När en gemensam apokalyps behövs för att piska fram ett ”vi”
Toppbild: Johan Hakelius
Ta några minuter och läs Merete Mazzarellas understreckare i Svenska Dagbladet i går. Den resonerar om fragmentiseringen och polariseringen i samhället utifrån en ny bok, ”Skyldig til det modsatte aldrig bliver bevist. Værdikampen i det 21 århundrede”, av den danska statsvetaren Anna Libak.
Det är inte det att Mazzarellas text — eller för den del boken hon utgår ifrån, av allt att döma — är banbrytande och omvälvande. Det är inte syftet. Det är snarare att den sätter fingret på något som i en mening borde vara uppenbart, men som vi har svårt att se. Kanske därför att vi står för nära.
Kärnan är den här meningen: ”Aldrig, menar Libak, har det funnits en sådan brist på en kollektiv vision.”
Annorlunda uttryckt och en aning tillspetsat: vi lever i en tid då känslan av ett ”vi” på en samhällelig skala har blivit så tunn att själva grunden för samhället börjar rämna.
Det här är en nyckel som låser upp många samtida mysterier.
Varför högerpopulism och en återfödelse för nationalismen? Längtan efter ett ”vi”.
Varför dessa återkommande profetior om världens snara undergång? Därför att en gemensam apokalyps är det yttersta verktyget för att piska fram ett ”vi” som övertrumfar allt.
Varför denna känsla av att pandemin kommer som en förlösning för privatpoliser och samhällsmoralister, som blomstrar när de får tala om för oss vad vår plikt är, utifrån det gemensamma bästa? Därför att coronaviruset blir en ersättning för en kollektiv vision. Ett syfte som kan göras till samhällets. En grund för ett ”vi”.
Och varför dessa splittrande, polariserande, radikaliserande identitetspolitiska markörer enligt ras, kön, sexuell läggning, ålder och vad det nu är? Paradoxalt nog antagligen därför att de, samtidigt som de omöjliggör ett större samhälle, skapar mindre, väldefinierade ”vi”. De är de sektliknande gemenskaperna som ersätter den förlorade större gemenskapen.
Det är, på ytan, inget omvälvande med Mazzarellas text. Men den avtäcker den omvälvande verklighet vi lever i, om vi bara klarar av att se det.
