Hakelius: Ett fasligt liberalt väsen – men inget kommer ske i slutändan
Toppbild: TT
Vänsterpartiet satte tonen.
Löfven gjorde upp med Centern och Liberalerna. Centern hade två mycket udda krav: det första var att inte sitta med i regeringen, men att diktera dess politik. Det andra var att avtalet inte bara uttryckligen skulle reglera vilka som hade inflytande, utan också vilka som inte hade det. Det senare var praktiskt för att Annie Lööf, om hon mötte kritik, skulle kunna göra troligt att hon minsann hade motat bort extremister från båda håll. Så Löfven släppte igenom den märkliga formuleringen om att Vänsterpartiet inte skulle få något inflytande.
I det läget förklarade Vänsterpartiet i högt tonläge och med svulstigt språk att det inte var en dörrmatta. Men det visade sig partiet förstås vara, om än en högljudd sådan, när man trampade på den. Allt handlade om en balansakt, där V försökte hämta in så stora sympatier som möjligt, utan att faktiskt sänka regeringen.
Varför skulle V vilja sänka en sosseregering som bedriver högerpolitik? Bättre rekryteringsgrund kan partiet inte få.
Och där sattes tonen för den här mandatperioden: larmar och gör sig till, för att citera Shakespeare via Bergman.
Klimax i andra akten av larmar och gör sig till har just passerat. Vänsterpartiet hanterade den lika skickligt som den fängslande inledningen. För bara ett par veckor sedan spekulerades i regeringskris, utlöst av en av de två frågor som V sade sig aldrig kunna vika sig i: anställningstryggheten. Nu är det som om vi lever i en annan värd.
Minns någon ens vad saken handlade om? Kommer någon att följa upp hur många veckor Vänsterpartiet gav regeringen innan den skulle fällas? Att det är mindre än en månad sedan som Jonas Sjöstedt talade om att det inte räckte med Socialdemokraternas beslut att inte ställa upp bakom Toijerutredningen? Det krävdes större eftergifter.
Samma sak, fast tvärtom, med Liberalerna och Centern.
Vad blev det av de benhårda löftena om att Toijerutredningen ska gälla, i det fall att LO sätter sig på tvären? Hur kunde det plötsligt förvandlas till att något annat kanske är lika bra? Och hur kom de stolta deklarationerna om att LO inte ska få en tum extra, att vändas i förhoppningar om nya kompromisser och lite trixande och fixande tills alla är nöjda?
Det är mycket möjligt att det i sak är den rätta vägen. Men det var inte det som utlovades.
Larmar och gör sig till.
Nu har Liberalerna nått nya bottennoteringar. För ett par veckor sedan ledde det till att Nyamko Sabunis interna kritiker, ledda av den så kallade Stockholmsmaffian, började ifrågasätta hennes ställning. Det triggade i sin tur, möjligen med lite uppmuntran från Sabunis nära, en del Liberaler ute i landet att kräva att partiet sätter ned foten i regeringsfrågan, på den borgerliga sidan, omedelbart. I det läget läckte — lägligt för vissa och olägligt för andra — att skälet till att Gulan Avci hoppade av som arbetsmarknadspolitisk talesperson för en månad sedan var en konflikt med Nyamko Sabuni. Avci vill se en mjukare linje i LAS-frågan.
Men, som ”Andra kammaren” konstaterade här i Fokus redan förra veckan: det låter mycket med det är fortfarande en liten minoritet i ett parti som ligger långt under riksdagsspärren som har öppnat munnen för att kräva det ena eller andra. Den liberala oron må växa, men det höga tonläget är inte bevis för en massrörelse.
Så vad kommer dessa liberala anklagelser, krav och ultimatum att leda till? Ingenting, om de följer normen för den här mandatperioden. Ett fasligt väsen, men ingen särskild handling.
Larmar och gör sig till.
Demokratin dör med ett gnyende, menar statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Svenska liberaler gör det med ett fasligt oväsen.
Larmar och gör sig till.
