En vinst i Georgia gör inte livet lättare för Biden – snarare tvärtom
Toppbild: TT
Det ena av senatsvalen i Georgia verkar demokraterna ta hem, genom Raphael Warnock. Det andra är ännu för jämnt för att kunna utse en vinnare, även om demokraten Jon Ossoff har en knapp ledning.
Det som drivit senatsvalen i Georgia är dels en målmedveten kamp i ett par decennier, där Warnock varit en drivande företrädare, att vända delstaten från rött till blått, inte minst genom mobilisering av svarta väljare. Dels Donald Trumps mobiliserande kraft på båda sidor. Skulle båda platserna gå till demokraterna och senaten därmed få demokratisk majoritet, kommer säkert en del av skulden på republikanskt håll läggas på Donald Trumps timslånga påtryckande telefonsamtal till Georgias valansvariga, som läckte för några dagar sedan. Men det är bara en marginell följd av en demokratisk kongress.
Hakelius: Greiders populistiska elitism föder konspirationsteorier
I analyserna av vad senatsvalen i Georgia betyder framställs det vanligtvis som om en vinst för Joe Biden ger honom solskensväder resten av mandatperioden, eller åtminstone två år framåt. Inget kunde vara mer fel.
Den gängse analysen utgår ifrån att Republikanerna och Demokraterna är två väl sammanhållna partier som drar åt varsitt klart håll. Det är uppenbart och grundläggande fel.
Republikanerna upplever nu sin kanske mest allvarliga spricka i modern tid. Donald Trump har i praktiken lagt hela partiet i potten för att hävda sin egen ställning och sin egen agenda. Ända upp i toppen på partiorganisationen råder nu en splittring mellan de som bestämt sig för att skjuta sitt politiska kapital till den satsning Trump gör och de som bestämt sig för att det får räcka nu. Och däremellan, förstås, rätt många som försöker ligga lågt så länge det är möjligt, för att kunna få tydligare odds.
Demokraterna har hållit ihop genom valkampanjen, men inte på grund av att de är särskilt ense, eller därför att Joe Biden är en stark ledare. Demokraterna har hållit ihop därför att de varit enade i ett mål: att besegra Trump. När den saken, åtminstone formellt, är avklarad, ser förutsättningarna helt annorlunda ut.
Den starka drivande kraften inom Demokraterna nu är den radikala. Den drivande känslan är för många att ge igen och hämnas de Trumpåren. En del av styrkan kommer ur det amerikanska dåliga samvetet i rasfrågan. Black Lives Matter-rörelsen är i breda amerikanska kretsar, särskilt inom Demokraterna, näst intill helig. Övertramp och vansinnesidéer från BLM — och sådant finns det gott om — sopas under mattan eller ursäktas. Joe Bidens avsikt är att söka sig mot den politiska mitten, men han har i den ambitionen de ideologiskt tongivande krafterna i sitt parti emot sig. Radikalerna är inte typiska för demokratiska väljare, antagligen inte ens för demokratiska aktivister, men en demokratisk senatsmajoritet kommer att göra dem än mer centrala.
Hakelius: Den skadeglada kritiken kring »shoppinggate« är på förskolenivå
Det är i detta analysen av en kongress med demokratisk majoritet går fel. Den kommer inte att innebära att Joe Biden kan göra som han vill. Den kommer snarare att innebära att den politiska striden flyttas in i Demokraterna. Med en rösts övervikt i senaten kommer de radikala krafterna inom demokraterna att kunna agera som ett vågmästarparti. Biden kommer att ha svårt att inte gå dem tillmötes.
För Republikanerna gäller något liknande. Skulle partiet förlora senaten finns ingen arena för republikanerna att faktiskt vara del av den förda politiken. Det blir då nästan oundvikligt att det begynnande inbördeskrig som pyr i partiet bryter ut. Kanske leder det till partisplittring, kanske till ytterligare radikalisering.
En demokratisk vinst i senatsvalen i Georgia kommer inte att leda till en lugnare och enklare period i amerikansk politik. Ingen ”normalisering”. En demokratisk senat kommer snarare att cementera polariseringen och öka radikaliseringen.
Det bästa för USA vore att Republikanerna behöll kontrollen över senaten. Det skulle inte garantera någon idyll, men det skulle ändå öppna, för båda partier, att se över partigränserna och minska risken, för båda partier, att förlora sig i interna strider och radikalisering. Joe Biden kunde balansera sina radikaler med behovet av att finna en majoritet i senaten. Republikaner som inte förlorat sig ned i Trumps kaninhål skulle få någon draghjälp i försöken att dra partiet mot mitten.
Men just nu ser det alltså ut som om Demokraterna vinner. Och då börjar partiets verkliga problem.
