Anna Gullberg: Vad gör ett isolerat år med våra tonåringar?
Toppbild: TT
Gymnasieåren var en bitvis vidrig tid i livet. Ändå är min tacksamhet för den skitperioden gränslös. Jag hade inte blivit jag utan allt elände jag upplevde. Den tiden formade mig. Och vännerna är, tack och lov, mina fortfarande. Men min sjuttonåriga dotter går miste om allt, instängd i en skyddande glasbubbla under det som skulle vara hennes galnaste, roligaste, värsta, mest formativa år i livet.
Sjuttonåringen och hennes vänner tvingas avstå, isolerade i hemmet med sina föräldrar som om de levde i en hederskultur, påpassade och överbeskyddade. Utanför fönstret finns ett samhälle som än en gång stängt ner det mesta som gör livet värt att leva, en färglös värld, meningslös att gå ut i.
Hur överlever man att inte få uppleva känslan av helg – gå in i ett trångt rum fullt av hormonstinna, svettiga, vackra människor som rör sig till en dunkande basgång? Inte få känna förväntan i luften, kunna sätta sig på tåget in till stan för att trängas med andra på väg in i Globen på konserten med bandet man avgudar?
Inga galna fester, inga one night-stands, inget korridorflörtande, inga intriger och inget drama, inga vändor på stan med meningslös shopping och långa fikastunder med vännerna.
Friheten och faran i att vara ung och dum.
Anna Gullberg: Så blev omläggningen av buss 76 sprängstoff i radion
Alla har rätt till den tiden. För vissa kommer det för alltid vara de bästa åren i livet. Men inte för den här generationen. Generation Z som nu kallas generation C som i Corona är på god väg att bli generation I som i Isolerad.
Hur det påverkar resten av deras liv vet vi inte än, men jag oroar mig. Vi är många föräldrar som ser tecken på hur studiemotiverade, ambitiösa tonåringar helt börjar tappa greppet. De är håglösa, trötta, får humörsvängningar, pendlar mellan ilska, sorg och hopplöshet och de släpper skolarbetet. Skolan är så långt borta, så abstrakt. Läraren skrapar och flimrar på en suddig bild, med ett ljud som kommer från botten av en brunn. Orken tar slut.
Ett år i en tonårings liv är som ett decennium i en medelålders människa.
Om kvällarna gör vi en bricka med te och macka och plöjer Netflix och HBO tillsammans, sjuttonåringen och jag. Jag uppskattar sällskapet men jag önskar så att jag kunde sitta där ensam och lite sårad i stället. Att hon hade betydligt bättre saker för sig än att hänga här i soffan med mig.
Visst, väldigt många har det väldigt mycket värre. Check your privileges, som det heter. Det är få förunnat att sitta i ett eget rum och deppa, med mobilen, datorn, bredbandet, det välfyllda kylskåpet och föräldrarna som skjutsar en kors och tvärs. Pandemin är på riktigt. Den tar liv.
Men den förstör också unga liv, krossar deras drömmar och gör dem sjuka av ensamheten.
Jag tar kontakt med Bris, där trycket är fortsatt stort: »Risken för att barn far illa kvarstår i allra högsta grad«, uppger Bris, som säger att »den höga graden av isolering i samhället påverkar både barn och vuxna«.
Anna Gullberg: Nätpedofilen – som förstörde ett barns liv – fick straffrabatt
Så vad gör isolering med en ung människa? En norsk studie med över 4000 ungdomar (13–19 år) undersökte omfattningen av ungas psykiska problem. Den fann att en avsevärt större andel av unga som saknade en nära vän beskrev att de hade depressiva symptom, jämfört med dem som hade nära vänner.
Det finns ett samband mellan ensamhet och psykiska problem och det är till med så att den ensamhet som består i bristen på nära vänskap i mycket högre utsträckning ger utslag för depression än den ensamhet som är föräldrarelaterad.
Det är inte svårt att gissa varför – en tonåring föredrar en annan tonåring att anförtro sig åt, framför en förälder.
Under pandemin märks hur skört skyddsnätet runt de unga är. När skolor har distansundervisning, när fritidsaktiviteter och fester ställs in och alla uppmanas att hålla sig för sig själva. De kan inte prata med någon på rasten, eller i matsalen. Alla kontakter är uttänkta och digitala, inte slumpmässiga och fysiska.
Effekterna på gruppen unga som blivit hemmasittare är kända sedan tidigare. Nu gäller det en hel generation. Bris märkte pandemins påverkan redan i somras. Under sommarlovet var det 37 procent fler samtal, jämfört med förra sommarlovet. Kuratorerna berättar att samtalen handlade om nedstämdhet, att vara unga, känna ångest, om vänner och familjekonflikter.
När Bris mätte hade det gått mindre än ett halvår med covid-19:s påverkan på vardagslivet, ändå var den psykiska ohälsan påtagligt större och mer spridd. Hur blir de långsiktiga effekterna på generation I när de tillbringat sin bästa tid i livet i isoleringscell?
