Vi är fångade i en ljudbok där enformiga banaliteter har blivit en tröst
Toppbild: TT
Frågan är antagligen en gubbjävelsmarkör. Men nu är den ställd, så det är lika bra att traska på.
Det är inget fel med högläsning ur en bok. En sommar läste Torgny Lindgren Pölsan i mina öron – Radioföljetongen – och det kompenserade för traditionella svenska sommarbesvikelser, som vädret.
Men det var trots allt Torgny Lindgren som läste. Inte jag.
Lindgren är ett särskilt bra exempel, eftersom han verkligen var en berättare. Berättare har det gemensamt att deras texter passar för uppläsning. Och det är ju inte heller fel: att skriva så musikaliskt att en levande röst kliver fram på sidan. Men det är trist om rösten tillhör en fåne.
När Tidningen Skriva häromåret gjorde en guide för den som vill skriva en ljudbok var råden bland annat att »läsarna« inte kan förväntas bry sig, om man inte från början är tydlig med vilken genre man skriver i. Den genren – helst deckare eller »feelgood« – måste man sedan hålla sig till. Inga glidningar, oklarheter, eller innovationer. Då förlorar »läsarna« tålamodet. Man kan inte skriva »komplexa romaner« och tro att någon kommer att lyssna. Man måste skriva rakt och kronologiskt och presentera huvudpersoner och konflikt tidigt. Man ska skriva boken som om den vore en film. En Hollywoodfilm, då, får man anta. Man ska skriva kort.
Och så vidare.
Hakelius: Avskaffar vi tillväxten förhindrar vi den mänskliga fantasin
Det här, har man förstått från andra håll, är nu på väg att förändra skönlitteraturen i allmänhet. Ljudboken är normen.
Enkelhet behöver inte vara enfald, men rätt ofta är den det. Särskilt om den drivs av en oförmåga att stå ut med komplikationer. Vilket leder oss från litteraturens värld in i något ännu märkligare: verkligheten.
Nog känns det rätt ofta numera som om man levde i en särskilt idiotisk ljudbok? Enkelheten har tagit över totalt.
När den här bisarra folkhälsodiktaturen först kom till, för lite drygt ett år sedan, tänkte många av oss att de dummaste delarna av den skulle gå över på några veckor. Vuxna människor kan trots allt i längden inte höra statsministern uppmana dem att tvätta händerna hur många gånger som helst, utan att känna löjet stiga i kroppen. Efter ett tag måste väl dessutom ledan över att en enda sak ges absolut företräde, ta ut sin rätt. Om inte förr borde det orimligt fåniga i alltihop bli uppenbart när centralbanker och politiker börjar hala fram börtiljoner kronor ur sina guldbyxor.
Hakelius: Den som hela tiden gapar om polarisering bidrar mest till den
Det var fel. Så här på ryggen av den tredje, eller fjärde, eller vilket ordningsnummer den nuvarande vågen nu har, är det fortfarande ingen som skrattar regering och myndigheter av podiet, när de håller sina oräkneliga och innehållslösa presskonferenser. Det är snarare som om den enformiga banaliteten blivit en tröst. Det är tryggt med ministrar som engagerar sig i vår personliga hygien, våra bussresor och besök på snabbköpet.
Egentligen borde man ha anat det, för klimathysterin som föregick pandemihysterin var en rätt god indikator. Den gav och ger dem som suktar efter det en underbar enkelhet. En fråga. Rätt och fel. Liv och död. God och ond. Inga nyanser, komplikationer eller oklarheter. Den är som en ursäkt för förlösande fanatism.
Pandemihysterin har det mesta av det där, inklusive horder av vetenskapsmän särskilt tränade i att se massdöden runt hörnet, men dessutom tickar dödstalen i räkneverket och hotet finns inte på polerna eller glaciärerna, utan på Ica.
Och här är vi nu, ett år senare, fångna i en ljudbok vars berättelse är så entydigt platt att frågan är om vi någonsin kommer ut igen.
