vulgäristerna har erövrat Vita huset.
Vems fel är det?
Återigen en rätt kompakt enighet: Donald Trumps eget, Steve Bannons, Fox news, Putins, »the deplorables«. Katlagrottan har helt enkelt öppnats och all denna reaktionära smörja vällde ut. Inte sedan demokratins genombrott har misstron och föraktet mot breda folklager varit så osminkad och uppriktig.
Det är möjligt att föraktet är berättigat, men det är inte vad den här texten handlar om. Låt mig dra fram en av de arketypiska politiska fraserna ovan:
Det var inte de som började.
Hakelius: Visst är det fint med tillit, men nu finns det ett hål i skrovet på Estonia
Donald Trump mobiliserar människor av ett slag som traditionellt egentligen inte tror på politik. En stor grupp, ofta en amerikansk majoritet, som tänkt på politiken i defensiva termer: hur ser jag till att den lämnar mig i fred? En del i den där gruppen har masat sig i väg och röstat vart fjärde år. Många har det inte. Politiken har, under alla omständigheter, inte varit en favoritsysselsättning, ett hopp eller ens ett intresse att tala om för de här amerikanerna.
På den andra sidan har det varit tvärtom. I de vänsterliberala klasserna på kusterna har politik varit en huvudsak. De som inte haft det som sitt skrå, har åtminstone haft det som självklar hobby. För demokrater är politik, traditionellt, den högsta av sysselsättningar. Och allt är politiskt.
Det som hänt, med en början under president Clinton, via Tea Party-rörelsen till Donald Trump, är att det apolitiska, eller rent av antipolitiska, USA har politiserats. Aktivistiska ytterkantsgrupper inom Republikanerna, som alltid funnits men inte satt tonen, har blivit centrala. De republikanskasympatisörerna har i det avseendet blivit mer lika de demokratiska. De har omfamnat politiken som ett verktyg för att mer eller mindre radikalt stöpa om samhället.
Hakelius: Det är inget misstag – poängen är att Högsta domstolen ska spela roll
Den amerikanska polariseringen består till stor del i att det radikala kustetablissemanget mött sin spegelbild. Det bottenlösa gapet mellan höger och vänster har öppnat sig, därför att de blivit mer lika. Där har vi hamnat därför att stora grupper amerikaner känt sig alltmer marginaliserade och till slut dragit slutsatsen att den defensiva strategin inte fungerar. De måste också bli aktivister.
Om de har rätt eller inte är en annan fråga. Men det var inte de som började.
Det gör inte saken mindre tröstlös.
Ett bra sätt att bevara samhället sunt är att politiken ignoreras av en försvarlig del av befolkningen. Och man bör vara skeptisk till varje sittande regering. Black Lives Matter och Donald Trump är i grunden samma andas aktivistiska barn. De väcker samma devota lämmeltåg. De är mobiliseringsrörelser, som sliter sönder samhällets finare trådar. Men inte ens som svensk kan man uttrycka sådana tankar, utan att skyllas för femtekolonnare.
Politiken fördummar. Folk hetsar sig själva att försvara idiotier, övergrepp och osmakligheter, eftersom de annars tror att de måste försvara den andra sidans idiotier, övergrepp och osmakligheter.
USA skulle kunna fungera utmärkt. Bara amerikanerna släppte politiken och återgick till att bry sig om baseball, eller linedancing, i stället.
