Hakelius: Vita män har förlorat sin unikt låga plats i spottordningen
Eller snarare tvärtom: man trodde att man för evigt skulle stå längst ner i den progressiva spottordningen och följaktligen alltid ha sitt på det blöta. Alla begrep att man var så lite woke att man fortfarande säger awake. Men den här radikala varianten av personen på täppan – man måste hålla ordning på sina substantiv, inte bara på sina pronomen – går aldrig som man tror.
Det började med bögarna. Eller mer exakt: det började med de extra frihetsgrader bögarna gav sig själva och tilläts svänga sig med. Inte så sällan uppmuntrades de, som om de hade utsetts till ett slags säkerhetsventil för hela samhället. Det handlade framför allt om misogyni.
Den där typen av hö-höiga kommentarer som att »hon skulle behöva ett skjut«, eller »det är väl PMS« existerade kanske fortfarande i vissa byggfuttar, även om det låter en aning för stereotypt för att riktigt ta fäste. Men annars var det bara i sällskap med bögar man fortfarande kunde höra sådant. Eller till och med läsa det: minns ni de slutna sändlistorna som det var regelbundet liv om före Twitter? Där var det nästan ofelbart bögarna som tjongade till kvinnor de inte gillade med rejäla, beprövade, sexistiska formuleringar. Och belönades med skratt och hurrarop.
Hakelius: Jag blir förtjust – snarare än arg – av den nya termen »vit skörhet«
Det fanns en liknande undergrupp bland dem som gillade att klä sig i drag. Alla med ögon i skallen kan se att en riktigt bra drag queen är motsatsen till misogyn. Men så finns dragdrottningarnas black-faces. De hö-höiga karikatyrerna av det vansinnigt löjliga med att ha tuttar och höfter.
Men mest öppna för den här tillåtna misogynin var ändå lesbiska kvinnor.
Det är ju en gammal strid, den mellan bögar och flator. Men ärligt talat verkar lesbiska i allmänhet vara jämförelsevis ointresserade av bögar. Inom bögkulturen finns däremot ett ständigt intresse för hur konstigt flator klär sig, hur tjocka de är och vilken dålig smak de har.
Ja, jag generaliserar. Det är så man ser mönster.
Och hur ser mönstret ut nu, då, om vi lämnar det här med bögarna? Vilka är det som står längst fram i skottlinjen när de progressiva stormtrupperna lägger an?
Tja, de heter sådant som:
Germaine Greer. J K Rowling. Meghan Murphy. Maya Forstater.
Hakelius: Vi borde enas om att ställa oss kallsinniga till deplattformeringar
Inte en medelålders, vit man så långt ögat når. Bara kvinnor. Flera av dem dessutom feminister, en del av det lite tokiga slaget, men det är en annan diskussion. Det finns sedan ett par år tillbaka till och med en accepterad nedsättande term för vissa feminister: TERF, det vill säga »transexkluderande radikalfeminist«. Deras brott är att de tror att kvinnor finns.
Kan man bli mer misogyn än att brännmärka en sådan sak?
Det handlar, just nu, mycket om just transidentiteten. Diskussionen blir het och understryker ofta att transkvinnor ändå behållit den gränslösa aggressivitet som historiskt förknippats med unga, frustrerade män. Sådant som att lesbiska kvinnor som inte tycker rätt sak bör »släpas ut i sina hängpattar« är en rätt normal samtalston. Eller att »TERF-are kan sätta min flickkuk i halsen«.
Det gamla vanliga våldtäktshotet, alltså.
Men jag är inte så säker på att det här egentligen handlar om transpersoner. Radikala kotterier driver alltid sig själva över gränsen. Skulle det inte ha varit detta, hade det varit något annat. Men något säger mig att resultatet skulle ha varit ungefär detsamma.
Vi medelålders, vita män har förlorat vår unikt låga plats i spottordningen. Lesbiska och feminister har tagit över den.
