Pandemins baksätesförare
Toppbild: TT
Det syftar på en läkare som vet exakt vad som borde ha gjorts under panikoperationen på akuten; detta givet att hen själv inte deltagit i den.
Widegren menar att denna efterklokesjuka sedan mars 2020 spritt sig viralt till politiker, ledarskribenter, partiledare och tyckare i sociala medier. Han kallar dem »baksätesförare« som på något konstigt sätt vet hur pandemier bekämpas och skyldiga infångas.
Dessa – Moderaterna till exempel – kräver att strategin ska utvärderas medan striden fortfarande utkämpas, i stället för att, som brukligt, avvakta tills faran är över. 2020 gällde samförstånd, 2021 är det till konstitutionsutskottet som Ulf Kristersson vill släpa statsministern.
Även internationellt tycks villervallan spridas i takt med viruset. Oavsett åtgärder — munskydd, nedstängningar, handsprit, social distansering, besöksförbud, spritrestriktioner med mera — har de flesta länder drabbats hårt. Effekterna på folkhälsan, sjuk- och äldrevården, näringslivet, utbildningen och kulturen är enorma.
Det vi vet är att ingen haft alla rätt. Förlorarna är många.
Forskningsrapporter har duggat tätt, men resultaten spretar. Studierna är ofta inte replikerbara. Medicinska experter som, till exempel, insisterat att det saknas tillräckliga bevis för att motivera drakoniska nedstängningar och tvång har ändå attackerats hårt av kollegor, opinionsbildare och personer med radikala höger- och vänsteragendor.
I Sverige har statsepidemolog Anders Tegnell utsatts för hat, hot och ringaktning. I England likaså Sunetra Gupta, professor i epidemiologi vid Oxford. I USA har det blåst snålt kring medicinprofessorn John Ioannidis på Stanford, internationellt känd sedan han visat att merparten av alla publicerade forskningsresultat (särskilt inom medicin och sociala vetenskaper) inte kan bevisas eller är falska.
Gemensamt för dessa tre omstridda auktoriteter är att de på vetenskaplig bas ifrågasatt nyttan av lock downs, förbud och tvångsåtgärder. Samtidigt har de, enligt kritikerna, underskattat pandemins snabba spridning och dödlighet. Experterna har haft både rätt och fel, vilket motståndarna utnyttjat maximalt.
Debatten rasar nu om forskare inte längre kan verka inom frihetstraditionen. Ingen kommer att medge högt att de vill se politiskt korrekta forskare, men det är vad som ligger i farans riktning om debatten stryps.
Själv har jag sedan ett halvår nöjt mig med en siffra. Den är inte oomtvistad men absolut och konsistent. Siffran är avlidna med diagnosen covid-19, som (i brist på bättre) är det accepterade dödsmåttet i Sverige.
Ingen vet exakt hur många som dött av covid-19 eftersom offren oftast också haft andra svåra sjukdomar. Statistiken indikerar att coronaviruset under fjolåret vållade en »överdödlighet« på cirka 6 000 personer.
De allra flesta dödsoffer (91 av 100) är över 70 år. Man förstår att covid-19 är en sjukdom som är livsfarlig för gamla, sjuka personer – särskilt inom äldreomsorgen.
Tidskriften Nature skrev häromveckan att handtvätt och desinfektion av ytskikt inte längre anses så viktigt. Vad som främst smittar är mänsklig kontakt via utandning, tal, hosta, sång och skratt. Så fysisk distans är det som gäller.
För smittspridningen svarar främst socialt aktiva mellan 20 och 59 år. Det implicerar att personal inom äldreomsorgen och anhöriga påverkar. Att helt undvika nära fysisk kontakt med sjuka äldre är en praktisk och etisk omöjlighet.
Äldreomsorgen är tungrodd. Problemen är strukturella och har varit kända länge. Ansvaret delas mellan regioner och kommuner, liksom mellan offentligt och privat. Statistik saknas om huruvida det existerar signifikanta skillnader mellan de olika driftsformerna.
Ledarskapet brister. Vi vet att de flesta anställda har låg geriatrisk utbildning. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har konstaterat omfattande språksvårigheter hos personal.
Alla brister flöt upp till ytan efter »Caremaskandalen« 2011. I stället för att ta tag i äldreomsorgens långsiktiga behov av nya boenden har politiken i allmänhet, och S och V i synnerhet, snart kastat bort tio år på sidospåret »vinster i välfärden«.
Så Stefan Löfven och Lena Hallengren står rätt tandlösa inför nästa mångmiljardkris, fyrtiotalisternas växande äldreomsorgsbehov. Men måtte det inte komma nya coronavirus när den nuvarande pandemin är över!
