Suzanne Wennberg: Brottslighetens orsaker och ursäkter

Statsministern talar med kluven tunga när han intervjuas om brottslighetens problematik. När han anser oss behöva hårdare tag och presenterar förslag till straffhöjningar, och vad han bedömer vara andra verkningsfulla åtgärder, talar han om grova brottslingar som fähundar som bär ett moraliskt ansvar för sina gärningar, »dessa ynkliga, kallblodiga mördare«.

Men när samtalet övergår till att handla om brottslighetens orsaker, då slår han om till ett närmast deterministiskt synsätt. Brottsligheten orsakas av i stort sett vad som helst utanför brottslingen själv: trångboddhet, eländiga uppväxtförhållanden, avsaknad av utbildning, arbetslöshet, socioekonomi, bristande integration, segregation, trauma eller diskriminering. Däremot är det inget fel på den grova brottslingens moraliska kompass eller förmåga att styra sina impulser. Han eller hon är lika reko som alla vi andra.

Men varför då utgjuta sig över fega kräk och satsa på hårda tag för att påverka människor att avstå från brott, om man samtidigt har en rent deterministisk syn på mänskligt handlande? Här finns en motsägelse. Kan brottslingen verkligen bära ett moraliskt ansvar och på den grunden straffas för sin gärning, om man på fullt allvar menar hen som en marionett inte kunnat styra över faktorer som orsakat brottet? Kanske; eventuellt delvis; åtminstone ibland, svarar en del debattörer.

Rättvisan kräver helt enkelt att brottsligheten orsakas av livets orättvisor. Har inte alla människor lika värde? Men vad menas i så fall med orsak? Är det inte snarare ursäkt man tänker på?

Orsakssamband eller kausala relationer sysslar man med inom naturvetenskapen för att försöka förstå hur världen är beskaffad och för att därmed kunna påverka vad som händer och sker. Orsakandet säger något om det sätt på vilket olika händelser följer på varandra. Samtidigt ser vi aldrig – som den skotske filosofen David Hume påpekade – länken som förbinder orsaken med verkan. Det är snarare vårt medvetande som projicerar denna länk på en viss typ av händelser, när vi känner på oss vad erfarenheten utvisat.

Förflyttar man sig bort från naturvetenskaperna till sådana beteendevetenskaper som försöker förklara orsaken till medvetet mänskligt handlande blir det komplicerat. Vad menar man med orsak i denna kontext? Att ställa sig frågan varför en viss person begått ett brott avviker påfallande från att exempelvis ta reda på varför en skogsbrand inträffat. När det handlar om mänskligt handlande söker man efter orsaken i form av en förklaringsgrund till det begångna brottet. Vi har alla olika böjelser eller läggning och vi utsätts inte för samma typer av frestelser eller provokationer beroende på de olika liv vi lever.

Begrunda Harry Scheins ord: »Jag har aldrig träffat en normal människa. Det är den anonyma massan som förutsätts bestå av normala människor. Men om man för närmare påseende plockar ut en individ ur denna massa ser man hur onormal han är.« (Makten, 1991)       

Vi är med andra ord olika. Inte minst våra psykiska försvarsprocesser skiljer sig åt markant.  Vi förnekar, förtränger, förskjuter och rationaliserar verkligheten lite huller om buller – var och en utifrån sin modell. Men brotten begås inte av sig själva som självkörande bilar. Alla konkreta brott förutsätter med nödvändighet en person som i någon mening valt att handla på detta sätt och som uppfyller de straffrättsliga kraven på personligt ansvar genom att ha handlat med uppsåt eller i vissa fall med oaktsamhet. Samtidigt lever vi inte alla under samma förutsättningar i samma miljöer.

Just det faktum att förklaringsgrunden består av både inre och yttre faktorer gör att statistiska samband mellan begångna brott och någon viss yttre faktor sällan levererar något svar på frågan vad som utgör brottslighetens orsak. En undersökning som visar att en majoritet av de i undersökningen deltagande brottslingarna också hade en eländig uppväxtmiljö gemensam kan inte tolkas så att brotten begåtts just på grund av uppväxtmiljön – på sin höjd får vi kunskap om vad som är orsakens orsak. Innan man som statsministern tar för givet att aktören begått brotten för att ge igen mot det orättvisa samhället, behöver man fråga sig om inte någon ytterligare faktor måste vara inblandad som exempelvis kan förklara varför de unga kvinnor som vuxit upp i samma miljö inte alls har begått brott i den utsträckning som de unga männen gjort.

På sina håll tycks man dock vårda föreställningen om socioekonomiska faktorer som den obönhörliga förklaringen till utförda brott. Det väcker frågan hur dessa personer ser på brottsligheten i backspegeln. Tänker man sig att allt som på sin tid kunde ha inbegripits under begreppet socioekonomiska faktorer även förklarar tidigare brott i mänsklighetens historia – exempelvis Stalins och Hitlers brott? Nej, knappast.

Däremot har de aktuella debattörerna lättare att acceptera att ingen människa begår brott enbart på grund av att han har en viss bakgrund – till exempel invandrarbakgrund – eller har vissa drag – till exempel manligt kön – även om män re­spektive personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken, eftersom de flesta människor i samhället av manligt kön respektive med invandrarbakgrund inte är inblandade i brott. Kön och etnicitet är bara attribut. För att söka efter det konkreta brottets orsak måste man självfallet ifrågasätta inflytande från ytterligare faktorer.

Ett sätt att slippa ifrån distinktionen mellan orsakssamband och korrelerande attribut har varit att i stället tala om riskfaktorer eller prediktorer för brottslighet i största allmänhet. Terminologin är höljd i ett visst dunkel vilket gör att den inbjuder till missförstånd. Inom naturvetenskapen kan man i viss utsträckning göra anspråk på att på förhand förutsäga ett orsakssamband mellan två faktorer. Men när man inom kriminologin säger sig utifrån vissa riskfaktorer eller prediktorer kunna göra mer eller mindre träffsäkra prognoser om kommande brottslighet, så handlar det inte om orsakssamband. Man försöker identifiera potentiella brottslingar genom att hitta tidiga kännetecken som går hand i hand med senare inträffad lagföring för brott. Ungefär som att samla polisens alla signalement på misstänkta gärningsmän. Han bar en mörk keps nerdragen över öronen  …

Med ett sociologiskt perspektiv försöker man på så sätt ringa in och beskriva vem det är som begår brott, inte förstå varför människor begår brott. Fokuseringen på gruppidentitet och samhällsfaktorer får det att låta som om det snarare är brottslingen – inte brottsoffret – som drabbats av brottet. Den potentiella brottslingen ses som en marionett som »hamnat« i en viss situation. Tonen är inte på något sätt fördömande mot brottslingen, utan förstående på gränsen till nedlåtande – mer kan man inte begära av ett sådant flockdjur som människan. Det förklarar varför man tar brottsligheten med en sådan jovialisk ro.

Riskfaktorerna har på sina håll i tankesmedjor och media spetsats till som om de utvisade vem som varit predestinerad till att begå brott – som om det inte funnes något individuellt ansvar. Då tänker man inte på att den skenbara predestinationen är en naturlig följd av att den sociologiskt skolade kriminologen bestämt att undersökningen inte ska handla om en sådan hybrid som individen och hennes val. En fråga som aldrig prövas i en undersökning får naturligtvis inte något svar av undersökningen.

En helt annan teori har utarbetats av kriminologiprofessorn vid universitetet i Cambridge, Per-Olof Wikström. Han har vunnit internationellt erkännande med sin uppmärksammade SAT-theory (Situational Action Theory) från 2004 som betonar samspelet mellan männi­skans benägenhet (personlig moral och förmåga till självkontroll) samt exponering i brottsliga miljöer eller med andra ord samspelet mellan psykologiska och sociologiska faktorer. Teorin är konstruktiv, inte moralistisk.

Wikström avvisar alla förenklade standardförklaringar till brott i form av social utsatthet och brist på fritidsgårdar. En del forskare har varit alltför rigida och låsta till vissa perspektiv, vilket har lett till att man dragit felaktiga slutsatser angående samband mellan socioekonomiska faktorer och brottslighet. De flesta – men långt ifrån alla – som begår traditionella brott kommer från en socialt utsatt bakgrund, men de flesta med en sådan bakgrund begår inte brott. Det väcker frågan varför vissa människor ser brott som en acceptabel handling i vissa situationer. Problematiken är med andra ord inte så enkel att social utsatthet i sig skulle vara en orsak till brott. När välfärden ökade i Sverige ökade även brottsligheten.

Vissa kriminologer har ifrågasatt om det är möjligt att formulera en generell teori som skulle förklara vad som orsakat ett brott med tanke på att brottsbestämmelserna omfattar så högst disparata handlingar som dessutom förändras över tid och rum. Wikström löser problemet genom att fokusera på vad alla brott har gemensamt – i alla tider – nämligen den omständigheten att brottet är en handling som bryter mot lagen. När vi lär våra barn att skilja mellan rätt och fel, anspelar vi på befintliga lagar och regler som utgör grunden för samhället. Vi försöker internalisera dessa samhällets normer till att bli barnens egna eller i vart fall förmedla budskapet att man har att följa dessa regler – även om man själv tycker något annat.

I artikeln Social Disadvantage and Crime: A Criminological Puzzle från 2016 besvarar Wikström mot bakgrund av en bred undersökning just frågan hur det kan komma sig att de flesta kroniska brottslingar kommer från en missgynnad eller socialt utsatt uppväxtmiljö, samtidigt som de flesta som vuxit upp i en sådan miljö inte utvecklas till att bli brottslingar. Undersökningen utvisade att fler ungdomar som vuxit upp i utsatta miljöer – jämfört med någorlunda välbärgade miljöer – blir exponerade i kriminogena sammanhang och uppmuntras till att inleda en kriminell karriär, men att de som attraheras härav och utvecklar en brottsbenägenhet särskilt är de ungdomar som har en svag personlig moral eller svag förmåga till självkontroll. De ungdomar från missgynnade uppväxtmiljöer som avstått från att begå brott visade i undersökningen en starkare personlig moral och förmåga till självkontroll.

Wikström varnar för vad som kan hända när skolan inte fungerar, just med tanke på att den har en så viktig roll i ungdomars normbildning och utveckling av självkontroll, när föräldrarna haft alltför många egna problem att brottas med. För att påverka ungdomars uppfattning om deras val här i livet, behöver de tränas i självdisciplin och långsiktigt tänkande. Syftet är att få färre ungdomar som växer upp i utsatta miljöer att lockas in i kriminella karriärer.

I den svenska skolan tycks det dock snarare vara läraren – inte den tillrättavisade eleven – som kallas in till ett uppfostrande utvecklingssamtal hos rektor. Talande är att när den nya skolledningen tog över verksamheten i den kommunala skolan i Botkyrka, som fått underkänt av Skolinspektionen, vände man utvecklingen genom att börja synliggöra och tillämpa ordningsreglerna i stället för att ursäkta beteenden med diagnoser eller svår bakgrund. Ganska självklart kan man tycka. Men paradoxen tycks vara att ju mer besatt man blir av tanken på livets orättvisor, desto mindre konstruktivt tänker man. Det egna ädelmodet förför och förlamar.

Wikström som akademiker har några drag av Emma Tvärtemot i förmågan att stå emot trycket från hobbyexpertisens tvärsäkerhet i media och i ambitionen att på vetenskaplig grund söka ny kunskap. Han är ingen Farbror Blå – om vi nu ska anspela på hjältar i barnböckernas värld.

Detta får mig att tänka på Alf Ahlberg (Tankelivets frigörelse, 1954) som varnade för att den offentliga sanningen är en produkt av massmedia i den meningen att folkopinionens uppfattning är vad vi ständigt hör och läser. Vill det sig riktigt illa, låter vi oss oreflekterat övertygas av påståenden som vi ständigt matas med eller i vart fall övertalas till att omfamna med läpparnas bekännelse. Det kan leda till att opinionen består av den åsikt som vi tror att alla andra har och som de andra tror att vi har. Ungefär som i Kejsarens nya kläder.

Kort sagt, det börjar bli dags att bryta upp från den uppfattning vi matats med om den av socioekonomiska faktorer predestinerade brottsligheten. Vi behöver i stället fundera över vad Per-Olof Wikströms forskning har att säga oss.

Suzanne Wennberg har vid sidan av vetenskapliga monografier inom olika delar av straffrättens område även berört filosofiska frågor.

Fotnot: Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personliga texter. Eventuella åsikter är skribentens egna.