När man kräver villkorslös kapitulation av 74 miljoner amerikaner
Toppbild: TT
Till och med en inbiten pessimist – cyniker skulle en del säga – har glipor i rustningen. Visst, allt är tröstlöst och människor är idioter, men någonstans lurar ändå det tvivel som andra människor kallar hopp.
Nog måste folk som faktiskt tänker på saken, ändå begripa hur kinkigt läget är?
Men så hör man något radioinslag, eller dröjer vid någon artikel och genast står det klart att man har varit alldeles för naiv.
Den här veckans hoppkorrigering står journalisten Andrev Walden för, i en kolumn i Dagens Nyheter i tisdags. Texten börjar med en granne som bajsar i trapphuset och slutar med Trumpisternas oförbätterlighet. Par för den bana som vi befunnit oss på i åtminstone fyra år, alltså. Men det är själva anslaget i texten som får det hopp som trängt igenom cynismens asfalt att vissna.
Här är ett ärligt försök att återge Waldens resonemang:
Begreppet polarisering används på ett lömskt sätt. I försök till opartiskhet läggs skulden för radikaliseringen i samhället på både vänster och höger. Men det är skillnad på den granne som bajsar i trappan och den som skriver en ilsken lapp till grannen. Trumphögern är bajsaren. Vänstern är lappskrivarna. Den som likställer den ena med den andra avdramatiserar och öppnar dörren för högerpopulismen. Den har bara blivit mer radikal efter fyra år med Trump i Vita huset.
En lite kortare sammanfattning: Allt är högerpopulisternas fel.
Hakelius: När en gemensam apokalyps behövs för att piska fram ett ”vi”
Jag skulle kunna skriva under på sisådär 80 procent av Waldens resonemang. Och jag kan, för diskussionens skull, leka med tanken att han till 100 procent har rätt. Men det är just då problemet uppstår. För vad går egentligen den här texten ut på? Vilken vägledning ger den?
En intervju från upploppet i Kapitolium fastnade i mitt minne. En ditrest kvinna från Mellanvästern förklarade:
»Vi kommer aldrig att övertyga våra motståndare. Därför måste vi besegra dem.«
Det var den veckans hoppkorrigering. När den enda vägen fram är att ens motståndare tvingas till total kapitulation, har man slagit in på vägen till helvetet. Det här är polariseringens verkliga draksådd. Och den text Walden skrivit är den vänsterliberala spegelbilden av precis det resonemanget:
Högerpopulisterna bär all skuld. Att tala med dem är lönlöst. Att försöka förstå dem är förräderi mot demokratin. De kommer aldrig att ändra sig. De måste besegras. Villkorslös kapitulation.
Detta, alltså, i ett USA där drygt 74 miljoner amerikaner röstade på Donald Trump i november. Eller ett Sverige där drygt 1 135 000 svenskar röstade på Sverigedemokraterna i valet 2018.
Hakelius: Van Morrisons foliehatt oroar mig mindre än nya ordningsmän
De som resonerar som Walden – han är mer representativ än unik – tror att de som inte håller med dem fortfarande inte begripit hur problematisk högerpopulismen är. De inser inte att problemet är mycket värre än så. Nämligen att man mycket väl kan hålla med om högerpopulismens faror, men att den insikten inte är en lösning. Inte ens en särskilt användbar problembeskrivning.
En granne som bajsar i trapphuset kan man få vräkt. Ett samhälle har inte den möjligheten. Det kan inte bygga på att hälften eller ens en femtedel av befolkningen tvingas till kapitulation. Oavsett om kravet kommer från Trumpister eller liberaler. Det här är detta oerhört svårlösta, kanske olösliga, problem som vi har att hantera. Att fastna i frågan om vem som bär skulden och vem som började, visar bara att man inte ens söker en lösning.
Det är bara januari, men redan rätt säkert att 2021 är förlorat.
