Boris Johnson var en av få narrar vid EU-hovet
Toppbild: TT
Med »dem« menar jag det EU-etablissemang som balanserar som en gräddklick ovanpå de europeiska staternas parlament och regeringar. De och en försvarlig del av de journalister som ska bevaka dem.
En återkommande skräckhistoria under hela brexitprocessen var Boris Johnsons tid som Brysselkorrespondent för The Daily Telegraph mellan 1989 och 1994. Den etablerade berättelsen är att Johnson systematiskt och skamlöst ljög och hittade på, förvrängde och vantolkade allt EU-kommissionen företog sig.
En förklaring som brukar ges är att Johnson helt enkelt ville ställa sig in hos Telegraphs chefredaktör, militärhistorikern Max Hastings. En annan att Johnson, under den lustiga ytan, i själva verket var en hårdnackad ideolog. Men mellan den lismande opportunisten och den drivne fanatikern finns en bättre förklaring: Johnson hade helt enkelt inte någon lust att bli en del av det Brysselkotteri som EU-korrespondenter nästan undantagslöst gör sig till del av.
Hakelius: Sverige – ett land som kan beskriva problem, men inte lösa dem
Den typiska hållningen bland EU-korrespondenter är att tala om för hemmapubliken att de inte förstår hur komplicerat samarbetet är. Folks invändningar beror alltid på bristande kunskap och missuppfattningar. Men Johnson ville inte bli EU-kommissionens härold till det brittiska folket, han försökte ikläda sig rollen av den brittiska allmänhetens storögde representant. Det är huvudskälet till att han blev ogillad.
I stil och metod gjorde han det med ett kärleksfullt öga till brittisk tabloidtradition. Det är en genre som i grunden betraktar världen som absurd och inte drar sig för att ställa saker på sin spets, överdriva och karikera. Det är inte alltid rätt källa att gå till om man vill ha de exakta och formella formuleringarna, men om man förstår att politik och byråkrati ofta handlar om att blanda bort korten, kan den här sortens skriverier faktiskt ge en mer sanningsenlig bild av verkligheten än den rapportering som spelar på makthavarnas egna villkor.
Johnson var i Bryssel under en period då EU tog jättekliv mot ökad centralmakt, ofta med skral förankring hos medlemsstaternas medborgare. Jacques Delors såg som sitt kall att smälta samman EU:s stater och sjöd av politiskt självförtroende. Johnson var en av få narrar vid EU-hovet. Han klädde av de pompösa maktambitionerna med skämt, krypskytte och nidbilder.
Hakelius: Vita män har förlorat sin unikt låga plats i spottordningen
Varför återkomma till detta nu?
Jo, därför att vi fortfarande har stora problem med rapporteringen från och om EU. De är precis desamma som när Boris Johnson var aktiv: inte att någon enstaka korrespondent behåller sin förmåga till distans, utan att näst intill alla som skriver från Bryssel är helt inbäddade i systemet. De betraktar skepsis i EU-sammanhang som något vulgärt och skamligt. EU-veteraner som Annika Ström Melin – som nyligen var ute och försvarade kommissionens misslyckande i vaccinfrågan – kan verkligen sin sak. Man kan lära mycket av att läsa dem. Men de har förlorat förmågan att se EU utifrån. De är som krigskorrespondenter som år efter år rapporterar som del av den ena sidans styrkor. Till slut smälter de helt samman med de trupper de är inbäddade i.
Som Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers skrev här i Fokus nyligen är frågan om EU:s makt långt ifrån löst. Just nu pågår snarare en offensiv för överstatlighet, till exempel genom beskattningsrätt. EU:s själva förhandlingssystem är viktat till fördel för en sådan utveckling. Den som sätter sig på tvären kommer att skyllas för att utlösa en kris.
Hur stor är sannolikheten för att svenska EU-korrespondenter är självständiga nog att beskriva detta, snarare än att spela med i det riggade systemet?
Liten. För de är själva del av samma etablissemang.
