Hakelius: Något inom Centerpartiet håller på att brista
Toppbild: TT
Det politiska är nästan omöjligt att skilja från det personliga. Än mer så när det personliga blir riktigt privat.
Den situation Fredrik Federley försatt sig i är plågsam att läsa om. Det är lätt att känna empati, även med personer som uppvisar dåligt omdöme. Det är lätt att känna skam, därför att man matas med, nappar och sväljer, vad som i grunden är privata fadäser.
Finns det något som är direkt politiskt relevant i det här?
Jo, det gör det förstås. Förtroendevaldas omdöme, oavsett om det utövas i tjänsten eller privat, är politisk valuta och ska vara det. Det är det ”förtroende” innebär. Men vid sidan av det är den politiska lärdomen av det här snarast hur skoningslös och osentimental politiken är.
Fredrick Federley var ordförande i Centerns ungdomsförbund i fem stilbildande år. Han var en av de drivande inom ”Stureplanscentern”, den inriktning som nu blivit så dominant i partiet att den helt enkelt kallas ”Centern”. Han har suttit två mandatperioder i riksdagen och höll där hög profil. Han kryssades in i EU-parlamentet av en hängiven skara anhängare och har varit mycket aktiv och resultatinriktad i sex år. Han är andre vice partiordförande.
Hakelius: Biden är inte ens formellt vald än, men partivänstern mobiliserar redan
Det tog hans parti exakt en vecka att frysa ut honom. Att ”förtroendet för Fredrick Federley är skadat” betyder i praktiken att han slängs ut och dörren stängs bakom honom. För en person som vigt sitt liv åt partipolitiken är det en exceptionellt tuff dom. Men politiken har ingen nåd. Partier har inga andra lojaliteter, annat än mot sin egen överlevnad.
Särskilt grymt är det med tanke på att det här, som vänder upp och ned på Federleys liv, egentligen inte kommer att spela någon roll för Centern. Det är en genant krishantering att klara av. Den kommer inte att sätta några bestående märken i partiets opinionsstöd. Men det kommer med all sannolikhet en del andra saker, som Centern just nu har för sig, att göra.
Även partier kan som kollektiv uppvisa dåligt omdöme. Centern har varit bra på det de senaste åren. Beslutet att backa upp den så kallade gymnasielagen fick kritik av två skäl: det ena var att lagstiftningen, enligt enig juridisk expertis, tänjde gränsen för det acceptabla. Det höll Centern med om, men röstade för lagen ändå. Det andra var att lagstiftningen bara sköt ett problem framför sig och att resultatet skulle bli ännu värre problem längre fram. Det har nu inträffat. I stort sett alla de farhågor som luftades när lagen antogs –har infriats. Det krävdes ingen profetisk förmåga för att förutspå det.
Ur det perspektivet är det inte så märkligt att Centern nu backar från att förlänga plågan, under utläggning av kraftig rök. Man vet säkert att något i grunden förändrats när politiker känner sig tvingade att säga ”vi har alltid stått för det här”.
Centerns helomvändning ”chockar” Miljöpartiet, säkert uppriktigt. Men det spelar förstås inte så stor roll för Centern. En kvalificerad gissning är att det som spelar roll för dem är de egna sympatisörerna. Det finns antagligen mätningar på Centerns kansli som visar att gymnasielagen — hur rättrådig i sin signalverkan den än var till att börja med — även bland de egna kommit att framstå som en omdömeslöshet. Det kom kanske återkoppling som inte var så positiv när Centern själv föreslog en förlängning av gymnasielagen i våras.
Det finns ett mönster. Centern skulle spräcka januariavtalet om inte Toijers LAS-utredning genomfördes till punkt och pricka, när parterna på arbetsmarknaden inte kunde komma överens. Särskilt viktigt var att LO inte fick något särskilt inflytande. Det vändes, inom ett par veckor, till att Annie Lööf och partiets egen ideologiska vakthund, Martin Ådahl, satte sig i möten med LO. Det var väldigt viktigt att de mötena bara handlade om att ”lyssna”. Helt utan konsekvenser för resultatet. Men de hårda tongångarna blev allt luddigare, tills de var lite vad som helst.
Något liknande hände redan när Centern gick på pumpen vad gäller omorganiseringen av Arbetsförmedlingen för ett år sedan. Och till och med mönstret har ett mönster.
Hakelius: Ett fasligt liberalt väsen – men inget kommer ske i slutändan
Det som förenar de reträtter och helomvändningar som Centern nu gör i fråga efter fråga, är att de är framtvingade av att Centern uppvisat dåligt omdöme på ett alldeles särskilt och grundläggande sätt. Partiet har helt enkelt valt att glömma bort vad politik består av. Med januariavtalet trodde Centern att politiken kunde reduceras till juridik. Det kan den förstås inte. Och med absoluta krav, som det om LAS och Arbetsförmedlingen, och signalpolitik, som gymnasielagen, försökte Centern med ren vilja att reducera politik till en enda sak: ideologi. Om lagstiftningen inte fungerar, är direkt skadlig, eller till och med motverkar sitt uttalade syfte, spelade ingen roll. Det var kartan som skulle gälla.
Det finns en ironi i att Fredrick Federley var en av de första inom Centern som drev på för en kraftig ideologisering av partiets politik.
I ett större sammanhang har den här linjen inneburit att Centern målat in sig i ett hörn. Det blir allt mer uppenbart att januariavtalet inte är gudsbud, utan ett fiffigt verktyg för Socialdemokraterna att behålla makten. Samtidigt har Annie Lööf stängt dörren åt andra hållet. Hon har placerat sitt parti i något som blir allt mer likt ett limbo.
Det är detta Centern nu tampas med. Partiet är på väg att tvingas överge sin plakatmässiga och juridiska syn på politiken. Ännu är det oklart om det är en medveten process. Miljöpartiet hävdar att Centern är på väg att ompositionera sig, för att kunna sluta an till Moderaterna och acceptera Sverigedemokraterna. Men det främsta skälet till att Miljöpartiet säger det är inte att det är sant, utan att det är det mest effektiva sättet att försöka genera Centern, genom att angripa partiet med dess egen plakatmässiga retorik. Mer sannolikt är kanske att Centern just nu fylls av motstridiga känslor och intentioner. Den väg de valt är ohållbar. De alternativa vägarna förbjudna. Något måste brista och det är början på det vi ser.
Men sedan då?
