Hakelius: Vad är varje parti villiga att betala kontant för att bli valda?
Toppbild: TT
Nog skulle man ha velat vara med på mötet när Oscar Sjöstedt tog i ända från botten på sin kandidatexamen i nationalekonomi och kom på den förlösande idén:
– Kan vi inte bara ge folk pengar?
Less is more. Varför krångla till det med socialförsäkringssystem och skatteskalor? Varför inte bara öppna riksbanken och trycka en packe sedlar i varje hand som passerar?
Tusen spänn? Tretusen?
Nej, för fan, nu kör vi. Tiotusen!
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Visst är det fint med tillit, men nu finns det ett hål i skrovet på Estonia
Nu har ju idén förstås varit hos Trump, innan det hamnade på Sverigedemokraternas riksdagskansli, men det förtar knappast fräschören. Raka rör. RIL, som de säger söderut: rakt i lomman. Det här är den sortens teoretiska toktilltag som en viss sorts nationalekonom älskar att leka med på seminarieövningar.
När SD varit som bäst har partiet satt frågor, som andra partier försökt mörka, i brutalt ljus. När de varit som sämst har de kört på i tangentens populistiska riktning, utan någon som helst skamkänsla. Men det här gången lyckas SD kombinera sin bästa och sämsta sidor.
Hade SD haft humor skulle det här förslaget förstås varit en satir. Ett skämt som blottlade alla de andra partiernas plötsliga kapplöpning i att låna upp och göra av med så mycket offentliga medel som möjligt. Det skulle ha varit en ironisk kommentar till att allt tal om budgetansvar på rekordtid vänts i sin motsats: den som tar ansvar är den som slösar mest. Det spelar ingen roll på vad, bara pengarna går åt.
På så sätt är förslaget att helt enkelt dela ut statsbudgeten i kontanter förlösande. Det blir tydligt vad den allt mer bisarra svenska politiken faktiskt handlar om.
Det tråkiga är förstås att SD menar allvar. Oscar Sjöstedt drar inte ens på munnen.
Till nästa val vore väl det smidigaste att varje parti helt enkelt talar om hur mycket de är villiga att betala kontant för att bli valda. Så slipper vi allt onödigt kringsnack.
