Här uppfanns dolkstötslegenden

På väg hem från en lyckad harjakt i Tormes­torp söndagen den 8 december 1918 fick maltfabriksdisponent August Svensson syn på honom. Ja, där gick han. Det var definitivt han. Den där högresta hållningen. De blå ögonen. Stubbmustaschen. På stora vägen, genom granskogen, mitt för Hässleholmsgårdens kraftiga ekar promenerade den i hela världen efterlyste generalen tillsammans med godsägare Ragnar Olson. 

De gestikulerade ivrigt. De pratade tyska. 

Om godsägare Olson, sjukgymnast till yrket, som köpt gården så sent som förra året, visste stadens sportintresserade invånare att denne på kapplöpningar och i dressyr hade vunnit vackra segrar både i Sverige och Europa. Så att han inhyste en tysk var kanske inte underligt. Men något var alltför bekant med utlänningen. När disponent Svensson kom hem och hängde upp geväret bad han sin son Sture att hämta tidningen. 

De sista betänkligheterna skingrades när han såg porträttet. Den han var säker på att han sett hade varit försvunnen i några veckor. På flykt från sitt Tyskland. Internationellt eftersökt som en av de huvudansvariga för det nyss avslutade världskriget. Tidningarna skrev att han riskerade åtal. Kanske dödsstraff. Var befann han sig?  I Göteborgstrakten, sa ett rykte. Ett annat sa Ryssland:  att generalen som lett tyska styrkor under hela första världskriget nu gått över till bolsjevikerna, blivit Lenins rikskansler och ledde Röda armén. 

Maltfabrikören tittade på porträttet i tidningen och sa till Sture: 

– Nej, general Erich Ludendorff är här. Hos Olson på Hässleholmsgården.

August Svensson ringde landsfiskalen, kronolänsman Stjerndal. Utlänningar var enligt lag tvungna att anmäla sig till polisen i den ort de anlände till. Så Stjerndal ringde godsägare Olson och krävde att hans gäst i egen person kom och legitimerade sig. 

– Det ska ordnas, sa Olson.

Men i stället för att uppmana sin gäst att göra som bestämmelserna föreskrev och bege sig till polisstationen ringde godsägare Olson upp landsfogden Aretebout. Som kom och hämtade gästens papper och överlämnade dem till Stjerndal. Som granskade dem. Och fann att främlingen på Hässleholmsgården var ett finskt legationsråd i Berlin. Som hette Ernst Lindström och hade anlänt i slutet av november. Och alldeles nyligen förenats med en dam som också kom utomlands ifrån. Damen antogs vara Lindströms hustru. Eller någon annan kvinnlig anförvant. 

Detta meddelade landsfiskal Stjerndal maltdisponent Svensson.

Som inte lät sig övertygas. 

Varför hade gästen inte kommit till polisen i egen person?

Om han nu var finne, varför gick han omkring och talade tyska? Visserligen har han väl inte så stor nytta av finska här i trakten. Men Ernst Lindström lät ju som ett finlandssvenskt namn. Och den han sett var Ludendorff. 

Maltdisponent Svensson ansågs vederhäftig i trakten. Han hade under fyra år i tidningarna kunnat studera oräkneliga porträtt av Ludendorff. Och sådana likheter som med mannen som bodde hos Olson finns inte, svarade han när någon undrade om han var säker på sin sak. Personerna måste vara en och densamme. Opinionen i Hässleholm kände sig inte heller övertygad om myndighetsdementiernas gedigenhet. 

Främlingen höll i gång ortsfantasin. Särskilt som han avhöll sin person från yttre insyn. 

En dag hittade någon sönderrivna brev i snön på en av vinterstigarna. Breven var skrivna på tyska. En annan dag såg man den mystiske gästen i rakstugan. 

I övrigt vistades den nyanlände aldrig utanför godsets råmärken. Och tog inte under några förhållanden emot besök. Ryktena fortfor. 

Unge radskrivaren Harry Bengtsson på tidningen Norra Skåne tog sig till Hässleholmsgården och tyckte sig ha fått ortsbornas misstankar bekräftade. Övertygad om att det var Ludendorff som höll till i huset skulle han och tidningen bli först i världen med nyheten. Men reporterns chef, Norra Skånes redaktör Persson, kallad Värpartorparn, upplyste att tidningen inte hade för avsikt att publicera. 

Reportern ville veta varför. 

Värpartorparn svarade:

– Om det nu är sant att Ludendorff vistas på Hässleholmsgården, vad skulle det tjäna till att Norra Skåne först av alla talade om detta.

I stället publicerade Norra Skåne en dementi. Främlingens pass, skrev tidningen, var »vederbörligen granskat o. godkänt av polismyndigheterna, och hans namn är helt annat än vad ryktet uppgifvit«. [Den unge radskrivaren som nekats sitt scoop bytte senare efternamn till Hjörne, flyttade till Göteborg och startade en egen tidning.]

När lokalpressen gick på myndigheternas uppgifter och avfärdade folks misstankar som fantasier och grundlösa spekulationer fick rikspressen en chans. Dagens Nyheter skickade ner en murvel från Stockholm. Denne knackade på hos godsherre Olson. Som öppnade och sa:

– Herr Lindström har kommit till godset direkt från Finland över Stockholm. Den tyska damen har kommit samma väg. Bägge ska resa tillbaka inom några dagar. 

Vet godsägaren varthän?

– Nej. 

Murveln antecknade: »Man måste erkänna att en värd inte kan vara mer mera påfallande ointresserad av sina gästers vadan och varthän.« 

Murveln frågade om det fanns någon rimlig grund för ryktena om att Lindström och Ludendorff var en och samma person. Olson sa:

– Tja, onekligen finns en viss likhet mellan Lindström och Ludendorff, men det ska ni vara snäll att inte skriva i tidningen.

Dagens Nyheter vände sig till en departementschef på finska konsulatet i Stockholm. Kände denne till något legationsråd med namnet Lindström?  Departementschefen behövde enligt tidningen »inte betänka sig mycket innan han yttrade«:

– Någon Ernst Lindström, känner den finska diplomatkåren inte till. Den person som säger sig vara finskt legationsråd under det namnet är en bedragare.

Namnet var avslöjande, antecknade murveln. »När man beslutar sig för att uppträda under antaget namn, torde man inte välja detta namn rent på måfå. Och det kan inte gärna undgå att falla i ögonen hurusom legationsrådet Ernst Lindström för sina kappsäckar, nattskjortor, silverkryckor och kravattnålars del kan ha en viss nytta av general Erich Ludendorffs initialer.« 

Detta skrev murveln också i sin artikel. DN publicerade världsscoopet den 7 januari 1918, för säkerhets skull försett med frågetecken i rubriken. »LUDENDORFF VISTAS I SVERIGE UNDER ANNAT NAMN OCH TITEL. VISTELSEORTEN ETT SKÅNEGODS?«

Den svenska regeringen väntade med att bekräfta uppgiften. In i det längsta hoppades man att ryktena skulle kunna avfärdas som en folklig vanföreställning, de fåkunnigas konspirationsteori. 

Känner du igen en konspirationsteoretiker när du ser en? Tveklöst, svarade du om du befann dig på Södermalm i Stockholm en lördagseftermiddag i början av mars 2021. Du såg Medborgarplatsen så gott som folktom tio i två. Några minuter senare fylld med mellan 300 och 500 människor. De bara vällde fram.  Som uppstigna ur underjorden. En stor gul banderoll vajade mot himlen med svarta tryckbokstäver som förkunnade »För frihet & sanning«. »Jag är inte statens egendom« stod skrivet i tusch på ett plakat. Det invandringskritiska budskapet »Återvandring« på ett annat. På ett tredje kritik mot Louis Pasteur, den franske 1800-talsforskaren som bland annat arbetade med att utveckla vaccin. En skylt i folkmassan sa: »Media är viruset«. 

Den svenska coronastrategin, restriktionerna, var de flesta mötesdeltagares måltavla. Tillstånd för sin sammankomst hade de inte. Så strax efter klockan två beslutade polisen att skingra mötesdeltagarna. Man hade inga problem att med att motivera varför. Man sa:

– Deltagarantalet överstiger de åtta personer som är tillåtna vid allmänna sammankomster med stöd av pandemilagen. 

Men många vägrade ändå att låta sig skingras. Och vid tretiden började delar av folksamlingen att röra sig ner mot Gamla stan. Polisen gjorde en kedja vid den nya Guldbron vid Slussen. Demonstranterna försökte forcera den. Efter palaver släpptes ett utglesat tåg igenom och fortsatte mot Kungsträdgården. Där samlades man vid Karl XII-statyn. Några höll ett tal. Några stod och pratade. Många samtal handlade om hur illa man tyckte om vaccin. Demonstrationen upplöstes strax efter fyra. Polisen skrev på sin webbplats att en person hade gripits för blåljussabotage. En annan var skäligen misstänkt för brott mot ordningslagen för att ha anordnat en icke tillstånds­given sammankomst. En tredje var misstänkt för våldsamt upplopp.

En del av dem som följde spektaklet tyckte att något var bekant. Konspirationsteoretikerna gick ju att känna igen. De hade lagt sig till med en stil. Medborgarplatsen och bråken vid Guldbron gav en fläkt av Kapitolium, av folkmassorna som på avgående president Donald Trumps uppmaning stormade kongressbyggnaden. De var besatta av en vanföreställning om valresultatet. I Stockholm sa demonstranterna att »mainstreammedia« ljög om hur många de var. 

Att konspirationsteorier numera driver ut folk på gatorna bidrar till att de också i högre utsträckning har börjat uppfattas som samhällsfarliga. Är de det? Vad är en konspirationsteori?

I en rapport från Myndigheten samhällsskydd och beredskap, (MSB) publicerad den 16 mars 2021, skriver Andreas Önnerfors, professor i idéhistoria, om hur termen konspirationsteori mellan sena 1800-talet och mitten av 1900-talet rörde sig från kriminologi till samhällsvetenskaperna. Först betecknade begreppet ett antagande om vilka aktörer som förenat sig i syfte att utföra ett brott, conspiracy på engelska, på svenska snarare »sammangaddning« eller »stämpling«. Från mitten av 1900-talet började ordet användas också för att förklara hur en stat underminerar samhällsordningen. Och därefter hur människor kan underkasta sig totalitära ideologier. Sociologen Karl Popper kritiserade i boken Det öppna samhället och dess fiender (1950, vol. 2) konspirationsteorier för deras överdrivna betoning på avsiktlig handling och för att förbise större strukturella orsaker och oavsiktliga effekter i historisk utveckling. 

Bred blev termen »konspirationsteori« när den också började användas som ett sätt att beskriva när någon på ett överdrivet sätt tillskriver en aktör i en händelse planerade onda avsikter. 

År 1964 utkom en i forskningen skolbildande essä som presenterade konspirationsteorier som en »paranoid stil« i den amerikanska politiken. Författaren Douglas Hofstadters genomgång av den amerikanska historien visade att tron på konspirationsteorier genomsyrat det politiska klimatet alltsedan självständigheten 1776 fram till McCarthy-eran på femtiotalet när allt och alla anklagades för att vara kommunister. Hofstadter har på senare tid anklagats för att beskriva tron på konspirationsteorier som någonting negativt och avvikande, ett marginellt fenomen i politik och samhälle. Det finns en risk, skriver Önnerfors, med att förklara att denna tro är en sjukdom. Att patologisera ett sätt att tänka leder ingen vart. I synnerhet inte som konspirationsteorier är ett vanligt sätt för människor att förklara historisk förändring, åtminstone sedan franska revolutionen. Sammansvärjningen som förklaringsmodell har utnyttjats både uppifrån och ner, av makthavare, eller nerifrån och upp, av maktlösa, som maktkritik. Men det krävs mer sofistikerade förklaringar till konspirationsteoriernas attraktivitet och funktion som meningsskapande, ibland politiska, berättelser, anser både Hofstadter och Önnerfors.

De senaste 15 månaderna ger syn för sägen. »Covid-19 pandemin har blottat kunskapens sårbarhet i kristid«, skriver Önnerfors.  Konspirationsteorierna blir till, frodas, förmerar sig, för att förklara för männi­skor varför krisen inträffar, »men också i avsikt att medvetet manipulera oss. Därför har sedan pandemin började 2020 olika konspiratoriska meningsskapande berättelser spridits«. Det gör det svårare för människor att förstå sjukdomens allvar och vad som behövs för att bekämpa den. 

Konspirationsteorier om virusets ursprung och spridning, sjuklighet och dödlighet; om de politiska motåtgärderna; om den folkhälsovetenskapliga expertisen och i synnerhet om vaccinationen har påverkat och polariserat opinionen. 

I sin rapport skriver MSB att dessa konspiratoriska föreställningar om att pandemin i verkligheten inte finns eller är ett medel för att upprätthålla en global diktatur, sår split och underminerar den samhälleliga och mellanmänskliga tilliten. Teorierna utgör ett allvarligt hot mot den svenska demokratin genom att avvisa expertkunskap, misstänkliggöra statliga aktörer och skynda på radikaliseringsprocesser. De bereder även mark för främmande makts informationspåverkan riktad mot Sverige. 

För att ett samhälle ska kunna bemöta ett sådant hot måste man enligt Önnerfors förstå vad en konspirationsteori egentligen är. Den samlade forskningsbilden visar att en sådan bygger på föreställningar om bland annat att allt hänger ihop och att det finns en sammansvärjning med onda avsikter. Det anses finnas en hemlig plan och bevis för detta. De som tror på detta har ofta en svartvit syn på ont och gott, de demoniserar en »syndabock« och tror att systemkollapsen är nära. De ser sig också som sanningssägare. 

Det är skillnad på en konspirationsteori och en teori om en konspiration. Medan den senare fortfarande rör sig inom området för det som kan bevisas av fakta, blandar konspirationsteorin ihop sant och falskt, gott och ont, rätt och fel. Konspirationsteorier kommunicerar sitt budskap enligt en fast dramaturgi och blir som ett religiöst trossystem. De har olika funktion för olika användare, så att säga. Politiker kan utnyttja konspirationsteorier för att stärka sin ställning och smutskasta motståndare. Personer som upplever sig maktlösa kan använda teorierna som maktkritik. De kan användas av främmande makt för att destabilisera och de kan även användas för att skuldbelägga en minoritet i samhället.

Tron på en konspirationsteori leder ofta till en annan. En radikaliseringsprocess med ökande verklighetsförlust kan äga rum, som i sin ytterlighet leder till våldsbejakande extremism och terrordåd. Konspirationsteoretiker själva antar att det döljer sig flera lager av verkligheten bakom den manipulation vi utsätts för. Genom att passera flera gränser vid vilka man börjar förneka verkligheten, vetenskapen och all rimlighet, genomgår den konspirationstroende olika stadier, jämförbart med en sektmedlem. 

Att bemöta och motverka konspirationsteorier är svårt, visar MSB-rapportens forskningsgenomgång.

***

Vad finns då i en konspirationsteoretikers huvud? Vi kan i en roman lära känna kapten Ahab, han som jagade den stora vita valen Moby Dick, som vid en tidigare valfångsresa ätit upp kapten Ahabs ben. Så Ahab stolpar omkring på sitt valfångstskepp med ett vitt porslinsben. Hans besättning tror att de ska jaga val, tjäna pengar på oljan som ska brinna i gatlyktorna i världens snabbt växande storstäder. Men kapten Ahab har inga planer på att jaga val. Bara på att hämnas på Moby Dick. Med det som eld i sitt huvud styr Ahab sitt skepp på en vansinnesresa över världens oceaner. Besättningen smittas av hans galenskaper. 

Vilda rykten om valens farlighet och ondska, som införlivar sjukliga funderingar om övernaturliga krafter florerar på skeppet. Vi möter en galenskap som djupnar, vanföreställningar som samtidigt har ett svagt sken av sannolikhet.  Alla dessa mörka symtom kan vara svåra att förstå.

Psykiatrikern och docenten Predrag Petrovic på Karolinska institutet har just skickat in en forskningsansökan. Han vill undersöka »de kognitiva mekanismerna bakom tro på alternativa fakta och konspirationsidéer«.

– Jag är jätteintresserad av vanföreställningar, både hos mina patienter med psykossjukdomar som schizofreni, och hos den normala populationen, bland oss friska. Man kan se benägenheten för att tro på till exempel konspirationsteorier som en del av personligheten. Egenskapen skiljer sig från individ till individ, men vi finns alla på skalan. 

En del har en idévärld som liknar vad vi kallar vanföreställningar. Det kan handla om att man tror lite för starkt på något, mer än vad andra gör. Ibland hänger det ihop med att man mår dåligt, men det kan alltså lika gärna vara ett personlighetsdrag. Det handlar om hur man tenderar att tolka information.

– Vår hjärna är inte en spegel av omvärlden utan en tolkning. Och vi bygger hela tiden modeller av vad det handlar om. De här modellerna finns på alla nivåer i hjärnan, på primitiva nivåer där man processar väldigt enkla saker, och på högre abstrakta nivåer.

Vad är den evolutionära förklaringen till denna funktion?

– Vi behöver den för att förstå världen. Ibland har vi jättelite information, men kan bygga upp bilder tack vare den kunskap vi redan har. Jag brukar på mina föreläsningar visa ett litet videoklipp på hur du har 24 reflexer som rör sig: man ser inget annat, men man bygger upp en bild av exempelvis en man och en kvinna som går på en strand i solnedgången.

Har anhängare av alternativa fakta, dolkstötslegender, konspirationsteorier ökat?

– Jag tror inte att mekanismerna har förändrats, vi fungerar likadant som för tvåtusen år sedan, däremot har internet lagt till en komponent i det hela. 

Vem blir konspirationsteoretiker?

– En hypotes i forskningen säger att en person som har mycket lätt för att ta till sig konspirationsteorier, har en brusigare informationsbearbetning i grunden. De har därför ibland något svårare att förstå sin omgivning. Det här ser man ofta hos personer med akuta psykoser. För att få klarhet i hur världen ser ut, tar de till sig en modell utifrån i högre grad än andra. En idé. När de väl har fått en idé, sitter de fast. Det blir svårt att ändra den. Du kan komma med nya idéer, som handlar om samma sak, alternativa idéer, men personen sitter fast i den första modellen. 

De har plöjt upp ett spår i hjärnan som funkar?

– Ja, och klarar inte av att skapa ett nytt. Enkelt uttryckt. Det finns test som kan mäta det här. Personer med schizofreni sticker ut på dessa tester. Det går till så att testpersonen får en berättelse med bara lite information, sedan får den välja vilket scenario som är troligast. Först finns det ett scenario som förefaller väldigt troligt. Vi kan kalla det alternativ A. Alla väljer A. Men med ökad information står det sedan klart att det inte är A utan B som är rätt. Då ändrar sig inte människor som har kliniska vanföreställningar. De håller fast vid A. Det här gäller även för personer med hög psykosbenägenhet. En del börjar också leta efter information som ska stärka alternativ A. Därmed agerar de aktivt för att stärka de modeller de redan har av världen. Och detta är framför allt intressant med dagens sociala medier och sökmotorer som skapar isolerade »bubblor« av idéer, vilka såldes ytterligare stärker de felaktiga modellerna.

Har våra inre modeller inte plats för den där känslan av att ruva på en komplicerad mångsidig version av världen?

– Hur pass stort behov av enkla förklaringar männi­skor har, följer en normalfördelning. Som påverkas beroende på vilket samhälle vi lever i. Vi kan alla bli konspirationsteoretiska i en viss kontext. I Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland blev fler det. Hela normalfördelningen förflyttas, men även då sticker de ut som från början var mer benägna att tro på konspirationer.

Att Predrag Petrovic efter att ha tagit oss in det konspirationsstinna huvudet avslutar med att vända blicken ut mot världen och tiden är intressant. 

Det riktar ljuset på dem som ska representera kunskapen och deras särskilda ansvar. MSB skriver i sin rapport att misstron mot vetenskapen är ett av de stora samhällshoten. 

Vid ett videoseminarium på temat »Vetenskap och Demokrati« på Chalmers i december förra året höll professorn och klimatforskaren Christian Azar ett föredrag. Han visade en bild på hockeyklubban som illustrerar hur jordens temperatur stigit de senaste tvåhundra åren. Han sa att få bestrider att mänsklig aktivitet ligger bakom uppvärmningen. Han sa att vi står inför en utmaning. Han visade bilder på Johan Rockström och Greta Thunberg och påpekade att i klimatdebatten hör vi ofta påståendet att vetenskapen kräver av oss att minska utsläppen. Och det är problematiskt. 

Inte för att Azar inte höll med om vikten av att minska utsläppen. Det var formuleringen »vetenskapen kräver« som bekymrade honom. 

Vetenskapen, påminde professorn, handlar om att ta reda på hur världen är beskaffad. Att basunera ut vad vi bör göra för att komma till rätta med problem som mänskligheten står inför, är en annan sak. Enbart vetenskapen kan inte ge oss de svaren. För att ta reda på vad vi bör göra för att exempelvis minska uppvärmningen av jorden, behöver vi nämligen inte bara kunskap om problemet. Vi behöver värderingar. Och vetenskapen kan inte berätta för oss vad dessa värderingar ska vara. Det går helt enkelt inte att påstå att vi enligt forskningen måste göra det ena eller det andra.

I sitt föredrag påminde han om skillnaden mellan fakta och värderingar, mellan vad som är, och vad som borde vara. Han sa att detta är något människor varit medvetna om i hundratals år och nämnde, David Hume som redan på 1700-talet sa att vi inte kan derivera ett »borde« från ett »är«. Gång efter annan trillar människor in i föreställningen att vetenskapen kan berätta för oss vad vi borde göra. 

Politiker är ju inte experter på klimat, energiteknologi eller mänskligt beteende. Borde inte experterna avgöra hur vi ska agera?

– Jo, men det är en fråga om att tillämpa försiktighet. Experter måste bestämma hur man sköter ett elnät eller ett kärnkraftverk, och jag vill förstås hellre bli opererad av en kirurg än av en politiker. Men när det handlar om prioriteringar, hur mycket pengar som ska gå till sjukvård, miljö eller skolor kan vi inte låta experterna bestämma. Hur olika mål ska värderas mot varandra är en politisk fråga. 

Menar du att forskaren går över en gräns och driver en politisk linje?

– Om forskare säger att vetenskapen kräver något, när det inte är korrekt, då underminerar vi männi­skors tillit till vetenskapen. Jag tror att vi måste vara försiktiga med det, för många mäktiga aktörer försöker redan mata den misstron, politiker av samma slag som Donald Trump. Vi forskare måste vara försiktiga så att vi inte skapar legitima skäl att klaga på oss.

Professor Azar fortsätter:

– Det är också en demokratifråga. Om några experter får diktera vad vi borde göra i avgörande samhällsfrågor, så ger vi i viss mån upp demokratin. Särskilt viktigt är detta när det gäller klimatet eftersom det är en fråga vi kommer att brottas med i decennier framöver, och en del aktörer – forskare, politiker och miljöaktivister – argumenterar för att vi radikalt måste ändra sättet vi lever på. För en sådan omställning måste det finnas demokratisk legitimitet.

Azar ger ett exempel på när han tycker att forskare gör sig skyldiga till en glidning mellan fakta och opinion i klimatdebatten:  När experter säger att »det finns planetära gränser som är icke-förhandlingsbara«.

– Sådana formuleringar är väldigt olyckliga. Målen som formuleras i sådana artiklar må vara skrivna av forskare, men de är subjektiva och något som resonerande människor inte självklart håller med om. Ju mer vi släpper ut, desto större skada gör vi naturen, men den exakta nivån på skadan som vi kan acceptera är en fråga om riskvärderingar och politiska prioriteringar, och inte något som vetenskapen kan slå fast. 

Vad har då detta med konspirationsteorier att göra? Jo, det handlar, enligt Azar, om hur människor kan komma att börja ifrågasätta vetenskapen, som har högt förtroende i samhället.

– Om vi forskare slår fast vad som ska göras får det ett enormt genomslag. Därför är det viktigt att upprätthålla skillnaden mellan fakta och värderingar. Det är också viktigt att teser inom vetenskapen hela tiden prövas, och inte döms ut som moraliskt onda.

Den 5 maj 2021 är det duggregn och snålblåst över Västra Göinge. Olavi Olson står i entrén till Hässleholmsgården. Han beskriver sig som en »lokalhistoriskt intresserad pensionär« som har uppdrag som guide vid Hovdala slott och leder stadsvandringar i Hässleholm.  Kommunen uppmanar den som vill veta mer om Hässleholmsgården att ringa Olavi Olson. När han får höra att Fokus vill göra ett besök ringer han Ann-Margret Lennartsson, guide på Hovdala slott, som är stamslott för släkten Ehrenborg, där en gren  en gång i tiden ägde Hässleholmsgården. 

Lennartsson ordnar nycklar och tar med sig guidekollegan Håkan Kihlström för att lyssna när Olavi Olson berättar. Trots att Lennartsson och Kihlström kan det mesta som är värt att veta om trakten är historien från 1918 obekant för dem. 

På ett bord i entrén ligger en bok som har funnits i huset sedan 1919. Mina minnen från kriget, av Erich Ludendorff. Den skrevs här.

– Vi är ju vana vid att segraren skriver historien, säger Olson. Men detta är alltså förlorarens historia. Det börjar med telefonsamtalet. En röst frågar Ragnar Olson om han på sitt gods kan ta emot en högt uppsatt tysk. Han får inte veta vem. Men det kan ju knappast vara vem som helst. Ragnars hustru Mia, född Kockum, gissar på prins Max av Baden. Eller på Paul von Hindenburg. Ragnar har ingen aning.

Ragnar Olson lade på luren, tog en vagn, spände för sin bästa springare och begav sig mot Malmö. Dit tog det två dagar. Ragnar Olson övernattade i Osbyholm utanför Hörby. Fortsatte nästa morgon till färjelägret i Malmö. Såg direkt vem som väntade.

General Ludendorff hade haft en svår tid. I slutet av oktober hade han på slottet Bellevue i Berlin träffat kejsar Vilhelm. Kejsaren hade efter de tyska nederlagen på slagfältet på sensommaren och hösten 1918 just utsett den liberala och reformsinnade prins Max av Baden till rikskansler. I ett försök att signalera politisk modernisering, och få bättre fredsvillkor från västmakterna. I prins Max regering fanns socialdemokrater och liberaler. 

Ludendorff tyckte lösningen var bra. Men ändrade sig. Insåg att det innebar att generalerna – och i synnerhet han själv – skulle få skulden för nederlaget i kriget. Det var orättvist. Han föreslog därför oväntat fortsatt tysk kamp på slagfältet. Kejsaren lyssnade inte. Ludendorff begärde avsked. Kejsaren blev rasande. Ludendorff höjde rösten. Stod på sig, lämnade rummet. Kriget var slut för hans del. Han tog sig till finska ambassaden i Berlin, fick ett pass utställt på Ernst Lindström.

– Han tror att han ska bli fängslad, kanske avrättad, och får adressen till Ragnar Olson i Hässleholm, berättar Olavi Olson, som trots efternamnet inte är släkt med Ragnar.

Vid färjelägret i Malmö kände Ludendorff igen ryttaren som vunnit de tyska dressyrmästerkapen i Berlin både 1913 och 1914. De rullade ut ur stan. Skånevintern var kall. Snön knarrade under vagnshjulen. Middag och övernattning i Osbyholm. Framme nästa morgon. Den tyske generalen installerade sig i Ragnar och hustrun Mias sexåriga dotter Marits flickrum. Marit flyttade ut. Såg hur generalen plockade en kartbok i en bokhylla. Andrees Handatlas. Det enda hjälpmedel han hade när han började skriva. Direkt ur minnet, då och då bläddrande i kartboken, nedtecknade han sina minnen varje dag. Och bad Marit att sitta där i rummet och leka, medan han skrev. Ibland gick han ut och spatserade. Hans hustru Margrete anlände till gården strax innan jul. 

Vi står i Marits rum. På en mässingsskylt på dörren är det hågkommet som »Ludendorffska rummen«. Ett sovrum. Ett skrivrum.

– Varje kväll gick han ner och läste högt ur vad han skrivit. Marit tyckte det var tråkigt. Det hände att paret Olson somnade, också Margrete, som var narkoman. Men alla var tvungna att lyssna. Marit beskrev i en intervju på äldre dar Ludendorffs röst som pipig, inte alls vad man kunde förvänta sig av en general.

Generalen gav Marit en docka och ett silverfat i julklapp. Värdparet fick ett porträtt av honom i ordensfylld uniform. 

Kort efter DN:s avslöjande bekräftade civilminister Axel Schotte att Erich Ludendorff befanns sig på Hässleholmsgården. Han fick två veckors uppehållstillstånd. Generalen höll sig inne. Arbetarkommunens representant knackade på. Uppmanade Ragnar Olson att säga upp bekantskapen. Krigsherren och massmördaren benämnde man generalen. Branting manade till besinning. Margarete reste hem. 

Generalen såg lättad ut.

Upptäcktsresanden Sven Hedin kom på besök. Läste generalens manuskript. Föreslog ändringar. Generalen sa: 

– Här ändras ingenting.

Generalen tog en promenad. Tog ett glas mjölk. Satt och skrev. Regeringen meddelade att Ludendorffs uppehållstillstånd gått ut. »Obegripligt«, skriver Ludendorff i sin bok. 

Hedin fraktade generalens tunga bagage. Norra Skåne skrev: »Af resenärens bagage skulle man kunna dra den slutsatsen att han haft en arbetsam dag å Hässleholmsgården.«

Mina minnen från kriget kom ut på hösten. Den översattes och såldes i Sverige i två delar i bokhandeln för 21 kronor styck, vilket motsvarar 390 kronor i dag. Generalen blev miljonär på boken. Men fredsvillkoren blev hårda för Tyskland. I en intervju sa Ludendorff 1919 att tyskarna, ledda av honom själv, aldrig hade blivit besegrade, att armén blev sviken av liberala och socialistiska politiker, det politiska etablissemanget. Som att få en dolk i ryggen? undrade reportern. Ja, just, som en dolkstöt, sa Ludendorff. 

Kort därpå sa general Ludendorff att det var judarna som stuckit dolken i Tyskland och att Tyskland behövde ett nytt krig för att »återställa fosterlandet.«

Tankefiguren plockades upp av högernationalister, som bildade ett parti. Ludendorff deltog i Hitlers kuppförsök i München. Gick med i partiet. Hitler använde ständigt dolkstörslegenden i sin retorik. Judarna blev alltmer central i den. Bakom denna 1900-talets mest förödande konspirationsteori stod Erich Ludendorff.  Från dolkstötslegenden löper en lång tradition ända fram till dagens Qanon, lika besatta av judarna.  Som när de på sajten 8kun hösten 2020 skriver om »det politiska träsket, ›deep state‹, och internationella judiska kabaler arbetar med att ersätta svenskar och Sverige med afrikaner och araber«.

– Det var där borta maltfabrikör August Svensson upptäckte honom, säger Olavi Olson och pekar mot bokallén en bit bort. 

Träden håller precis på att spricka ut.