Joel Halldorf: Tre saker som gör att dagens cancel-kultur spårar ur

Ibland är det rimligt att riva statyer. Som år 1989, när befriade östeuropéer rev muren och sedan gick vidare till monument över diktatorer. Andra gånger är det mindre påkallat, för att inte säga dumt. Som när tusentals personer krävde att Carl von Linné skulle tas bort, eftersom de betraktade honom som den moderna rasismens fader.

Detta gäller hela den omdebatterade cancel-kultur som härjar i USA och ibland dyker upp här i Sverige. Alltså de sociala medier-stormar som leder till att människor blir av med sina plattformar – och ibland jobbet – för att de sagt eller gjort moraliskt tvivelaktiga saker.

Vissa gånger är avstängningarna befogade. Att ha ett tv-program eller en politisk position är ingen rättighet, utan ett förtroendeuppdrag. Visar det sig att man vräkt ur sig antisemitisk eller rasistisk dynga är det rimligt att man förlorar uppdrag. Men tre saker gör att dagens cancel-kultur ständigt spårar ur.

Det första är bristen på proportioner: Oförmågan att skilja stort från smått i kombination med att storsläggan är det enda redskap man har.

Att bojkotta musikalen Hamilton för att den inte behandlar slaveriet tillräckligt nyanserat, är till exempel oproportionerligt. Denna succémusikal hade tidigare hyllats för sitt mångfaldsperspektiv, men i somras krävde kritiker att den skulle stängas ner. Skälet var att den inte nämnde att Hamilton ägde slavar. Givetvis bör man både diskutera och kritisera konstnärliga verk, men cancel-kulturen präglas av en renhetsiver som får den mest bokstavstrogne farisé att blekna.

Problem nummer två är tendensen att reducera människor till deras minst smickrande egenskaper. Nyligen tog Loyola university bort författaren Flannery O’Connors namn från en av sina byggnader. O’Connor är en av USA:s största författare, med en enigmatisk stil som fångat generationer av läsare.

Hon var också uppvuxen i Södern på 1930-talet, och i några brev återfinns fördomsfulla kommentarer. Men som de forskare som studerat henne påpekade när debatten pågick, lyfter O’Connor i sitt författarskap ständigt fram samhällets marginaliserade, inklusive afroamerikaner, medan vita rasister hör till dem hon oftast driver med.

Men detta hjälpte inte, utan O’Connor raderades. För cancel-kulturen envisas med att ta fasta på det värsta. O’Connor var ett barn av sin tid – men knappast jämförbar med generaler vars livsgärning består i att ha mobiliserat arméer till slaveriets försvar. Visst ska man undvika att glorifiera skurkar, men om vi bara kan tåla fläckfria helgon får vi en märklig historia att spegla oss i. De flesta av oss är trots allt både syndare och rättfärdiga.

Det sista problemet är det komikern Sarah Silverman lyfte nyligen, nämligen att det saknas en väg tillbaka för den som slängs ut. Det skapar inte bara en hårdhet, utan också en ängslig offentlighet. Vem vågar pröva sig fram när man vet att minsta felsteg kan leda till evig bannlysning?

Visst måste en gemenskap upprätthålla vissa moraliska gränser, men den behöver också former för förlåtelse. Vi känner igen frågan från #metoo, när Fredrik Virtanen undrade vad han förväntades göra för att få nåd.

Det är på sätt och vis överraskande, för vår kultur har ju berömt sig av att den gjort upp med religionernas förlegade syn på synd. Över att man tagit avstånd från mörkermän som moraliserar över människors brister. Men det visade sig att det inte var synden man gjorde upp med, utan nåden.

Som någon uttryckte det när dreven pågick som värst: »Vem hade trott att en kultur utan synd skulle bli så obarmhärtig?«