Hakelius: Var kommer den nya prydheten ifrån?
Toppbild: TT
Jag är inte riktigt säker på hur man förklarar den tv-serien för en generation som inte var med. Än mindre hur man förklarar varför den var en favorit. På det stora hela var det ju vecka efter vecka med en spenslig man av ordinärt utseende som satt fast med en arm i bakändan på en ko.
Vädret var inget vidare, heller. Solen sken aldrig över den här versionen av Yorkshire. Allt var fuktigt och följaktligen lerigt. Det närmsta man kom en dandy var Tristan, lat veterinärstudent med en slängig lugg och snygga slipovers, men något råttlikt över anletet. Siegfried, hans storebror och veterinärklinikens konung, hade uppenbara karaktärsfel. Kanske inte av den storslaget wagnerianska sort som brödernas namn antydde, men Siegfried var den typen av person som folk säger »ändå har ett gott hjärta«. Vilket vanligtvis betyder att resten inte är något vidare.
Skämten i serien var av samma kaliber som när man skickar barn till järnaffären för att köpa ögonmått.
Kort sagt, de 90 filmatiserade avsnitten av James Herriots förskönade memoarer om sitt veterinärliv på trettio- och fyrtiotalen, borde ha fått tittarna att undra hur livet gick att uthärda oförskönat. Ändå satt man där och längtade till Yorkshire.
Och nu finns alltså en nyinspelning. På SVT.
Jag har bara sett ett avsnitt ännu, men noterade genast två saker: den ena var att hushållerskan, mrs Hall, gått från gammal nucka till rätt attraktiv kvinna.
Jag undrar om det beror på henne eller på mig.
Hakelius: Något inom Centerpartiet håller på att brista
Den andra och möjligen mer intressanta är att en prydhet, helt främmande för den första versionen, har smugit sig in mellan djur och människor.
I det första av de nya avsnitten fastnar visserligen vår tids James Herriot med armen inuti en kviga – fattas bara annat – men kameravinkeln är påtagligt skonsam. I originalserien visades kvigornas heligaste utan skrupler. Det sparades inte heller på blod och dynga, gärna i förening.
De här korna verkar vara av en annan och mycket mer raffinerad ras. Eller åtminstone i besittning av betydligt bättre agenter, som ser till att skydda dem mot oseriös exploatering.
Där, någonstans, är den springande punkten. För vad beror den här nya prydheten på? Vad betyder den?
Är det vår respekt för djuren, kanske till och med idén att de har rättigheter precis som människor, som spökar? Är det så att samma etiska regler som gör det till en känslig sak att visa medicinska ingrepp på människor, på fyrtio år också har kommit att omfatta djur? Finns det tuffare EU-regler, som gör det brottsligt att antasta en ko, utan veterinärexamen? Räknas det som sexuella övergrepp?
Hakelius: Mitt största problem med SD är att de är så förbannat tråkiga
Eller är det skådespelarna som blivit fina i kanten? Vägrar de att finna sin väg i en kossas inre? Är det en alltför verklig syssla i en värld där dator-animeringarna kan göras på varje laptop?
Eller beror det på oss, tittarna? Har vi sedan skiftet mellan sjuttio- och åttiotal blivit blödigare? Har vi tagit ett par sjumilakliv bort från allt som påminner om livets faktiska förutsättningar? Var rättframheten och chosefriheten bara ett par decenniers parentes i en annars kvävande sedesam mänsklig historia? Är vi på väg mot en värld där inte bara våld, utan varje påtagligt fysiskt uttryck, äcklar och upprör oss?
Inte vet jag. Det ena utesluter förstås inte det andra, snarare tvärtom. Men att vår tids James Herriot har ett helt annat hand- och armlag med sina kor måste rimligen säga något om vår tid.
Jag håller ändå tummarna. Än har inte studenten Tristan dykt upp i flätat skägg och regnbågsscarf, med en vegetarisk kokbok under armen och synpunkter på Winston Churchills rasfördomar på läpparna. Det här kan fortfarande funka.
Nyfiken på serien »I vår herres hage«? Här kan du se första avsnittet!
