Lobbyarmén från maktens korridorer som tar fajten när Saab ska sälja flygplan

Fredagen den 14 februari 2020 satte sig Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg mittemot Kanadas premiärminister Justin Trudeau i ett rum på Hotel Bayrischer Hof i München. Där pågick München Security Conference, med deltagare som Tysklands försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer, Österrikes kansler Sebastian Kurz, Frankrikes president Emmanuel Macron, USA:s utrikesminister Mike Pompeo och amerikanska kongressens talman Nancy Pelosi. Någon kanske också kände igen Sveriges tidigare utrikesminister Carl Bildt i korridorerna.

Det var knappt två år sedan Justin Trudeau och Marcus Wallenberg senast hade setts, den gången i Ottawa på en SEB-konferens för att lansera svenska företag i Kanada.

Vad halvtimmessamtalet handlade om vet bara de två, men det är inte svårt att gissa: Kanada var i färd med att köpa in 88 stridsflygplan. Tre aktörer hade lämnat in anbud: amerikanska Lockheed Martin med F-35, Boeing med F/A-18 Super Hornet och Saab med Jas Gripen E. Affären var värd 100–130 miljarder kronor och skulle komma att avgöras under 2022.

I sitt tv-tal som avgående amerikansk president den 17 januari 1961 förklarade Dwight D Eisenhower, även tidigare general, att USA måste skydda sig mot oberättigat inflytande från det så kallade »militärindustriella komplexet«.

Han syftade på försvarsindustrins gräddfil till ländernas makthavare, som redan då kunde beskrivas som ett problem. Så är det än i dag. Försvarsmakternas behov av nya vapen i kombination med länders, företags, fackföreningars vilja att skapa jobb och teknisk utveckling har lett till att när regeringar fattat beslut om affärer kring försvarsteknik har det ofta skett med liten insyn, vaga ekonomiska kalkyler och överkörda opponenter.

»Det har förundrat mig mycket. Först fanns det inga pengar, sedan fanns det hur mycket pengar som helst till en ny generation Jasplan«, konstaterade en minister i alliansregeringen med ledande position i sitt parti vid en mindre sammankomst år 2014.

När ett land och en regering ska göra stora affärer med privata företag – det kan handla om uppåt 100 miljarder kronor – ställs man bokstavligt talat inför en armé av lobbyister och påtryckare.

Nästan exakt två år före mötet mellan Wallenberg och Trudeau på Hotel Bayrischer Hof hade lobbyisten Kevin Bosch ett möte för Saabs räkning med policy­chefen på Kanadas försvarsdepartementet, James Cudmore. Denne hade tillsammans med sina kollegor börjat ta fram en kravlista på vad anbuden om att leverera det framtida stridsflyget skulle omfatta. Kevin Bosch hade under flera år varit rådgivare till Liberalernas partiledare, inklusive den nuvarande premiärministern Justin Trudeau. Sedan drygt ett halvår hade han bytt sida och var nu vice vd på kommunikationsbyrån Hill+Knowlton, där alltså svenska Saab var kund.

Inför mötet med Cudmore på försvarsdepartementet hade Bosch rådgjort med sitt 16 personer starka försvarsteam. Där fanns experter som den pensionerade generallöjtnanten Steve Lucas (tidigare chef för landets flygvapen), brigadgeneral Eddy Morin (med 35 års erfarenhet från flygvapnet och tidigare chef för konkurrenten Boeing), några överstar som jobbat med materielanskaffning, och sist men inte minst den tidigare försvarsministern David Collenette (verksam i den liberala regeringen på 90-talet).

Detta första möte skulle följas av många fler, under vilka lobbyisterna mötte ansvariga på försvarsdepartementet eller departementet som skötte upphandlingen.

Saabs konkurrenter gjorde på samma sätt: knöt till sig lobbyister som skötte fotarbetet, med tunga militära rådgivare i bakgrunden.

Kanada har förmodligen världens starkaste reglering av lobbyism. Lobbyisterna måste registrera sig och redovisa vilka personer de träffar i regeringskansliet och parlamentet. Landet har dessutom en femårig karenstid för att gå från ledande befattningar i politiken eller offentlig förvaltning till lobbyuppdrag. Trots det finns uppenbarligen luckor, ledande militärer och beslutsfattare tycks bli lobbyister tidigare än så.

Samma angreppssätt används när Finland ska köpa 62 stridsflygplan. Då tävlar Saab med fyra andra företag i det som kallats HX-projektet: brittiska BAE Systems, amerikanska Lockheed Martin och Boeing samt franska Dassault. Till sin hjälp tar de pr-företag som producerar broschyrer och snygga filmer, men även en rad ledande tidigare militärer anlitas som rådgivare.

BAE Systems har knutit till sig Jan-Erik Enestam, tidigare försvarsminister och parlamentsledamot för Svenska folkpartiet, liksom Marcus Henricson, som varit politisk rådgivare på finska försvarsdepartementet. Men också Jukka Ahlberg, tidigare chef för Flygkrigsskolan och befälhavare i finska Lappland.

Saab anlitar Kari Salmi, före detta brigadgeneral i flygvapnet, och Karl Gustav Storgårds, som varit materielchef i finska försvarsmakten.

Lockheead Martin anlitar Hill+Knowlton (samma byrå som har uppdrag åt Saab i Kanada) och tar råd från Ossi Siven, överste i flygvapnet och tidigare biträdande stabs- och beredskapschef. Företaget hade också den tidigare överbefälhavaren Jarmo Lindberg som rådgivare, men tvingades säga upp det samarbetet när finska försvarsdepartementet fann att Lindberg brutit mot sitt personliga karensavtal (på tre månader).

»Spelet är avsett att säkerställa att allmänheten tror att F-35 har valts genom konkurrens. Valet av F-35 har stått på Jarmo Lindbergs agenda under lång tid. Det stod tydligt i hans kommentarer också när han tjänstgjorde som befälhavare för försvarsmakten«, sa en källa i HX-projektet till tidningen Suomen Kuvalehti när Lindbergs koppling till Lockheed Martin avslöjades.

Franska Dassault har en uppställning rådgivare knutna till svenska lobbyföretaget Rud Pedersen: Marcus Rantala, tidigare statssekreterare i försvarsdepartementet, Kari Takanen, tidigare befälhavare för finska flottan och Heidi Nystedt-Suvanto, tidigare politisk rådgivare i försvarsdepartementet i åtta år.

Boeing anlitar Juhani Kaskeala, tidigare befälhavare för försvarsmakten, Heidi Fransila, tidigare politisk rådgivare i försvarsdepartementet, och Juha Salminen, tidigare stabschef på försvarsdepartementet.

Men förhandlingarna och uppgörelserna sköts också i politikens absoluta toppskikt. Stats- eller premiärministrar kan, när de möts, vara säljare eller köpare. Göran Persson fick en nyckelroll i att lansera Jas Gripen i Sydafrika – trots en inte helt lyckad pr-resa i landet 1999, där tre betalande åskådare fick avnjuta Dr Alban och Uno Svenningsson på ett stadium med plats för 25 000 åskådare. År 2004 var det i Brasilien statsminister Persson skulle tala sig varm för flygplanet. Men där fick så småningom Stefan Löfven göra grovjobbet som bas för svenska IF Metall och genom sina kontakter med dåvarande presidenten (liksom metallarbetaren och fackföreningsmannen) »Lula« da Silva. »Lula« dömdes senare till fängelse för korruptionsaffärer.

Stefan Löfven hade inga tankar på att bli statsminister när han på kvällen den 21 februari 2008 träffade sin danska kollega Thorkild E Jensen i en gästmatsal på Saab i Linköping. De var då ordförande i IF Metall respektive Dansk Metal. Danska facket hade tackat nej till inbjudningar från Lockheed Martin och Boeing. Men då var det företagsledningen som bjöd in. I Linköping var det Metallfacket som i stället fick ja på inbjudan.

»Vi får många hänvändelser från lobbyister, som lovar guld och gröna skogar. Men när fackföreningsfolk från ett grannland vänder sig till oss kan vi inte säga nej«, sa Dansk Metals kanslichef om besöket.

Fast Danmark valde i stället tre år senare stridsplanet F-35 från Lockheed Martin. Draghjälpen från danska fackförbundet uteblev, efter en lite för aggressiv lobbystrategi. Saab hade nämligen anlitat lobbyföretaget Rud Pedersen i Danmark och när de vänt sig till förbundets lokalavdelningar för att sätta press på danska förbundsledningen hade Thorkild E Jensen blivit rasande.

Den politiska medarbetare som stått närmast Stefan Löfven är Wille Birksten. Han var politiskt sakkunnig i Regeringskansliet vid maktskiftet 2006 och hamnade då på IF Metall som utredare och jobbade nära ordföranden Stefan Löfven. När Löfven blev partiledare för S följde Birksten med, och ansvarade bland annat för jobbprogrammet i valrörelsen 2014. I september 2019 började han som »Senior Public Affairs Advisor« på Saab, som har sitt huvudkontor på Olof Palmes gata, bara två kvarter från IF Metall.

Han är inte den enda. Saabs lanseringar utomlands leds av Jonas Hjelm som var statssekreterare i försvarsdepartementet fram till regeringsskiftet 2006. Jan Nygren, tidigare statssekreterare och samordningsminister, satt under flera år i Saabs ledning och spelade en aktiv roll i att lansera Saab och Jas i Danmark och Norge, där han hade gamla kompisar bland makthavarna sedan tiden som SSU-ordförande.

Från alliansregeringen gick Moderaternas Sebastian Carlsson, Pär Henriksson, Per de la Gardie och Petter Larsson till Saab. Gunnar Wieslander, statssek­reterare hos Fredrik Reinfeldt och på försvarsdepartementet, blev vd för Saab Kockums, men fick lämna förra året.

Presschefen på Saab, Mattias Rådström, har en bakgrund i Liberalerna. Från S-leden kommer även Ann Wolgers och Fredrik Hassel, den senare hade varit rådgivare på försvarsdepartementet. En av Wille Birkstens kollegor på Saabs public affairs-avdelning är Olle Ytterberg, tidigare kommunalråd (S) i Arboga, där Saab är största privata arbetsgivare.

Med andra ord: påtryckarbranschen i vid mening, med lobbyism och uppdrag som företrädare för ­intresse- och branschorganisationer, har i dag blivit ­politikens kanske viktigaste alternativarbetsmarknad.

• 1994 gick 36 procent av de regeringsrådgivare i Bildtregeringen som inte fortsatte i politiken till påtryckarjobb.

•  2006 gick 56 procent av de regeringsrådgivare i Perssonregeringen som inte fortsatte i politiken till påtryckarjobb.

• 2014 gick 64 procent av de regeringsrådgivare i Reinfeldtregeringen som inte fortsatte i politiken till påtryckarjobb.

På försvarsområdet har andelen varit extra hög. Om försvarsminister Peter Hultqvist plötsligt skulle stå utan jobb kommer han inte att sakna erbjudanden. Han inledde för övrigt sin första arbetsdag 2021 med att träffa sin finska motsvarighet för ett arbetsmöte i Helsingfors.

Fram till 2010-talet hade pr-branschen en stark tillväxt i Sverige. Byråer som ägnade sig åt att skapa medieuppmärksamhet, tänka ut event, utföra lite lobbyuppdrag och annat hade en stark utveckling. Det senaste decenniet har de som ägnat sig åt mer nischade public affairs-tjänster (läs: lobbying) varit dem som ökat mest.

År 2014 kunde byrån Rud Pedersen Public Affairs räkna in 42 personer om alla deras lobbykonsulter i Sverige, Danmark, Norge och Finland samlades under ett tak. I dag är de över 170 och finns även i Bryssel, Berlin och Tallinn. Bland rådgivarna och delägarna finns tidigare finansministern Anders Borg.

Företaget startades av Morten Rud Pedersen år 2002. Han hade varit rådgivare åt danske S-ledaren Mogens Lykketoft när han blev chefslobbyist åt Europafacket i Bryssel. Där träffande han Anneli Hul­thén, i dag landshövding i Skåne och dessförinnan kommunstyrelsens ordförande (S) i Göteborg, och de blev ett par. När hon ville återvända till sin hemstad testade han att använda de lobbykunskaper han skaffat sig under åren i Bryssel i en public affairs-byrå med hans namn. År 2010 riktades uppmärksamheten mot honom själv, när han var rådgivare åt Stefan Allbäck i den så kallade Göteborgshärvan med mutaffärer inom fritidsförvaltningen som avslöjades av SVT:s Uppdrag granskning.

Rud Pedersen Public Affairs är inriktad på tre övergripande områden: försvar, hälso- och sjukvård, samt energi och infrastruktur. De är alla områden som inbegriper stora affärer, där det offentliga i de flesta fall fattar besluten. Experter värvas som konsulter eller rådgivare till byrån, allrahelst sådana som begriper sig på hur politiken fungerar och har egen erfarenhet av dess praktik.

De kan också vara ex-militärer förstås. Bjørn Bisserup var danska försvarets befälhavare när han gick i pension förra året, men det dröjde bara några månader innan han dök upp som rådgivare hos Rud Pedersen. Bjørn Kongsbak, med 37 års erfarenhet från danska försvaret bland annat som ansvarig för materielinköp, och Ebbe Rosgaard, tidigare flygvapenchef, liksom Stig Østergaard Nielsen, tidigare flygvapengeneral och Thierry Legendre, som länge var ledande tjänsteman på försvarsdepartementet, finns på samma byrå.

I Norge har man samma starka uppställning: där återfinns bland rådgivarna tidigare försvarministern Anne-Grete Strøm-Erichsen, flygvapengeneralerna Espen Amundsen och John Maxfield Steineger, samt före detta rådgivare från försvarsdepartementet.

På Stockholmskontoret finns tidigare försvarsministern Sten Tolgfors och Roger Hällhag, den senare har arbetat åt två försvarsministrar.

Sverige har sedan 2018 regler om karantän i ett år för ministrar och statssekreterare som går till uppdrag där de kan tänkas dra nytta av kunskaper som de skaffat sig i offentlig tjänst. I Norge gäller reglerna också politiska rådgivare. Finland kan i särskilda fall besluta om en sex månaders karenstid. Danmark saknar där­emot sådana regler.

I USA har lobbyismen ofta direkt koppling till stora pengar och bidrag till politiska kandidater. Enligt granskningssajten Open Secrets spenderade flygtillverkaren Lockheed Martin 5,4 miljoner dollar på detta under perioden 2019–2020. Det mesta gick till Trump eller Biden. Boeing gav 418 000 dollar i kandidatbidrag.

Totalt spenderade företagen som säljer stridsflyg 25 miljoner dollar på lobbying mot makthavare och myndigheter i USA under 2020. Störst var Lockheed Martin med över 10 miljoner dollar, för Saabs del handlade det om 850 000 dollar, motsvarande 7,6 miljoner kronor.

Försvarsindustrin omsätter gigantiska pengar och har varit störst och starkast i politiska påtryckarsammanhang sedan andra världskriget. Här finns hela spännvidden: från fackföreningarna som söker samförstånd med sina kollegor i köparländerna, till de inhyrda lobbyisterna och exmilitärer som agerar rådgivare.

Men ytterst sker det alltså även på högsta nivå, som när Marcus Wallenberg i fjol träffade Kanadas premiärminister på Hotel Bayrischer Hof.

Wallenbergsfärens motto är att »verka utan att synas«. Men i stora försvarsaffärer måste också ägar­sidan gå in och ta fram sina säljaregenskaper.

LÄS OCKSÅ: Planet som slukar resurserna