Replik: »Valfrihetsreformerna är bättre än sitt rykte«

Liksom Lommas kommunstyrelseordförande Robert Wenglén (M) är jag en varm anhängare av marknader och fri företagsamhet. Liksom Robert Wenglén anser jag att man bör ta empiri på allvar. Därför vill jag påpeka att några av Wengléns påståenden om valfrihetsreformernas effekter är direkt felaktiga.

Wenglén har rätt i att vanliga marknader och så kallade kvasimarknader – där varor och tjänster beställs av exempelvis en kommun, i stället för att konsumenter lägger sina egna pengar på dem – är uppbyggda på olika sätt. Av det följer dock inte att möjligheten för människor att välja skola eller äldreboende, och för andra aktörer än kommuner att driva dessa verksamheter, leder till sämre resultat.

Inom skolan hävdar Wenglén att kunskapsresultaten har sjunkit och blivit mindre likvärdiga sedan friskolereformen. Båda de påståendena är sanningar med modifikation. Skolforskaren Gabriel Heller-Sahlgrens granskningar av Sveriges Pisaresultat visar att det aldrig fanns något stöd för att friskolereformen låg bakom kunskapsfallet under 00-talet. Fallet i Pisa har nu raderats ut helt bland elever med åtminstone en förälder född i Sverige, samtidigt som friskolor utgör en större del av skolväsendet än någonsin.

Vad gäller likvärdigheten har familjebakgrundens betydelse för skolresultaten varit oförändrad de senaste decennierna för svenskfödda elever, enligt en bilaga till fjolårets Långtidsutredning. Att likvärdigheten i den svenska skolan har minskat totalt beror således inte på friskolereformen, utan framför allt på att en större andel elever än tidigare har invandrat efter skolstart. Att höja nyinvandrade elevers resultat är skolans stora utmaning framgent.

Wenglén skriver att många barnfamiljer söker sig till Lomma »som en del i ett aktivt och medvetet skolval«. Exakt. Snittpriset för en villa i Lomma är drygt 6 miljoner kronor, bland de högsta i landet. Lommabornas utbildningsnivå och medianinkomst är tredje högst i Sverige, två faktorer som spelar stor roll för elevernas resultat. Om alla kommuner hade Lommas elevunderlag skulle vi inte ha den skoldebatt som nu råder, och om närhetsprincipen skulle »regera« överallt skulle inträdeskostnaden till en bra skola bli oöverstiglig för många familjer.

I Lomma har det stora problemet dock inte varit skolan, utan äldreomsorgen. Det är inte så konstigt. Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser spenderar Lomma femte minst på äldreomsorgen i förhållande till sin befolkningsstruktur av alla kommuner i Sverige. Det finns inget självklart samband mellan kostnad och kvalitet i äldreomsorgen, men som kommun kan man inte heller betala för en Skoda och förvänta sig en Mercedes, för att låna ett uttryck från fackförbundet Kommunal. Det förklarar varför välutbildade, socioekonomiskt starka invånare som de i Lomma rankar kommunens hemtjänst och äldreboenden anmärkningsvärt lågt. På nationell nivå tyder dock studier av exempelvis Mats Bergman m.fl. (2016) på att konkurrensutsättning av äldreomsorgen har minskat mortaliteten och sänkt kostnaderna per brukare i kommunerna.

Med detta sagt finns det problem med såväl skolan som äldreomsorgen som måste lösas. De nationella proven bör rättas centralt för att förebygga betygsinflation, och det behövs mått som visar hur skolor bidrar till elevers kunskapsprogression. Coronakommissionens färska rapport visar att det behövs mer medicinsk kompetens i äldreomsorgen, från ett utgångsläge där så mycket som 30–40 procent av personalen saknar grundläggande utbildning motsvarande gymnasiets omvårdnadsprogram. Men att generalisera utifrån Lommas exempel är inte att ta empirin på allvar, det är anekdotisk bevisföring.

Emanuel Örtengren

Välfärdsansvarig Timbro.

LÄS OCKSÅ:

Synvinkel: Mycket talar för att valfrihetsreformerna är ett misslyckande

Replik från Hans Bergström, Engelska skolan: »Lomma är inte Sverige!«