»Så kan vi hindra att EU får mer makt«

Frågan om Sveriges förhållande till EU kan bli svår för en konservativ regering. Det behövs redan nu en diskussion om hur de olika partiernas europapolitiska visioner kan jämkas och konkreta förslag på hur Sverige i större utsträckning ska kunna gå vinnande ur fler förhandlingar.

Under kvartsseklet sedan Sveriges EU-inträde har riksdagen gradvis överlåtit mer och mer makt till unionen. Det verkar sannolikt – särskilt efter brexit – att nästa kvartssekel kommer att kännetecknas av än snabbare integration. Det kan bara ske på bekostnad av nationalstaternas suveränitet. Risken är att Sverige blir en nordlig skatteprovins, utan verkligt inflytande och demokratiskt självbestämmande.

I Bryssel, Berlin och Paris har visionen om ett Europas förenta stater länge varit den dominerande. EU:s beslutsprocesser har utformats så att integrationen ska drivas på genom många små, stegvisa förändringar. Ansvaret för ett otal mindre policybeslut läggs på EU:s bord och maktförskjutningarna befästs sedan i nya fördrag. Vid varje beslutstillfälle kan förändringen framstå som liten och rationell, men den sammantagna effekten är en utveckling som ingen i Sverige – utom några få EU-frälsta liberaler – egentligen önskar.

Det här, som kommit att benämnas Monnetmetoden, är en strategi för att förändra ändamålet med EU, utan att egentligen fatta beslut om det.

Tidvis sker även stora maktöverföringar genom nya fördrag eller i en långtidsbudget. De som vill öka den överstatliga makten samlar vanligtvis en majoritet bland medlemsländerna genom att bygga in ökade överföringar till nettomottagarna. Sedan tvingas de nettobetalare som är kritiska till överstatlighet att acceptera en kompromiss för att »undvika en kris«.

Ett bra exempel på hur federalisternas strategi fun­gerar i praktiken är stats- och regeringschefernas beslut i juli 2020, när coronapandemin börjat, om gemensam skuldsättning och att öppna för EU-skatter. En omtolkning av fördragen som skapade ett nytt prejudikat möjliggjorde förändringen. Förändringen är principiell. Så sent som en månad före slutförhandlingen menade Rådet att principen om budgetbalans »hindrar Europeiska unionen från att emittera skulder för egen räkning« och Kommissionen att »EU:s upplåning endast är tillåten för att finansiera lån till länder. EU kan inte låna för att finansiera sin budget«.

Det är därför tveksamt om den del av överenskommelsen som består av bidrag till medlemsländerna över huvud taget är fördragsförenlig. Men om alla länder accepterar en överenskommelse som ger EU rätt att emittera skulder för egen räkning, blir förändringen prejudicerande om inget land driver frågan till EU-domstolen.

EU:s institutioner har fått en ny befogenhet, utan att parlament eller medborgare egentligen prövat saken.

EU-skatterna kommer drivas igenom med en annan metod. En process i flera steg. I det första steget avtalas om ökade utgifter, utan en överenskommelse om tillräcklig finansiering, men med skrivningar som öppnar för det som kallas »nya överstatliga inkomstkällor«. Därmed kan de som är emot EU-skatter rösta för budgeten och samtidigt fortsätta hävda att de är emot att ge EU beskattningsrätt då det – formellt – inte avtalats.

Svenska regeringen har exempelvis på hemmaplan hävdat att det som övriga EU benämner plastskatt »är ett nytt sätt att beräkna EU-avgiften«. Moderaterna hävdade i samband med att de gav sitt samtycke till uppgörelsen att den visserligen öppnar för EU-skatter, men om den frågan kommer upp på bordet igen kommer de att rösta emot.

Det är alltid så det låter.

I ett andra steg kommer de som, likt Moderaterna, motsatt sig skatter att tvingas gå med på någon form av EU-skatt, som döpts om till avgift eller en EU-skatt på något hemskt som inte går att motsätta sig. Troligen någon form av skatt på koldioxid, finansmarknader eller amerikanska it-bolag. Det kommer att försvaras med att »EU annars måste höja medlemsavgifterna«.

När principen väl etablerats kommer det att vara lättare att införa ytterligare pålagor och utvidga de som införts.  

Man kan beskriva den här konflikten i de termer som britten David Goodhart myntade häromåret. På ena sidan står varsomhelstarna, som inte känner sig bundna till någon särskild plats utan snarare till urbana och progressiva värderingar, med sina anspråk på ökad överstatlighet. På den andra någonstansarna, som är mer traditions- och platsbundna, med sina krav på bevarad suveränitet. Konflikten finns till och med inskriven i EU-fördragets portalparagraf där samarbetets syfte beskrivs både som att driva på mot mer överstatlighet genom »att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken«, och att bevara mesta möjliga suveränitet genom att »besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt.«

Konflikten finns också inbyggd i de skilda målsättningar som länder har tagit med sig in i samarbetet.

Grundarländernas mål med det europeiska projektet var politiskt och de betonar alltjämt den »allt fastare sammanslutning[en]«. Många av de länder som anslutit sig senare har inte delat denna politiska vision och har i stället betonat suveränitet och subsidiaritet.

I exempelvis Storbritannien, Sverige och Danmark fanns inte några drömmar om ett Europas förenta stater. Britter och svenskar röstade för medlemskap vid en tidpunkt då de genomled sina respektive djupaste ekonomiska kriser under efterkrigstiden och hade okaraktäristiska tvivel på det egna landets duglighet. Målen med medlemskapet var primärt ekonomiska och nettobetalningar var priset de fick betala för full tillgång till, och möjlighet att påverka, den stora europeiska marknaden.

De här länderna har alltid betonat subsidiaritetsaspekten av samarbetet och avstod även från att delta i valutaunionen.

Även de syd- och östeuropeiska länderna, undantaget Italien, ansökte om medlemskap i en tid av dåligt självförtroende. De sydeuropeiska länderna såg EU som ett sätt att säkra demokratin efter juntornas fall och för att motta finansiellt stöd och öka utländska direktinvesteringar. I de sydeuropeiska länderna, som alltid varit nettomottagare av medel, har det egentligen aldrig funnits kritik av dirigism, byråkrati och korruption i EU, eftersom den upplevs som både naturlig och mindre allvarligt än på hemmaplan. Därför har de varit relativt okritiska till unionens politiska mål, åtminstone fram till eurokrisen.

Länderna i det tidigare östblocket ansökte om medlemskap efter kommunismens fall av samma skäl som Sydeuropa. Men de ville även förankra sig i väst för att långsiktigt säkra sin självständighet från Ryssland och få bekräftelse som »verkliga« européer. En viktig skillnad mellan länder i södra och östra Europa är att de senare genom sin erfarenhet av kommunism fått med sig en betydligt mer kritisk syn på centralistisk, utländsk dirigism och byråkrati. Även om det inledningsvis inte märktes så mycket kan detta få betydelse i framtiden.

Det var uppenbart att maktbalansen i EU skulle kantra när britterna lämnade unionen. Ett direkt resultat av brexit är Konferensen om Europas framtid, som snart lanseras i Bryssel. Oddsen är inte goda att konferensen leder till ett smalare och vassare samarbete. Starka krafter vill permanenta och utvidga sommarens beslut om gemensam skuldsättning och höjd medlemsavgift och formalisera de politiska överenskommelserna om överstatliga skatter. Europeiska centralbanken har redan förslagit att återhämtningsfonden permanentas. Då skulle EU i praktiken omvandlas till en union för transfereringar.

Gemensamt för alla förhandlingar av denna typ är att den statsminister som förhandlar vid beslutstillfället försätts i en situation där det mest rationella, kortsiktigt, är att acceptera maktöverföringen. Det är så förhandlingsupplägget är utformat, och det känns igen från förra sommarens förhandling. De som obstruerar kommer att finna att de får skulden för en kris. Sverige tvingades i somras att acceptera ett avtal som inte hade haft stöd av en majoritet i riksdagen, utan hotet om överhängande kris. Båda de regeringsbärande partierna har gjort det till en vana att vika ner sig, även när de är i opposition. De vet att rollerna är omvända om några år.

Under Konferensen om Europas framtid kommer federalisterna att använda sitt vanliga tillvägagångssätt: bilda en koalition för ökad integration bestående av grundarländer och transfereringsmottagare. Sydeuropeiska länder har på grund av sin skuldsituation inget val och i Östeuropa skulle det vara politiskt självmord att motsätta sig mer pengar. Därmed kommer Nordeuropa åter att ställas inför valet att ge med sig eller orsaka en kris.

En ny svensk europapolitik måste bygga på att de svenska målen med vårt medlemskap varit ekonomiska och att de svenska väljarna nu uppnått ungefär det de ville. Därför borde vår europapolitik bygga på att förhindra ytterligare makt­överföringar. En förhandlingsstrategi för en sådan europapolitik måste bygga på en kombination av två gamla insikter.

För det första: betrakta inte varje förhandling som om den vore unik. I enskilda förhandlingar kräver integrationsivrarna bara sådana eftergifter som är mindre smärtsamma än att vålla en kris. Men när detta upprepas gång efter annan uppstår en kugghjulseffekt. Det mest ­effektiva – kanske enda – sättet att möta en sådan strategi som bygger på att små steg läggs till varandra är att dra en skarp och trovärdig gräns för vad vi accepterar.

För det andra: det finns många länder som är kritiska till ökad integration men som mutas med våra pengar för att stödja ytterligare maktöverföring. Nyckeln till att få dem att rösta med hjärtat i stället för plånboken är att stoppa alla ökningar av EU:s budgetmedel. Det har visserligen varit ett svenskt mål i alla budgetförhandlingar, men våra förhandlare har saknat trovärdighet och resultaten har uteblivit. Därför måste vi binda våra förhandlare vid masten och stärka deras hand i förhandlingarna, genom att sätta gränser för hur mycket vi är villiga att bidra med till EU.

En konservativ regering bör deklarera att det finns en tydlig och mätbar ekonomisk gräns för vad Sverige är villigt att bidra med till EU. För att öka trovärdigheten bör man även offentligt deklarera att det kommer att krävas en folkomröstning innan riksdagen ratificerar ett avtal där denna gräns överskrids eller åsidosätts. Folkomröstningsinstrumentet blir då ett strategiskt instrument som både stärker vår förhandlingsposition och binder våra förhandlare att respektera folkviljan. Strategin stärks om andra nettobetalande länder som är tveksamma till ytterligare överstatlighet utfärdar liknande löften. De gränser som beslutas av en konservativ regering bör ha bredast möjliga stöd i riksdagen.

Sverige har i alla förhandlingar om långtidsbudgetar krävt att EU:s budget inte ska öka. Inget parti utom Liberalerna vill öka EU:s budget eller ge EU beskattningsrätt. Det borde därför i sak inte vara kontroversiellt att sätta en gräns för hur stor andel av vår ekonomi vi är villiga att överlåta till EU och klart deklarera att Sverige inte accepterar att ge EU självständig beskattningsrätt, ens om det kallas avgift.

Partierna har inte tagit ställning till frågan om att ge EU möjlighet till att ta upp lån. Tills frågan aktualiserades under sommarens förhandlingar ansågs det allmänt vedertaget att unionen inte hade mandat att låna, utom till vissa mycket begränsade ändamål. Visserligen accepterade en majoritet i riksdagen sommarens uppgörelse med lånefinansieringen av Återhämtningsfonden, men att döma av uttalanden bara därför att detta sågs som det minst skadliga. Så det borde inte heller vara kontroversiellt att besluta att Sverige inte kommer att acceptera att EU ges rätt att ta upp nya lån, utöver de som beslutats.

En strategi som på det här sättet stärker vår förhandlingsposition skulle omöjliggöra avtal som, på vår bekostnad, mutar andra länder att acceptera ökad överstatlighet. Strategin skulle inte mötas med applåder i Bryssel men den är fullt genomförbar. Exempelvis fick Danmark undantag för unionsmedborgarskapet, den gemensamma valutan, försvarspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, för att blidka landets väljare efter att de röstade nej i en folkomröstning om Maastrichtfördraget.

I Sverige är det kontroversiella i denna strategi inte kraven i sig, utan det faktum att man låser förhandlarna. Att göra det anses ofint i Stockholm, eftersom det skapar dålig stämning i Bryssel. Och det finns inget man i EU avskyr mer än folkomröstningar, eftersom de riskerar att kortsluta maktförskjutningsmaskineriet. Avskyn bygger alltså på att folkomröstningar fungerar som motstrategi till ökad överstatlighet. Redan vetskapen om att ett budgetförslag skulle utlösa folkomröstning, skulle begränsa maktöverföringen och tona ner federalistiska förslag. Det är osannolikt att man för fram förslag om EU-skatter, om det skulle utlösa folkomröstningar i en eller flera nettobetalande länder.

Det är därför folkomröstningar behövs som en del i en ny strategi för att värna det som är kvar av vår suveränitet. Som det är nu finns ingen strategi alls, även om Sverige skulle byta regering.