Hakelius: Ett tvåfrontskrig väntar för Joe Biden – klarar han det?
Toppbild: TT
Om man tvivlar på hur långt det är kvar för Amerika att kunna samexistera igen var det bara att titta på nyhetsrapporteringen när Joe Biden till sist utropades till segrare. Oavsett vilken kanal man valde — och nu syftar jag på amerikanska kanaler, inte på svenska — fanns där en reporter som intervjuade jublande Bidenanhängare.
Entusiasmen var påtaglig. Hos reportrarna, alltså.
”Detta är demokrati”, sade en av dem, med tjock röst. Och det är det, förstås. Det var det 2016 också. Men jag minns inga hänförda reportage med jublande Trumpanhängare.
Hakelius: Du kan välja bort Trump, men inte halva landet
Om någon hade hoppats på att en Bidenseger skulle bli ett verkligt förlösande ögonblick, då USA till sist förmådde slita sig ur Trumps förtrollning och rikta blicken framåt och inåt, var det här en besvikelse. Det som skedde var snarare motsatsen. Donald Trump fortsatte trollbinda såväl anhängare som motståndare. Bestörtning och skadeglädje: allt utgick från honom. Varje tweet han hävde ur sig i versaler fick, som vanligt, mer uppmärksamhet än något annat.
En rätt säker gissning är att månaderna fram till maktskiftet också kommer att domineras av Trump. Det är förstås han själv som lägger grunden för att det blir så, med sin förmåga att alltid hitta på något ännu mer vulgärt och vårdslöst än vad någon räknat med. Han är en mästare på att ”épater la bourgeoisie”. Men det beror också på hans motståndares vilja att låta honom personifiera hela problemet, i ett försök att tänka bort det verkliga problemet: att halva USA föredrar Trump. Många av dem utan att uppskatta eller blunda för hans uppenbara karaktärsfel. De föredrar honom, trots de felen. Så starkt är misstroendet bland många amerikaner mot den samhällsklass man enklast kallar ”den politiska eliten”.
Det är det här saken egentligen handlar om. Halva befolkningen har förlorat förtroendet för den traditionella eliten. Det handlar om värderingsfrågor, men också om ekonomi, globalisering och annat. Den andra halvan har förlorat förtroendet för en stor del av befolkningen, som inte begriper att de måste hänga med i svängarna och kasta av sig sina gamla föreställningar. Båda sidor vägrar att låta sig representeras av den andra.
Hakelius: En omvald Trump hade väckt frågan om ett självständigt Kalifornien
Det talas ofta om demokrati i abstrakta, högtidliga termer. Men demokratin är i grund och botten en ytterst praktisk sak: det är det sätt vi kommit på för att åstadkomma maktskiften utan våld. Det är det sätt vi kommit på för att ha en form för att kompromissa och leva tillsammans, trots att vi kan ha väldigt olika uppfattningar om allt möjligt. I USA fyller demokratin just nu inte den funktionen. Istället ökar den känslan av förfrämligande för andra och misstro för staten. De senaste fyra åren har demokratin fyllt amerikanska liberaler med förakt och revanschlusta. Nu ser vi början på en period när demokratin istället eldar på ilskan och utanförskapet i den andra halvan av amerikanerna.
Det här är ett riktigt allvarligt problem, oavsett om det tar sig uttryck i lösa påståenden om valfusk, eller nyhetsreportrars oförblommerat partiska inställning. Det pulveriserar själva nyttan med demokratin, genom att uppmuntra de exakt motsatta känslorna och attityderna mot de som gjort demokratin så livskraftig.
Hoppet står kanske till ”the exhausted majority”, en grupp som den amerikanska tankesmedjan More in Common uppskattade till ungefär två tredjedelar av amerikanerna för något år sedan. Det är den stora grupp amerikaner som i många fall har preferensen till höger eller vänster, men de tillhör varken alt-höger eller vänsteraktivister. Och de är dödströtta på hur det politiserade giftet tränger in i allt och förstör.
Det är, i all sin hopplöshet, en mer positiv syn på USA. Tror man på den är landet egentligen inte kluvet itu, utan i tre: ytterkanterna och en tyst och uppgiven, men ännu existerande mitt.
Den amerikanska president som vill samla landet igen gör bäst i att tala till den gruppen. Men då måste han ha kraften att stå emot radikaler på båda sidor, oavsett vad de twittrar och skriker om. Då måste han ha tryggheten att placera politiken i den oradikaliserade mitten igen.
Klarar Joe Biden av det? Kanske. Han verkar ha som idé att försöka gå rakt på sakfrågor, med början i Covid. Det kan vara ett sätt framåt. Men ska han återskapa mitten betyder det att han måste slåss både mot dem som var euforiska i helgen och mot de förkrossade.
Styvt jobb.
