Bedrägeriet som är en ursvensk nationalgren

Skandaler är inte alltid avslöjanden. Ganska ofta består de snarare i att något som varit allmänt känt, men accepterat, slutar att vara accepterat. Det var det som skedde när #metoo drog igång. Det är det som forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom försöker åstadkomma i en debattartikel om fusket i studieförbunden i Dagens Nyheter i går. Vi får väl se om de lyckas.

Skälet att just dessa personer, som annars ofta ägnar sig åt radikaliserad islam, har djupdykt i ämnet är förstås att antidemokratiska, våldsbejakande islamister använt folkbildningssystemet som bankomat. Principen är densamma som när det fuskas med personliga assistenter, eller andra välfärdstjänster. Om statskassan ger den som så önskar dragningsrätt på skattepengar, kommer pengar att dras. Sannolikheten för att det sker blir större liksom omfattningen av det, ju mindre sammanhållet och homogent samhället är. Det beror på att dåliga kontrollmekanismer från statens sida bara kan uppvägas av personlig moral och social kontroll. Den senare blir svagare i samhällen som är fragmenterade, åtminstone i frågor av detta slag.

Hakelius: Vita män har förlorat sin unikt låga plats i spottordningen

Men fusket med studieförbunden, som artikelförfattarna uppskattar till mellan 60 och 70 procent av den samlade verksamheten eller närmare en miljard kronor om året, skiljer ut sig på ett sätt.

Det här är helt klart en ursvensk nationalgren.

Alla som haft något med politisk verksamhet — många av studieförbunden är kopplade till partier — eller på annat sätt funnits i närheten av den sektor som kallas den ”ideella” vet precis hur det är. I decennier har folkbildningen och studieförbunden varit en utpräglad mygelverksamhet. I decennier har fusknärvaro förts och kurser redovisats utan att ens hållas. I decennier har studieförbundens administratörer, med myndigheternas goda minne, låtit bli att ifrågasätta det orimliga och vänt bort blicken om något misstänkt dök upp. En hel mygelkultur har växt fram, där nya aktiva skolas in i outtalade regler om hur man gör och var gränserna för fusket går, så att myglet kan fortsätta utan att man behöver ingripa.

Det här är ingen nyhet. Inget avslöjande. Det här är en etablerad del av de outtalade regler som styr det svenska samhället. Så har det varit länge.

Att militanta salafister använder sig av studieförbundssystemet för att håva in pengar är inte en importerad innovation. Det är i själva verket en triumf för integrationen. Inget är svenskare än studieförbundsfusk.

Hakelius: Socialdemokraterna har förlorat greppet om det svenska folket

Det är förstås detta som talar mot att den här skandalen kommer att tillåtas bli en riktig skandal. Vore det bara invandrare kring Järvafältet som saken gällde, skulle det vara en sak. Nu gäller det folkrörelsemänniskor i snart sagt varje kommun, alla de politiska partierna, kommunalråd, riksdagsledamöter och ministrar. Alla är de inblandade i myglet, eller har varit det i åratal. Vi har alla vetat om det, men låtsas som ingenting. Nu är sörjan så tjock att den som försöker dränera riskerar att sugas med och drunkna.

Det verkligt tragiska med detta är inte pengarna, även om en miljard om året faktiskt är värt något även i dessa tider, då sedelpressarna går dygnet runt. Det verkligt tragiska är vad den här accepterade och institutionaliserade korruptionen gjort med de värderingar som en gång låg till grund för folkbildningen.

Hela poängen med studieförbunden var från början att de byggde på ideellt engagemang. Efter andra världskriget började staten pumpa in stora summor i förbunden, bland annat med motiveringen att de var viktiga för ”demokratisk fostran”. Det skedde i en blandning av just idealistiska målsättningar, välvilja och ofta partibundet egenintresse. Det vore fel att säga att pengarna förstörde idealiteten i förbunden, för det finns fortfarande starkt engagerade i studieförbunden, men de korrumperade de värderingar som låg till grund för förbundens existens. Ett slags dubbel verklighet utvecklades, med en idealistisk yta och en cynisk kärna. Den förra var grunden för allt socialt samspel, den senare betalade verksamheten, under förutsättning att man inte talade om den.

När man har ett så genomkorrumperat system finns egentligen bara ett sätt att hantera saken på: lägg ned det. Det här bidragssystemet har inte hamnat lite fel, det här bidragssystemet är konstruerat för att fungera precis som det gör. Det är ett accepterat mygelsystem. Vill man inte acceptera mygel måste man ta bort det. Det skulle ge studieförbunden en välbehövlig möjlighet till nystart, utan att behöva leva i den förljugenhet som blivit deras naturliga miljö.

Kommer det att ske?

Antagligen inte. De åtgärder Folkbildningsrådet — talande nog en ideell förening med myndighetsuppgifter — beslutat om för att möta anklagelserna om fusk, är av den art som man vidtar för att få slut på en obehaglig debatt. Inte av den art som man vidtar för att göra upp med problemet. Återigen: det gäller att få folk att sluta prata om det alla vet. Inget annat är att vänta, eftersom fuskarna själva tills stor del utgör Folkbildningsrådet. Det finns knappt en politiker i Sverige som inte har fuskat med närvarolistor till studieförbunden, så där finns inte heller mycket att hoppas på.

Antagligen kommer det hela bara att dö ut. Det svenskaste av alla bedrägerier består.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!