Duellen med två förlorare kan leda till att nästa förbundskansler blir grön
Bild: TT
Egentligen handlade det om coronaavstånd, men uppställningen på presskonferensen i Berlin söndagen den 11 april kunde inte ha varit mer talande. På ena sidan av podiet: Armin Laschet, partiordförande för de tyska kristdemokraterna CDU. På den andra: Markus Söder, regeringschef i Bayern och ordförande för systerpartiet CSU. Mellan de båda: en avgrund på omkring sex meter. Lika stort som avståndet var mellan de båda partiordförandena på scenen, lika djup är klyftan som sedan dess har uppstått i den kristdemokratiska unionen.
Partiledarna hade samlats för att skänka ljus åt det som Tyskland febrat om hela våren vid sidan av coronapandemin: »die K-frage« – kanslerfrågan. Den 26 september går Tyskland till val. Då ska man välja en efterträdare till Angela Merkel som lämnar förbundskanslerposten efter 16 år. I flera månaders tid hade det bubblat under ytan, tisslats och tasslats: vem ur Merkels egna led skulle träda fram och axla rollen? Valet var bara ett halvår bort och tiden för den blivande kandidaten att övertyga väljarna började bli knapp. Svaret på presskonferensen den 11 april blev: två.
Markus Söder berättade att han haft ett förtroligt samtal med kollegan Armin Laschet dagen innan, och att de kommit fram till att båda var lämpade och intresserade av att vara unionens kanslerkandidat. Om resten av CDU ville, då var Söder redo. Vem som skulle bli kanslerkandidat skulle man avgöra sinsemellan vid ett senare tillfälle, sa han. Armin Laschet inflikade att man enats om att det skulle ske genom en »bra process«. Handsken var kastad.
CDU och CSU är systerpartier, där det sistnämnda bara finns i en av Tysklands 16 delstater, Bayern. Det gängse förfarandet är att storasyster CDU är den som för fram kanslerkandidaten. Det har man gjort med bland annat giganterna Konrad Adenauer, Helmut Kohl och Angela Merkel. Att lillasyster CSU får agera tungviktare hör till ovanligheterna. Det bayerska partiet har fört fram två kanslerkandidater sedan andra världskrigets slut: Franz Josef Strauß 1979 och Edmund Stoiber 2002. Båda försöken resulterade i valförluster.
Armin Laschet, vald till CDU:s partiledare i mitten av januari, var enligt traditionen det naturliga valet att bli kanslerkandidat. Han är ledare för den största delen av unionen – CDU har omkring tre gånger så många medlemmar som CSU – och dessutom är han regeringschef för Tysklands folkrikaste delstat, Nordrhein-Westfalen.
Samtidigt hade det länge spekulerats i tysk press om det vore läge för Markus Söder att inta toppositionen i den tyska politiken. Som regeringschef i den näst folkrikaste delstaten, Bayern, har han under coronapandemin tagit ett allt större kliv in på den nationella arenan. Han har varit en av de främsta förespråkarna för tuffa coronarestriktioner, och har läxat upp kollegor i andra delstater för att vara för slapphänta, vilket verkar ha gått hem hos tyskarna. I opinionsmätningar har han under våren åtnjutit ett klart högre förtroende än andra regeringschefer, däribland Armin Laschet. Tyska public service-bolaget ARD:s opinionsmätning från början av april visade att 54 procent av de svarande ansåg att Söder skulle bli en bra kanslerkandidat, mot endast 19 procent för Armin Laschet. Bland CDU/CSU-anhängare var siffrorna 79 mot 29.
Ändå var det in i det sista osäkert om Markus Söder skulle blotta sitt intresse för kanslerposten. Han hade länge avvärjt alla spekulationer med mottot »min plats är i Bayern«, men på senare tid tagit orden allt mer sällan i sin mun. I en tv-intervju kort innan beskedet uttryckte sig CSU-ledaren svävande att »i dag« finns hans plats i Bayern. Följdfrågorna från programledaren Markus Lanz viftade Söder enkelt bort. Uppenbarligen kan han tänka sig att bo i Berlin inom en snar framtid.
Sedan beskedet kom att även bayraren Söder ville åt kanslerposten förvandlades duellen mellan honom och Armin Laschet till vad som närmast kan kallas ett gatuslagsmål. Den anrika tidningen Der Spiegel, med en tradition av att göra satiriska avbildningar, porträtterade de båda blåslagna och blodiga. Dagligen gick det att läsa hur de båda falangerna uttryckte sitt stöd för den egna kandidaten och attackerade den andra sidan. Söder-anhängare sa att Laschet som kanslerkandidat skulle innebära »raka vägen in i opposition« för unionen. Laschet-anhängare å andra sidan hotade med att etablera CDU i Bayern – något som hittills varit tabu – om inte Söder drog tillbaka sin kandidatur. Även kanslerkandidat-kandidaterna själva skickade giftpilar mot varandra. I en debatt där både CDU- och CSU-medlemmar deltog gick Laschet till angrepp mot Söders förmåga att vända kappan efter vinden. Markus Söder är en maktpolitiker som har bytt kostym ett otal gånger, beroende på vilken position han innehaft. Han har både flörtat med högerpopulistiska AfD, agerat trädkramare, och intagit rollen som bayersk landsfader och fördömt främlingsfientlighet. Söder svarade med att man behöver den bästa, inte den mest angenäma uppställningen inför valet i höst, en anspelning på att han har de bättre opinionssiffrorna.
Att det inte finns någon formell process för hur den kristdemokratiska unionen utser sin kanslerkandidat försvårade vägen framåt. Duellanterna själva sade att det skulle komma ett avgörande innan pingst. De hade en över tre timmar lång nattmangling utan att komma fram till något. Flera ledande CDU-politiker öppnade för att låta partiets ledamöter i förbundsdagen rösta om saken. Även Markus Söder tryckte på för en sådan lösning. Armin Laschet är mer populär hos CDU:s partietablissemang, medan Markus Söder ligger bättre till hos ledamöter som är beroende av att bli omvalda, vilket hade kunnat svänga en sådan omröstning till hans fördel.
Till slut blev det dock partitoppen som fällde avgörandet. Natten till den 20 april meddelade CDU:s ledningsgrupp att man ställer sig bakom Armin Laschet som kanslerkandidat, även om stödet inte var helhjärtat: 31 medlemmar röstade för Laschet – 9 röstade för utmanaren Söder. Enligt tyska medier spelade Armin Laschet ut sitt trumfkort och tvingade fram omröstningen under hot om att han lämnar partiledarposten i CDU om han inte får bli unionens kanslerkandidat. Det hade varit förödande för ett parti som nyss valt honom – också det efter en infekterad maktkamp – eftersom den förra avgick efter ett antal fadäser. CDU har dessutom nyligen backat i två delstatsval och är i hetluften i samband med att ledande politiker gjort tveksamma affärer med skyddsutrustning under pandemin. Trycket blev helt enkelt för stort för att inte låta Laschet bli unionens kanslerkandidat.
CSU-ledaren Markus Söder har sagt att han accepterar ledningsgruppens utlåtande, att han kommer att stötta Armin Laschet som kanslerkandidat, och att han förväntar sig att resten av CSU gör likadant. Gissningsvis har vi dock inte sett det sista av Markus Söders strävan att nå högst upp i den tyska politiken. Presskonferensen där han tillkännagav nederlaget avslutades på ett sätt som för tankarna till Arnold Schwarzeneggers rollfigur i The Terminator: med ett »på återseende«.
Frågan är hur lång tid det tar innan de sår som har rivits upp läks. Maktkampen inför öppen ridå har haft ett pris, menar Hajo Schumacher, politisk journalist och författare. Den har skadat möjligheterna för CDU-kandidaten att ta över efter Angela Merkel.
– Tyskarna väljer inte stridigheter, de vill ha beslutsamhet och harmoni. Det ser man redan nu på kommentarerna om maktkampen. »Åh, Söder och Laschet, nu bråkar de igen, profileringsjakt, egoshow«, och så vidare, säger Hajo Schumacher.
Han tror att CDU/CSU-unionen kommer att tappa röster till ett parti som har skött frågan om kanslerkandidaturen betydligt smidigare – Tysklands miljöparti Die Grünen. Likt i Sverige har partiet två språkrör, Annalena Baerbock och Robert Habeck. I intervjuer har de konstant duckat frågor om vem av dem som ska ställa upp som kanslerkandidat och hänvisat till att de tar debatten internt och att de kommer återkomma med ett svar den 19 april. Så blev det också.
På utsatt datum meddelade Robert Habeck att De Gröna är ett parti som inte bedriver intern konflikt, att man »inte lägger krokben för varandra«, och att man därför i samförstånd kommit fram till att valet föll på Annalena Baerbock. Hon har tidigare sagt att det är klart att det kommer att kännas som »ett litet hugg i hjärtat« för den som inte blir vald. En viss besvikelse kunde också märkas hos Habeck när han nu banade väg åt kollegan. Båda ville meddelade han, men devisen lydde: Inget tjafs.
– De Gröna var tidigare kaospartiet. Men de har skött det exemplariskt, i och med att det inte blev några stridigheter. De hade ett tydligt datum, en klar tidsplan, och lät sig inte hetsas. Förebilden när det gäller kommunikation heter numera De Gröna, förut var det alltid Unionen, säger Haju Schumacher.
Tidigare hette CDU:s och CSU:s största motståndare SPD. Men efter att partiets ledarpost blivit något av en katapultstol är det mer eller mindre borträknat i opinionen. I stället är det just De Gröna som är farligast för Angela Merkels parti vill behålla makten. I spekulationer om vilket av språkrören de Gröna skulle välja som kanslerkandidat beskrevs Annalena Baerbock som det säkrare kortet och Robert Habeck som en joker. Som partikällor uttryckte det för tyska medier skulle Habeck kunnat få »mellan 14 och 24 procent«. Med Baerbock landar man »mellan 17 och 19 procent«. Det blev Annalena Baerbock.
Hon är ung, född 1980, och har pluggat internationell rätt vid London School of Economics. I ungdomen var hon trampolingymnast och tävlade på elitnivå. Hon har tagit tre brons i de tyska mästerskapen. Baerbock har själv berättat att hennes intåg i partiet var något av ett misstag. Hon började som praktikant hos Europaparlamentarikern Elisabeth Schroedter för att förbereda sig inför en karriär som journalist, men sögs snabbt in i det politiska maskineriet. 2005 blev hon medlem i partiet, och sedan dess har hon lämnat journalistdrömmarna för att hänge sig åt politiken på heltid. Mellan 2009 och 2013 var hon ordförande för De Grönas Brandenburgavdelning, och 2013 tog hon plats i förbundsdagen. Sedan 2018 leder hon De gröna tillsammans med Robert Habeck.
Annalena Baerbock ska ha ett brett kontaktnät och vara omtyckt inom partiet. Hon tillhör falangen »realos« – realisterna – som till skillnad från »fundis« – fundamentalisterna – inte betraktar kompromissvilja som att partiet säljer sin själ. De grönas gruppledare i förbundsdagen, Anton Hofreiter, sa så här till tidningen Spiegel efter att valet av henne blev känt:
»Hon har idéer för framtiden och känner till människors vardagsbekymmer. Hon är bra på att lyssna, kan inspirera människor, har kämpaglöd och är beslutsam. Hon vore en enastående förbundskansler.«
Något som däremot kan ligga henne i fatet är att hon saknar erfarenhet från regeringsarbete på delstatsnivå. Tidigare år har kanslerkandidaterna antingen varit ministrar i regeringen eller haft en bakgrund som regeringschefer i delstater. Baerbock själv har viftat bort anklagelser om bristande erfarenhet med att hon står för förnyelse, »status quo får andra stå för«.
De grönas val av Annalena Baerbock som kanslerkandidat är »slugt«, tror journalisten Hajo Schumacher:
– De övriga kandidaterna – Armin Laschet, Olaf Scholz, Christian Lindner – är på det hela taget äldre, vita män. Då är naturligtvis en ung kvinna perfekt som motvikt, säger han.
