Såpopera på brittisk toppnivå

Ett sätt att beskriva veckan som gått i Storbritannien är att regeringen förnyat sig genom att upplösa sig.

Redan när Dominic Cummings, hjärnan bakom brexitkampanjen, plockades in som Boris Johnsons högra hand, fanns en bred enighet om att hans dagar med regeringen var räknade. Den baserade sig på beprövad erfarenhet: Dominic Cummings blir osams med alla, särskilt arbetsgivare. Ingen var följaktligen förvånad, annat än över att det dröjt så länge, när Cummings och presschefen Lee Cain sparkades ut i förra veckan.

Anledningen var inte en politisk konflikt. I stället rörde det palatsintriger, positionering och maktspel. Premiärministerns fästmö, Carrie Symonds, ska ha varit drivande.

Det är förstås oemotståndligt för press-en att spekulera i en premiärminister som styrs av sin fästmö. De högstämda nämner Macbeth. De mer jordnära minns Lady Falkender, Harold Wilsons sekreterare, som mot slutet av hans tid som premiärminister påstods styra regeringen. Cummings anhängare nöjer sig med att läcka små nålstick, som att Symonds »vill vara prinsessan Diana« och att hon internt gick under öknamnet »Princess nut nut«, med tillhörande emojikombination.

Nut är slang för tokig.

Fascinerande, förstås, men så finns ett land att styra också.

[caption id="attachment_648365" align="alignnone" width="991"] Boris Johnson med sambon Carrie Symonds, som båda bär en Poppy Flower för att hedra militärveteraner. FOTO: TT[/caption]

Covid har slagit till på nytt och ett avgörande om brexitavtalet måste komma de närmaste veckorna. Dessutom lät Boris Johnson göra känt att han nu skulle »omstarta« sin regering, efter Cummings. Själv började Johnson sin omstart med att baktala självstyret i Skottland, till stort förtret, inte minst bland skotska tories. De började tala om att bryta sig ur moderpartiet.

Men i onsdags kom ändå ett miljöprogram, en »grön industriell revolution«, som var tillräckligt ambitiöst för att få beröm av miljöorganisationer som Greenpeace.

Bensin- och dieselbilar skall inte få säljas efter 2030, vindkraften expandera, ny kärnkraft planeras och så vidare.

Det initiativet var till någon hjälp för att lyfta blicken från krisfrågor, även om det genast kom invändningar, som att bilägande kommer att bli förbehållet höginkomsttagare. Och så satt premiärministern själv i karantän.

Boris Johnson har ju redan haft covid-19, men de brittiska reglerna är sådana att man ändå är skyldig att gå i karantän om man mött någon som testat positivt. Det hade Johnson gjort och kunde knappast strunta i sina egna påbud.

Även en premiärminister kan förstås arbeta hemifrån. Men att lägga om en hel regerings riktning, utan att vara närvarande, kräver en kraft i personligheten som Boris Johnson möjligen haft, men som han spelat bort det gångna året.

Saken blir inte enklare av att Dominic Cummings bildstormarkvaliteter gått hårt åt såväl Torypartiet som det översta lagret i statsförvaltningen. Han lämnar på sina håll i administrationen ett bränt landskap efter sig.

Det kom hoppfulla läten om att ett brexitavtal kanske kan vara i hamn, eller åtminstone inom räckhåll, redan i början av nästa vecka.

Men den här veckan dominerade rubriker som: »Boris Johnsons omstartsvecka börjar dåligt«, »Har Boris en fanklubb kvar i parlamentet?«, »Cummingssammanbrottet visar att Boris inte är lämpad att leda«, »Vilken är poängen med den här regeringen?«. Samtliga i högerpress.

Det Boris Johnson behöver är en enastående skicklighet i omstart i uppförsbacke.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Drevet mot Cummings är en ljuv hämnd för brexit