Hakelius: Sveriges bästa åkermark blir förstörd framför mina ögon
Toppbild: TT
Man ska röra sig en aning försiktigt här, särskilt som inga förutom japanerna är mer negativt inställda till Kina än svenskarna, enligt en färsk undersökning som Utrikespolitiska institutet publicerat. Vi vill inte bli sinofober. Även om kineserna skickar hit en ambassadör med charm i klass med Himmlers, fängslar svensk-kineser, stryper Hongkong och internerar uigurier, är Kina trots allt ett land med en ojämförligt lång sammanhängande kulturhistoria.
Å andra sidan brukar välanpassade komiker understryka att det alltid är okej att slå uppåt. Och vi kan väl ändå komma överens om att kineserna redan ser ner på oss?
Nu ska man förstås skilja på den kinesiska staten och kineser i allmänhet. Och den där undersökningen påstods visa att svenskarna ogillar kinesisk politik, men inte kineser. Fast om man läser rapporten är det lite grand som när riktiga mansgrisar säger att de »älskar kvinnor«. Visst är svenskar övervägande positiva till kineser i Sverige, så länge de inte är politiker. Å andra sidan ser svenskarna kineser som produktiva och effektiva, oärliga, opålitliga och tvivelaktiga.
Det börjar liksom lutherskt uppskattande, men slutar i fritt fall.
Men, återigen, allt handlar om var man befinner sig i hierarkin.
Hakelius: Var kommer den nya prydheten ifrån?
Nu i veckan fick Sverige på tafsen av FN:s rasdiskrimineringskommitté. Den kom till på sextiotalet, när »ras« fortfarande var en accepterad term på båda sidor anständighetsgränsen, levde vidare under åren då »ras« bara användes av de oanständiga och finns än i dag, när det plötsligt blivit progressivt att tala om »ras«.
Svenska staten har rasdiskriminerat när tillstånd gavs för en nickelgruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby, utan att samebyn Vapsten tillfrågades tillräckligt ödmjukt.
Samebyn och dess renar är förstås att gratulera, även om inga beslut rivits upp. Gruvindustrin drivs inte längre av fryntliga dvärgar, så det är sunt att se snett på den som utgångsbud. Men ett mått av avundsjuka smyger sig ändå in.
Utanför mitt fönster ser jag Sveriges bästa jordbruksmark. På denna mark – kanske inte just här, men i krokarna – vill nu gruvbaroner, dolda bakom brittiska advokater, öppna dagbrott. Staten ger tillstånd på löpande band och säger »elbilar« om någon invänder. Det ska bli batterier av mineralerna.
Att förstöra åkermarken är helt enkelt en del av den »gröna omställningen«.
Hakelius: Mitt största problem med SD är att de är så förbannat tråkiga
Mina grannar borde förstås också kunna vända sig till FN:s rasdiskrimineringskommitté, men nu råkar de vara skåningar. Det gills inte, trots att många av de skåningar jag mött är mer exotiska och mindre integrerade i den svenska majoritetskulturen än den genomsnittliga samen.
Återigen: överordning och underordning. Eller enklare uttryckt: vem är det synd om?
Redan på 1770-talet skrev Johan Gabriel Oxenstierna på genomresa att skåningen »lever blott att fråssa« och är »ogen och ovillig«. Knappt femtio år senare skriver Claes Livijn, som tvingades läsa något år i Lund, att »Skåningarne äro ej mycket behagliga av naturen. De äro tjocka och pussiga«. Inte ens när litteraturhistorikern Johan Mortensen, på ett betydligt välvilligare sätt behandlar skåningen i en bok publicerad 1919, är det till någon hjälp:
»Folket, som lever mitt i denna djur- och växtvärldens härlighet och ymnighet, har också ett rikt och skiftade lynne under en lugn och sävlig yta. Nykter förståndighet, seg energi och saftig humor utgöra de kanske mest iögonenfallande egenskaperna. I motsats till uppsvenskan, som älskar plötsliga ombyten, är skåningen segt konservativ och förändrar endast vad som nödvändigt måste förändras.«
Försök få FN att ge offerstatus till ett sådant folk. Skåningarna är alltför självsäkra och välmående. De är Sveriges kineser. Och snart börjas det väl grävas här utanför.
