Hakelius: Därför är deckaren död

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Man kan bygga kriminalberättelser på många sätt, förstås. Det finns pusseldeckare och hårdkokta deckare. Socialdeckare och spionromaner. Men någon gång under läsningen, eller för den del under tittandet, vill man ändå bli överraskad. Eller åtminstone nicka åt en smart vändning, som kanske inte var alldeles oförutsedd, men ändå elegant.

Det är slut med sådant.

Mysdeckare produceras fortfarande, så jag antar att de blir lästa och sedda. Engelsk landsbygd, te och brasor. Men annars domineras fältet av olika utvecklingar av den hårdkokta deckaren och socialdeckaren.

Den utvecklingslinje som växer ur den hårdkokta deckaren behöver inte vara så hårdkokt när det gäller dialog, vålds- eller sexskildringar. Det hårdkokta ligger i grundperspektivet: att världen är orättvis, kommer att förbli så och att tragedi är en naturlig del av livet. Det finns inga reformer som kan ändra den saken.

Den utvecklingslinje som växer ur socialdeckaren är någon variant av Sjöwall-Wahlöö. De som är uthärdliga att läsa eller se påminner mer om Sjöwall-Wahlöös tidiga. De som är outhärdliga om Sjöwall-Wahlöös sena plakatromaner. Socialdeckaren låtsas ofta vara hårdkokt, genom att vara ful i mun, våldsam och nedsupen, men det är mest en mask. Bakom allt det där ligger en missionerande idealist. Socialdeckarna accepterar inte tragedin som en del av livet. I sådana deckare är tragedin en följd av en orättvis samhällsordning. Om alla bara blev socialister skulle solen skina.

Hakelius: Världens stater har hittat sedelpressen – vad kan gå fel?

Det är här deckardöden smyger sig in. Ett exempel:

JK Rowling, hon med Harry Potter, skriver under pseudonymen Robert Galbraith kriminalromaner om den festligt namngivne Cormoran Blue Strike. Jag har ingen aning om hur bra böckerna är, för vår tid är utmätt och man får prioritera. Men det är vid det här laget allmänt känt att hon har råkat illa ut, eftersom det i hennes senaste roman, som släpptes i september, finns en manlig seriemördare som ibland bär peruk och damkappa för att lura sina kvinnliga offer.

Den växande grupp som alltid ser sig om efter en präktig stening hade redan punktmarkerat Rowling. Hon hade nämligen sagt sådant som att lesbiska kvinnor som inte vill ha förhållande med en transkvinna – en kvinna med penis – inte bör skyllas för att vara bigotta. Och nu alltså detta: en manlig mördare i damkappa.

Vilken »transfobiker«.

Hakelius: I Fjortissverige är Löfven och Bianca Ingrosso på samma nivå

I just det här avseendet verkar de hårdkokta deckarna och socialdeckarna ha växt samman. De har båda tagit starkt intryck av en samtid som är besatt av att rangordna människor moralisk, i enlighet med olika identitetskriterier. I både tv och romaner är det numera näst intill obligatoriskt att riktiga skurkar är vita män i maktställning. I undantagsfall vita kvinnor i maktställning, som beter sig som stereotypen för vita män. Onda politiker är högerpopulister. Svarta kvinnor alltid reko och hyvens. Transpersoner måste gå på vatten, eller åtminstone vara martyrer, för att inte föranleda ett Twitterdrev.

Försök att överraska med de förutsättningarna.

Samtidigt som det onda och goda kopplats hårt till identitet, verkar det ha löskopplats från konkreta onda och goda handlingar. Jag har – här spricker väl den där formuleringen om vår utmätta tid och prioriteringar – med rätt stor behållning följt det resande folket i Peaky blinders, romerna i Suburra och libaneserna i 4 blocks. Alla har de gemensamt att de som etniska minoriteter visserligen kan vara skurkar till yrket, men aldrig till sin karaktär. De snittar och spränger och skjuter sin omgivning, men alltid av goda skäl. Deras ursprung gör dem, i den moderna kriminalgenren, immuna mot verklig förtappelse.

Kriminalberättelserna har stelnat i ett ängsligt grin inför det progressiva kastsamhället. Alla har sin förutbestämda plats i den moraliska hierarkin. Så tryggt.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text:

Toppbild: TT