Egenskaperna som gjorde Stig Malm populär retade partikamrater
Toppbild: TT
Stig Malm var inte alltid välsedd i sitt eget parti. Han var den första LO-ordförande sedan August Lindberg som inte också satt i riksdagen. När facket och partiet kom på kollisionskurs kunde partiet inte räkna med att Malm skulle väja först. När han någon gång kunde övertalas att sitta i båten, som vid Ingvar Carlssons stopplagar 1990, var resultatet inte till hans fördel. Den gången visade en opinionsundersökning att Björn Rosengren, TCO-ordförande, under en period var populärare bland LO-anslutna än deras egen ordförande. Den typen av besked uppskattade inte Stig Malm.
Hakelius: Boris Johnson var en av få narrar vid EU-hovet
Det som kunde reta partikamrater var precis de egenskaper som annars gjorde Stig Malm populär och omtyckt: hans självständighet och glada respektlöshet. Det var också de egenskaperna som ibland satte honom i klistret, ofta genom att säga vad han tänkte på ett slagkraftigt sätt. Ibland också genom att handla en aning oklokt. När han, efter tiden som LO-ordförande, satte sig i bilen en aning för tidigt dagen efter en rätt rejäl skiva på sommarstället, hade han oturen att stoppas av polis. Han utgjorde knappast någon allmänfara, men blåste över gränsen. Det blev böter och tillfälligt indraget körkort. Problemet var att Malm hade blivit ordförande för Bilprovningen ett år tidigare. Det uppdraget fick han också lämna.
Ett oproportionerligt hårt straff för att ta bilen någon timme för tidigt, kan man tycka, men en del av de ovänner han hade gjort sig i sitt eget parti hade inget emot att försöka dra nytta av tillfället. När Bosse Ringholm, då finansminister och i mycket Stig Malms motsats personlighetsmässigt, fick höra om händelsen reste han sig upp och dundrade ”Efter detta måste Stig Malm uteslutas ur partiet!”.
Så blev det förstås inte, men de slipade knivarna fanns alltid där.
Hakelius: En idiotisk idé av The Simpsons
Malm var inte lättskrämd, tvärtom besatt han mer mod än genomsnittet. En morgon satt han, Björn Rosengren och en tredje fackföreningsman, Ingvar Seregard, på Rosengrens kontor i korsningen Linnégatan och Grev Turegatan i Stockholm. Plötsligt hörs en väldig explosion som får fönsterrutorna att krossas i ett regn av glas. Rosengrens sekreterare rusar in och skriker åt de tre att ta skydd på golvet, i det fall en andra explosion skulle komma. Rosengren och Seregard gör som hon säger, men inte Stig Malm. Han kastar sig istället fram, genom glassplittret, till telefonen på skrivbordet och börjar frenetiskt slå ett nummer:
— Det här ska fanimej Aftonbladet vara först med, skriker han.
LO var huvudägare i Aftonbladet.
Explosionen visade sig inte vara något mer dramatiskt än en lastbil som tappat några tuber acetylengas.
