En sista politisk triumf för Liberalerna innan katastrofen
Toppbild: TT
Lösningen på Liberalernas problem, enligt en framträdande liberal i dagens DN, är att inte lösa problemet. Fredrik Jerlov varnar för att gå till omröstning i helgens partiråd:
– I den sekund vi börjar räkna huvuden har vi förlorat. Partiet pallar inte det. Oavsett vem som vinner slaget förlorar vi kriget.
Jerlov har antagligen rätt. Men det finns förstås en följdfråga: vad har man för nytta av ett parti som bara kan överleva om det inte tar ställning i de mest centrala politiska frågorna?
Tror man på Jerlovs problembeskrivning, men tvivlar på hans ”lösning”, är det svårt att undvika slutsatsen att det är rökt för Liberalerna, hur de än gör. Och i dagens DN finns dessutom en opinionsundersökning som åter ger Liberalerna tre procent. Liberalerna har inte haft en notering över fyra procent sedan augusti förra året och då var det Sifo som levererade en mätning som avvek kraftigt från de andra opinionsinstituten. Sett till snittet har Liberalerna inte varit över fyra procent sedan augusti 2019.
Trots detta borde det vara en stor och positiv dag för Liberalerna.
Inget annat parti i Sveriges riksdag är så konsekvent och öppet EU-positivt. Liberalerna vill se betydligt mera överstatlighet och har länge argumenterat för, till exempel, en gemensam ekonomisk politik, inklusive EU-skatter. Alla andra partier i Sveriges riksdag säger sig vara tveksamma eller direkt negativa till sådant. Likväl kommer riksdagen i dag, med stor majoritet, att fatta ett historiskt beslut som öppnar för just den politiken. Liberalerna vinner, samtidigt som de är på väg att utrotas.
Återhämtningsfonden förhandlades fram som en akutåtgärd för att motverka de ekonomiska effekterna av pandemin. Men det finns inget snabbt övergående i den kompromiss som togs fram. Tvärtom innebär dagens beslut att Sveriges riksdag säger ja till att EU centralt får skuldsätta sig. Det är en betydande principiell förändring, som knappt ens är fördragsenlig, men som pressats igenom med krisen som ursäkt. Löptiden på de lån som EU nu tillåts ta är 40 år, så det ”akuta” beslut som tas nu påverkar unionen — även om man förbiser det principiella i förändringen — fram till 2060-talet. I dagens beslut ligger också en garageuppfart till att ge EU beskattningsrätt.
Dagens riksdagsbeslut betyder mycket litet för Europas återhämtning efter pandemin. I coronasammanhang är de pengar som satsas inte avgörande. Men det är ett mycket viktigt beslut för EU. Det är det första rejäla klivet mot ökad överstatlighet sedan Storbritannien lämnade unionen. Åtta framstående svenska ekonomer och statsvetare skriver om saken på Svenska Dagbladets debattsida idag.
Det är, som sagt, en stor dag för Liberalerna. De är det enda EU-vänliga parti som öppet och ärligt argumenterat för den här utvecklingen. Övriga — moderater och socialdemokrater, centerpartister och kristdemokrater, till och med miljöpartister — säger sig egentligen inte vara för det som riksdagen nu kommer att besluta om, men röstar ändå ja, eller avstår. De har hamnat där därför att de inte förmått formulera en sammanhängande och principiell idé om hur de ser på EU:s roll. Allt är förhandlingsbart och då har EU:s federalister fördelen av att kunna spela ut medlemsländer mot varandra och använda unionens hela existens som hot.
Ekots EU-kommentator Susanne Palmes sammanfattade det väl i morse när hon konstaterade att ett nej skulle innebära att ”EU skulle kastas in i en ny, extremt allvarlig kris”. Det handlar, med andra ord om det Charlie Weimers kallade ”Monnetmetoden” här i Fokus nyligen: att förändra ändamålet med EU, utan att egentligen fatta beslut om det, med hot om kris och bidragsmutor som verktyg.
Den här metoden har en betydande baksida: den tvingar fram politiska beslut som saknar demokratisk förankring. Förr eller senare kommer det att slå tillbaka på det politiska systemet. Då är det, bland de EU-positiva, bara Liberalerna som kan ha gott samvete. Och då finns de antagligen inte längre.
