Hakelius: Jag blir förtjust – snarare än arg – av den nya termen »vit skörhet«
Toppbild: TT
Men i mina öron slår det i så fall fel. Jag tycker att det låter vackert.
»Vit skörhet.«
Jag tänker på liljor, Meissenporslin och snöskulpturer. Eller åtminstone på naturens egen designtriumf: ägget. Varför skulle man ta illa vid sig för att hamna i det sällskapet? Jo, jag vet att det finns bruna ägg också.
Och, förresten, finns det inte ett alldeles uppenbart drag av förakt för svaghet – Harald Ofstads gamla fras för att fånga den nazistiska mentaliteten – om man nu tycker att vit skörhet är något att håna och förlöjliga? En humanist borde väl bejaka skörheten?
Men det där är antagligen att skjuta över målet.
Jag skulle tro att det som retar folk mest med amerikanskan Robin DiAngelos bok, nyss översatt till svenska, om hur svårt det är att få vithyade att tala om rasism, är hennes kalkylerade generalisering. Alla vita – fattiga, rika, män, kvinnor, bögar och straighta – är rasister. Undantagslöst.
»Om jag säger att det finns några undantag kommer många vita tänka att just de är det undantaget«, säger hon i DN.
Hakelius: Vi borde enas om att ställa oss kallsinniga till deplattformeringar
Möjligen överskattar hon sin egen betydelse en aning – det är väl inte alldeles säkert att alla suktar efter Robin DiAngelos frikort – men det finns ingen anledning att tvivla på hennes uppriktighet. Hon gör antagligen inte ens undantag för sig själv, för hon är vit, även med de strikta kriterier amerikaner har. I USA är ju vitheten så skör att om man har en enda svart i familjen på tre–fyra generationers avstånd, räknas man som svart.
Att döma av den där DN-intervjun är DiAngelo en riktigt förslagen entreprenör. Hon verkar mest åka runt på arbetsplatser och tala om för folk – vita folk, alltså – att de antingen måste erkänna att de är rasister, eller förstå att själva förnekandet är ett tydligt bevis för att de är rasister. Det är lite oklart om det egentligen spelar någon roll vilket alternativ man väljer, för alla fortsätter trots allt att ha samma hudfärg som förut. Och alla vita är ju rasister.
Det är lite som arvsynd, fast utan möjligheten till frälsning.
Hakelius: En sanningskommission? Tokigheterna har fått grepp om USA
Det är i de där sammanhangen DiAngelo stött på »vit skörhet«. Av någon anledning – det är mycket märkligt – blir folk nämligen förbannade av de här uppfostringslägren. De ilsknar till när hon kallar dem rasister och förklarar att deras hudfärg gör att de ohjälpligen kommer att förbli det.
Ilskan bevisar förstås också att alla vita är rasister. Varför skulle de annars bli så arga?
Det är detta som är »vit skörhet«. Termen kom DiAngelo på redan 2011 och den har tjänat henne väl i tio år nu. Liksom alla riktigt användbara uppfinningar är den enkel. Lite som de där klämmorna man har för att återförsluta plastpåsar, eller pallkragen. När man väl använt dem ett tag verkar de nästan inte vara uppfinningar längre, utan något självklart som kan användas om och om och om igen, med samma resultat.
Samma stängda påse, samma odlingsbädd, eller i DiAngelos fall, samma frustrerade ilska, som blir ett bevis på det som redan var antaget i förutsättningarna. Ett slags teoretisk evighetsmaskin, som genererar bokkontrakt och artiklar, som i sin tur genererar ännu mer frustrerad ilska, som kan ge nya bokkontrakt och artiklar.
Men det är trots allt en vacker, romantisk term.
»Vit skörhet«.
Jag får nästan dåligt samvete. Inte för att jag är en vit, skör rasist, utan för att jag inte blir arg, utan snarare förtjust. Man vill trots allt inte beröva en kämpande akademiker hennes försörjning.
