Masshysterin är också verklig
Toppbild: TT
Det är svårt att tro på masshysteri när man står mitt i den.
En alltför outredd händelse i vår närtidshistoria är den om ”millenniebuggen”, Y2K. Vid nyåret 1999-2000 skulle datorer världen över sluta fungera. Det fanns ingen hejd på de olyckor vi kunde vänta oss: mikrovågsugnar som slocknade, hissar som föll, flygplan som störtade, banksystemets kollaps, kärnvapenkrig.
Det tillsattes kommissioner och delegationer och lades ned miljarder. I Sverige runt 50 miljarder. Konsulter skapade små förmögenheter och när nyårsafton kom satt beredskapsgrupper, från Regeringskansliet och nedåt, redo att ta hand om det stundande kaoset.
Polisen i Örebro fick lite krångel med ett ekonomisystem. Telefonväxlarna på tre sjukhus i Värmland klickade en stund. En garageport i Småland ville inte gå upp.
Det berodde på att Sverige lade ned miljarder på att förbereda sig, sade de som marknadsfört hysterin. Men det osade katt. Inte heller utanför Sveriges gränser gick världen under. Ryssland var notoriskt dåligt på förberedelser för millenniebuggen, men drabbades inte hårdare än Sverige.
Riksrevisionsverket gjorde en rapport om saken. En och annan artikel skrevs. Men alltför många hade varit inblandade i hysterin för att vilja ägna särskilt mycket energi åt att analysera misstagen och överdrifterna i efterhand. Politiker, tjänstemän, IT-experter och inte minst medierna, satt i samma genanta båt. Flera av dem fortsatte att hävda att de räddat världen. Så vi lärde inte särskilt mycket av något som borde ha varit en värdefull läxa.
Det är det här exemplet jag kommer att tänka på när jag läser professorerna Lars Jonung och Ulf Persson och docenten Roger Svensson på Svenska Dagbladets debattsida i dag. Deras budskap om coronapolitiken kan sammanfattas rätt enkelt:
”Dagens nedstängningspolitik, byggd på tvång, inte på frivillighet, är historiskt sett en ny form av politik för att möta en pandemi. Bevisbördan att denna politik gör mer nytta än skada totalt sett vilar på dem som förespråkar den. Hittills har vi inte sett några sådana bevis. Om de enda återstående argumenten blir att ’alla andra länder stänger ner’, ’politiker måste visa ledarskap och handlingskraft’ eller ännu värre ’sunt förnuft talar för nedstängning’, så är strategin ute på rejält svag is.”
Polariseringen har nått coronaviruset. Det har blivit hart när omöjligt att diskutera pandemin med öppet sinne. Omöjligt att påpeka att pandemin verkligen ställer till problem i sjukvården, men att det i absoluta tal inte dog fler svenskar förra året än 1993, då svenskarna ändå var 1,5 miljoner färre. Omöjligt att bli hörd om man ställer de fullt rimliga frågor om effekter och proportionalitet som de tre artikelförfattarna i Svenska Dagbladet ställer. Omöjligt att inte bli stämplad som cynisk om man ställer frågan om public service verkligen ska underblåsa den ogrundade känslan av omfattande massdöd, genom att varje dag göra särskilda, emotionella inslag om enskilda dödsfall i radion.
Polariseringen uppmärksammas främst genom rapporter om kravaller och demonstrationer bland dem som motsätter sig nedstängningarna. Men en annan och i längden viktigare sida av polariseringen är de ökade kraven på likriktning, åsiktskonformism och upphävande av kritiskt tänkande. De som tvivlar på att nuvarande politik för att hantera corona är den bästa, utan att på något sätt förneka virusets existens och effekter, tillskrivs epitet som ”pandemiförnekare”. Regeringar, myndigheter och medier låter förstå att de som inte utan klagomål accepterar de inskränkningar av fri- och rättigheter som införs, antingen är omoraliska egoister eller foliehattar. Coronanedstängningen har blivit ett slags medicinsk-politisk religion, där alla med repressiva krav vädrar morgonluft. I morse var det alkoholläkarnas tur att kräva systemstängning och indragna serveringstillstånd i coronans namn.
Det är svårt att se en masshysteri när man står mitt i den. Det är mycket enklare att peka ut alla som anar en masshysteri som tokiga avvikare. Men masshysterier förekommer. Det, om något, visade ”millenniebuggen”.
”Pandemin tar slut förr eller senare. Det vet vi från historien”, skriver de tre artikelförfattarna i Svenska Dagbladet och avslutar: ”När coronapolitiken utvärderas om några år, då vi har bättre data och ett mer sansat debattklimat, är vår prognos att den tvingande nedstängningspolitiken kommer att framstå som ett gigantiskt misslyckande.”
Mycket talar för att de har rätt. Förutom i antagandet att det kommer att bli någon verkligt omfattande och öppen utvärdering av nedstängningspolitiken. Det var en annan av de sällsynta saker vi ändå lärde av millenniumbuggen: få vill bli påminda om att de deltagit och drivit på en masshysteri.
