Fredrik Sjöberg: »Anders Zorn – ett stort geni«

William Taft blev med tiden tämligen fet. Faktiskt var han den hittills tyngste av USA:s alla presidenter; en och åttio i strumplästen bara, ändå vägde han gott och väl 150 kilo när Anders Zorn kom till Washington för att måla hans porträtt. Det var i april 1911. Där hade man gärna velat stå bakom en gardin och lyssna. Zorn hade blick för frodiga fysionomier, dessutom var han själv både rundhyllt och berömd. Försupen, flitig och förmögen. De var nästan jämnåriga och Zorn hade målat stora amerikaner förr. Antagligen talades inte bara om vädret.

Porträttet av Taft, det enda av presidentporträtten i Vita Huset som är målat av en utlänning, är ett av Zorns bästa. Med bred pensel tolkar han utan spår av tvekan en överviktig människa som vantrivs på jobbet, och kanske, vad vet jag, tänkte han under arbetet på alla yngre kvinnor i samma belägenhet som han förr om åren målade på Dalarö, fast nakna. De hade säkert inte heller så kul alla gånger. Hur som helst är tavlan en påminnelse om utställningsmakarens eviga dilemma – svårigheten att låna centrala verk. Hur gör man? Bara försäkringspremierna måste vara en mardröm.

Under vernissagen på Nationalmuseum hejdade jag intendenten Carl-Johan Olsson i det pandemiglesa vimlet och var på vippen att fråga om han ens försökte låna in Taft från Vita Huset, men jag ångrade mig och sa inget. Gratulerade bara till en ovanligt fin utställning. För så är det: Zorn – en svensk superstjärna ger nästan allt jag vill ha fastän somliga slagnummer saknas. Tillräckligt mycket är med. Några av de stora akvarellerna från 1880-talet är var för sig värda ett besök.

Men ändå, som alla amatörastronomer vet är det hopplöst svårt att stirra rakt på en stjärna; ett optiskt fenomen av något slag inträder som gör att allt upplöses i ett flimmer. Först när man fäster blicken lite vid sidan av målet framträder det man vill se. Alltså gick jag raka vägen hem och satte mig att läsa Birgitta Sandströms väldiga biografi Emma Zorn, en bok vars omfång för tanken till en box undermåligt rödvin och därför tar några dagar i anspråk. Men det var det värt. Alla dessa brev och tidsbilder, från parets första möte i ungdomen fram till konstnärens död 1920, är den perfekta fonden mot vilken stjärnan kan betraktas.

Emma växte upp i hägnet av den burgna grosshandlarfamiljen Lamm. I litteraturen om Zorn påpekas ideligen att han, oäktingen från Mora, genom henne gled som på ett bananskal rakt in i Stockholms judiska borgarklass, vars kulturella intressen var omvittnat stora. Och det hade såklart betydelse; kretsen av släktingar och vänner med mycket pengar och internationella nätverk bidrog till framgången, åtminstone i början, men jag tror att hans förment fattiga bakgrund, och hennes rika, är något överskattade. Zorns far, den tyske bryggaren, efterlämnade trots allt ett arv som gjorde att pojken kunde studera, och hon var mer än bara en bortskämd rikemansdotter.

Man måste följa pengarna, visst, men här i ett vidare perspektiv. Decennierna före första världskriget präglades av en makalös tillväxt. Industrin och handeln gick på högvarv, och det som senare kom att kallas fördelningspolitik var ännu inte riktigt uppfunnet. Klassklyftorna vidgades på ett sätt som knappt ens vår egen tid kan uppvisa. Talanger som Anders Zorn hade funnits förr, men inte marknaden. På så vis är Nationalmuseums utställning inte bara en berättelse om den geniale målaren Zorn, utan lika mycket om vårt land och då inte företrädesvis det folkvisevackra.

Målningarna från Dalarö, som verkligen är oslagbart bra, bör betraktas mot bakgrund av vad Emma skrev till en väninna 1883, om folket. ”Rödskinnen, urinnevånarne, äro af vanlig skärgårdsrace trög, stursk och sniken.” Och vi kan alla klädsamt hänföras av Zorns nydanande ljusåtergivning i ”Natteffekt”, målad i Paris 1895, men kanske kan det vara värt att i sammanhanget minnas den välförtjänta syfilis han ådrog sig under förstudierna på ett horhus någonstans, gud vet var, samt läsa högt vad Emma skrev till en annan väninna: ”Jag beundrar ju honom så oändligt för allt hvad hos honom finns af ’stort geni’, men han är ’djäfligt’ obekväm att lefva tillsammans med.”

På de sista resorna till USA, sammanlagt sju, följde hon inte ens med. Det får man förstå. Men hon var bra på att styra upp eftermälet och förvalta den stora förmögenheten. Barn fick de ju aldrig, som kunde slösa bort pengarna. Och eftersom berömmelsen kom så tidigt – han var bara drygt tjugo – och kunderna inte sällan donerade sina tavlor till museer, är det endast få betydande verk som är försvunna. Man vet var de hänger, och tillräckligt många går att låna. Därför är Zorn – en svensk superstjärna så sevärd.

Att kvinnorna badar nakna kan säkert uppfattas som stötande av yngre besökare, men det är smällar man får ta. Till och med utställningskatalogen är lyckad, fastän förordet vittnar om att också Nationalmuseum någonstans har ett kontor för kommissarier av sedvanlig värdegrundstyp. Några ord bara, om de stora svenskarna i världen från denna måleriets guldålder; Zorn och Carl Larsson är där, men Bruno Liljefors är utbytt mot Hilma af Klint, vars barnkammartapetmässiga auramåleri inte uppväcker stort mer än tanken att man möjligen borde mynta begreppet nytorgskonst. Att jämföra det med Anders Zorn är bara för mycket.

Utställningen visas hela våren och sommaren, och jag kan bara rekommendera ett besök, förhoppningsvis vad det lider utan alltför krävande coronarestriktioner. Om inte annat kan vi behöva något bättre att gräla om än virusbekämpning. Likheter finns – epidemiologer och målare delar en olycksalig benägenhet att bli förälskade i sina modeller – men konstbråk speglar samhället bättre. Dessutom är de roligare.

***

Fredrik Sjöberg är författare.

Läs också Marianne Lindberg De Geers recension: »Jag känner kvinnoföraktet«