Hakelius: Mitt största problem med SD är att de är så förbannat tråkiga
Toppbild: TT
Covers var nästan aldrig bättre än originalen. Det hände att någon oupplyst släkting kom dragande med en presentinslagen LP med idel kända låtar, framförda av idel okända artister. Det var alltid lika plågsamt. De covers som bräckte originalen var så få att man kunde dem utantill.
Janis Joplins Me and Bobby McGee, Hendrix All Along the Watchtower. Kanske Wild Thing också. Aretha Franklins Respect. Sex Pistols C’mon Everybody. Möjligen Patti Smiths Gloria.
Så kom Så mycket bättre.
Egentligen ändrade det inte mycket. Darins En apa som liknar dig är en smurfhit bredvid Olle Ljungströms original. Men plötsligt var idén planterad: alla originalsånger kan pimpas till att bli något bättre.
Och här är vi, tio år senare.
Det här handlar inte om covers i allmänhet, utan om en särskilt outhärdlig form av coverlåt. Den uppstår till exempel när en klassiskt skolad sångare tar sig an Svensktoppen. Tänk er Anne Sofie von Otter sjunga Fyra bugg och en coca-cola, som om den vore en kantat av Bach. På fullt allvar, alltså.
Så känns det att leva 2020.
Från Greta till Hallengren, från Wiman till Löfven, från Arpi till Lamotte, alla verkar de ha fastnat i en skärande, högstämd tonartshöjning. Och jag kan bara inte ta dem på allvar.
Det är inte det att jag förnekar problemen, oavsett om det gäller klimatet, pandemin eller maffiaskjutningarna. Men de här visorna är plågsamt konstlade i sin ilskna pompositet. Det är klart att vi ska försöka undvika att brinna upp, ta död på våra gamlingar och göra fjortisar till lönnmördare. Men den uppskruvade, högstämda, apokalyptiska tonen går långt utöver det. Den är så gäll att den blir ett problem i sig.
Ta det här med Sverigedemokraterna, till exempel. Jag är ingen stor fan, men inte därför att jag tror att Jimmie Åkesson vid första tillfälle kommer att fösa samman landets alla journalister på Stockholms stadion för att testa förstärkta förhörsmetoder. Att varna för det är som att sjunga »Fyra bugg …” med överdrivet magstöd. Mitt problem med Sverigedemokraterna är att de är så …
Ja, förbannat tråkiga, helt enkelt.
Sverigedemokraternas konservatism är en radhuskonservatism. De har inget av det befriande anarkistiska regelförakt som alltid varit del av en mer aristokratisk konservatism. Det största hotet de utgör, i mina ögon, är att de skulle kunna förvandla hela Sverige till en av alla dessa sippa bostadsrättsföreningar, där alla rensar luddfiltret och ställer upp när det är städdag. Så det är inte bara beskrivningen av Sverigedemokraterna som är en dålig cover. Sverigedemokraternas konservatism är också en dålig cover.
Så mycket sämre.
Och det skiljer inte ut just det partiet.
Denna hysteriska längtan efter att återställa ordningen, som sätter tonen i offentligheten just nu, har rullats ut som en allomfattande femårsplan. Visst vi har pandemi, smältande isar och kriminella gäng, men märker ni hur lätt alla dessa krav på försakelse, skam, skärpning och laglydighet kastas fram? Märker ni hur själva stramheten i sig får politiker och potentater över hela skalan att gå i spinn? Det är inte skyddsmask, utan skyddsglasögon vi behöver, för att inte få pekfingrar i korpgluggarna.
Inte ens de som gjort det till livsuppgift att framhäva sin ras, sitt kön, sin sexuella eller asexuella läggning som udda och anmärkningsvärd, kan göra det utan att bli outhärdligt tråkiga. Även lastbarhetens lov sjungs med moralistisk melodi. Ständigt dessa krav på att ingen får avvika, ingen får säga fel, ingen får tycka fel, ingen får göra fel.
Den här världen vi lever i är, i original, värd besväret. Men just nu är det svårt att höra det, genom alla dessa taffligt klunsiga covers.
Så mycket sämre.
