Ulltröjornas anti-parti har blivit en maktfaktor

En blick säger mer än tusen ord, brukar det heta. En blick var också allt som krävdes för att se vad Helmut Kohl egentligen tyckte om det främmande element som just hade letat sig in i maktens innersta rum. 

Där stod de i förbundsdagen i Bonn, 28 personer, långhåriga, skäggiga, iförda ullkoftor och stickade tröjor. Några hade på sig träningsskor. Även kvinnorna bar stickade plagg. Udda fiskar i ett hav som för övrigt bestod av mörka kostymer, slipsar och slätrakade mansansikten. Nykomlingarna hade tågat dit med en stor uppblåsbar jordglob. 

Kohl, precis vald till förbundskansler, hade fått en grankvist som gåva, den skulle symbolisera den döende skogen. Av de andra ledamöterna hade han som brukligt fått blombuketter. Inte undra på att han slängde misstänksamma blickar på de nya stolsgrannarna. Obehaget syntes i hans kroppsspråk. Det här var i mars 1983, Tyskland var fortfarande ett delat land, och miljöpartiet Die Grünen hade precis lyckats komma in i förbundsdagen med ett resultat på 5,6 procent. Partiet hade grundats bara tre år dessförinnan, och tågade nu in i parlamentet under den anarkistiska parollen »Ingen makt åt ingen«. 

Weiter so – fortsätt så – har länge varit två ord som genomsyrat den tyska politiken. Stabilitet, trygghet och ett löfte om att den ekonomiska motorn ska spinna vidare som den alltid gjort, har ansetts vara konceptet som lockar de tyska väljarna. Helmut Kohl lyckades bli återvald med anspelningar på att han skulle föra landet säkert in i framtiden, det var inte läge för några experiment. För Angela Merkel räckte det med en affisch på hennes stereotypt sammanförda händer för att skapa trygghetskänslor hos väljarkåren. 

När Tyskland går till val i höst lär det dock inte finnas spår av någon weiter so-stämning. Snarare kommer den tyska politiken att präglas av ett uppbrott från det gamla. Efter valet den 26 september 2021 lär den politiska kartan ha ritats om.

Tysklands kristdemokrater CDU, i union med systerpartiet i Bayern, CSU, har styrt landet under större delen av perioden efter andra världskriget. Den politiska motståndaren har alltid hetat SPD, de tyska socialdemokraterna. Nu för tiden har dock motståndarlaget en grön, och inte en röd skrud. 

Mycket har ändrats sedan 1983. Med åren har Öst- och Västtyskland blivit ett, De gröna har lämnat de stickade tröjorna hemma, och de misstänksamma blickarna i förbundsdagen har bytts ut mot trånande. Det som en gång var ett kaosparti har nämligen förvandlats till en väloljad maskin med ständigt stigande opinionssiffror. I höst kan det rent av bli en grön förbundskansler som tar emot en grankvist.

I opinionsmätningar gjorda under våren har de De gröna legat hack i häl på den kristdemokratiska unionen, med siffror på omkring 20 procent. En mätning som gjordes av opinionsinstitutet Kantar (Emnid) och som publicerades i tidningen Bild i slutet av april sände chockvågor genom den kristdemokratiska sfären. Där gick De gröna om CDU/CSU-unionen som största parti, med 28 procent av rösterna mot 27 procent för CDU/CSU.

Angela Merkel meddelade i slutet av 2018, efter ett svidande nederlag för CDU i delstatsvalet i Hessen, att hon inte kommer att ställa upp för en eventuell femte mandatperiod som förbundskansler. Den 26 september kommer någon att behöva fylla tomrummet efter hennes 16 år vid makten. Tre personer står redo att ta över. Armin Laschet är den kristdemokratiska unionens kanslerkandidat. Han är partiledare för CDU och regeringschef i delstaten Nordrhein-Westfalen i västra Tyskland. Länge var det osäkert vem unionen skulle skicka fram som sin kandidat, men efter en uppslitande maktkamp mot systerpartiet CSU:s partiledare Markus Söder var Armin Laschet den som stod kvar som segrare. 

De grönas kanslerkandidat heter Annalena Baerbock. Hon är sedan 2018 ett av partiets två språkrör. Det andra heter Robert Habeck. Baerbock valdes till kanslerkandidat genom en betydligt fredligare process än den hos kristdemokraterna. I stället för en maktkamp inför öppen ridå höll de två språkrören god min utåt och meddelade beslutet vid det datum man annonserat sedan tidigare.

Socialdemokratiska SPD:s kanslerkandidat heter Olaf Scholz. Han är vicekansler och finansminister i den stora koalitionen mellan CDU och SPD. I början av 2000-talet fick han i tysk press öknamnet »Scholzomat« på grund av sin robotlika utstrålning, men de senaste åren har han blivit varm i kläderna och lagt sig till med en lättsam charm. 

Miljonfrågan är vem av dessa tre som i slutändan kommer att bli förbundskansler. Att Angela Merkel självmant avgår gör det här valet unikt och svårförutsägbart, anser Thomas Sommerer, statsvetare vid Potsdams universitet. Vanligtvis är det den sittande kanslern som kandiderar mot oppositionen, vilket ger regeringspartiet en fördel.

– Man brukar prata om en kanslerbonus. Speciellt i kristider, då söker sig väljarna till den sittande regeringen. Men nu kommer inte CDU att ha den bonusen. Under många år har vi pratat om att det är slut på Merkeltiden, nu kommer det att hända, säger Sommerer.

Att Armin Laschet är partiledare för CDU innebär inte automatiskt att han kan sola sig i Angela Merkels glans. Kanslerbonusen är starkt kopplad till Merkel som person. Sett till opinionssiffrorna går Armin Laschet inte in i valkampanjen med någon särskild bonus, snarare det motsatta. 

I Tyskland finns talesättet att betet ska falla fisken i smaken, inte fiskaren. Frågan är om inte CDU:s parti­topp litade på de egna smaklökarna för mycket den här gången. Många kristdemokratiska väljare hade nog hellre sett bayraren Markus Söder som deras kanslerkandidat, att döma av den debatt som fördes i tysk press under våren, och CDU:s fallande popularitet. 

Partiet hade i höstas ett stöd på uppemot 40 procent. I en opinionsundersökning för tidningen Augsburger Allgemeine i april svarade 67,1 procent av de tillfrågade att Armin Laschet inte kommer att lyckas med att efterträda partikollegan Angela Merkel som kansler i valet. Endast 20 procent trodde att han kommer att lyckas. 28 procent av tyskarna trodde i stället att De grönas Annalena Baerbock blir deras nya regeringschef.

Hur kan det komma sig att ett parti som grundades i protest mot etablissemanget och andra partier nu har chans att ta den yttersta makten i Tyskland? De grönas historia kan förenklat sammanfattas i tre faser. Den första: protestparti. Den andra: projektparti. Och den tredje fasen, som man befinner sig i nu: maktparti. 

Den första fasen utspelade sig i samband med intåget i förbundsdagen i Bonn. Partiet grundades 1980 med bas i fredsrörelsen, antiatomkraftsdemonstrationer och feministiska rörelser. De första medlemmarna var en brokig skara. Man hade både borgerligt konservativa anhängare och medlemmar som hyste kommunistsympatier. Partiet samlade stenkastare och fredsaktivister samtidigt. De kunde dock enas i uppfattningen om att andra partier inte tog klimat- och miljöhotet på allvar. De första gröna kan beskrivas som de utanförståendes allians. Det som gällde var hundra procent opposition. Man var tvungen att skrika högt för att höras.

Fasen som projektparti inleddes med att man från mitten av åttiotalet och framåt börjar bilda koalitioner i olika tyska delstater. Den första koalitionen bildades med socialdemokratiska SPD i Hessen 1985. Ränderna som protestparti hade förresten inte helt gått ur, när Joshka Fischer svors in som delstatens miljöminister bar han gympaskor. De skorna kommer senare att hamna på museum. 

De gröna började sondera terrängen för vilka möjligheter man faktiskt hade att regera, och vilka idéer som gick att få igenom i praktiken. I november 1998 ställdes projektarbetet på sin spets när man bildade koalition med SPD i förbundsregeringen. CDU-kanslern Helmut Kohl förlorade valet, och i stället blev socialdemokraternas Gerhard Schröder kansler. De gröna fick utrikes- och miljöministerposterna.

I dag är partiet inne i sin tredje fas, som maktparti. Regeringssamarbetet med SPD varade till 2005. De senaste åren har man tillbringat i opposition mot olika koalitioner ledda av Angela Merkels CDU. Skillnaden mot förr är att det inte enbart är protest mot det rådande systemet som gäller. Partiet strävar nu efter att nå toppen i tysk politik och vässar noggrant sin profil för att framstå som så regeringsdugligt som möjligt. Man utesluter inga koalitionsmöjligheter, förutom med högerpopulistiska AfD, och gör anspråk på att vara ett parti för alla. På nationell nivå uppfattas partiet som ett oppositionsparti, men faktum är att De gröna är i styrande ställning på delstatsnivå. Partiet ingår i regeringskoalitioner i 11 av Tysklands 16 delstater.

De gröna har fått ett rejält uppsving sedan 2018, då Annalena Baerbock och Robert Habeck valdes till språkrör. En förklaring till det starka opinionsstödet är att den nya duon gav partiet en stjärnglans det tidigare saknade. I journalisten Ulrich Schultes bok Die Grüne Macht – den gröna makten – beskrivs hur språkröret Robert Habeck har förmågan att gå in i en sal med 200 arga bönder och på kort tid vända sura miner till glada – bönder röstar oftast kristdemokratiskt. De gröna lovordar hans »fenomenala utstrålning«. Ett talande exempel kommer från en valturné Habeck genomförde i Schleswig-Holstein innan han hade valts till språkrör. 

Han klappade kultingar framför kameran och fördes genom en lada av bonden. Samtalet med bonden började stelt och avvaktande, en halvtimme senare var det som att de känt varandra hela livet. »Ni« hade förbytts mot »du«. Detta i ett land där man ytterst sällan du:ar någon man inte känner. »Det var då jag förstod att den här politikern har en ovanlig förmåga«, skriver Ulrich Schulte.

Kanslerkandidaten Annalena Charlotte Alma Baerbock föddes samma år som De gröna grundades, år 1980. Hon började sin politiska bana som praktikant för De gröna i Europaparlamentet, blev fullvärdig medlem år 2005, och har sedan dess stigit snabbt i rang inom partiet. År 2013 valdes hon in i förbundsdagen, och sedan 2018 är hon en av partiets ledare. 

Baerbock har pluggat internationell rätt vid London School of Economics, och beskrivs som den mer försiktiga av de gröna språkrören. Medan Robert Habeck är impulsiv och vill berätta om nya idéer för världen direkt, ringer Baerbock hellre runt till kollegorna för att säkerställa att man inte missat någon viktig detalj. Hon nöjer sig inte med att ytligt kunna ett ämne, utan gräver djupt för att sätta sig in i alla detaljer. 

En del jämför henne med den vetgiriga Hermione Granger i Harry Potter-böckerna, som försöker trolla sig till mer tid för att hinna förvärva mer kunskap. Annalena Baerbock har synts flitigt i medierna i Tyskland, men jämfört med de övriga kanslerkandidaterna är hon den mer okända. 

En sökning på den stora shoppingsajten Amazon visar att det finns biografier att köpa om de övriga kandidaterna, exempelvis CSU:s Markus Söder har förärats två. Söker man på Annalena Baerbock dyker det inte upp någon biografi, däremot en utklippbar ansiktsmask i kartong. 

Emellertid ska hon inte misstas för någon grå tjänstemannatyp. Baerbock har kämpaglöd, är duktig på att entusiasmera både inom och utanför partiet, och biter gärna ifrån när hon tycker att den manliga gröna kollegan Habeck tar för stor plats.

Att miljö- och klimatfrågor har tagit en allt större plats i samhället och debatten har gett De gröna ett gratis uppsving i opinionen, men framgångarna beror inte enbart på det. Se bara på Miljöpartiet i Sverige, som dansar på knivseggen vid riksdagsspärren. 

Snarare beror stora delar av det tyska partiets framgångar på att man ändrat profil. De grönas tidiga år präglades av interna stridigheter mellan två falanger: de vänsterorienterade fundamentalisterna, »Fundis«, och de mer pragmatiska realisterna, »Realos«. Traditionen har varit att ett språkrör ska komma från varje falang, men med valet av Baerbock och Habeck bröt man traditionen. Båda klassas som »Realos«. 

Fundamentalisternas inflytande har stadigt minskat och ledningen har lyckats hålla borta interna stridigheter från offentligheten. Ett strategiskt bra drag för ett parti som vill framstå som ett alternativ för hela befolkningen, säger Hubert Fromlet, professor vid Linnéuniversitetet och senior rådgivare vid Tysk-svenska handelskammaren.

– I stort sett är de väldigt marknadsekonomiskt förankrade. Folk känner inte att det är ett stort experiment att rösta på De gröna. Det finns inte många som tycker att de är ett radikalt parti, säger Hubert Fromlet.

Det andra gröna språkröret, Robert Habeck, har i sin självbiografi hyllat kompromisser och värdet av att vinna små segrar för att nå ett övergripande stort mål: »Om man utlovar utopier verkar det nåbara och genomförbara litet och ser ut som misslyckanden«, skriver han. Att De gröna inte är främmande för att kompromissa blev tydligt i koalitionssamtalen med kristdemokratiska CDU och liberala FDP år 2017. De gröna ska ha varit beredda att släppa kravet på att tidigarelägga utfasningen av förbränningsmotorer till 2030, och var villiga att acceptera CDU:s förslag på flyktingtak. Till slut föll dock koalitionsbildningen när FDP drog sig ur samtalen med partiledaren Christian Lindners bevingade ord »hellre inte regera alls än att regera fel«.

– De gröna är absolut ett mittenparti i dag. De som röstar grönt är inte »Fundis« med låg inkomst, utan det är väletablerade människor med relativt hyggliga inkomster. I detta sammanhang liknar de mer ett borgerligt parti, säger Hubert Fromlet.

Den tidigare europaparlamentarikern och moderata partisekreteraren Gunnar Hökmark uttryckte nyligen i samtal med Fokus att han i EU-parlamentet i vissa frågor stod närmare De gröna än CDU. De gröna har stundtals en mer marknadsliberal inställning än de kristdemokratiska kollegorna, tycker Hökmark. 

De grönas pragmatism återspeglas också i hur den tyska näringslivseliten ser på partiet. I en undersökning bland företagstoppar var Annalena Baerbock den de svarande helst ville se som kansler, med 26,5 procents bifall. Tvåa kom FDP-ledaren Christian Lindner med 16,2 procent. Unionens kandidat Armin Laschet kom trea med 14,3 procent. SPD:s Olaf Scholz kom sist med 10,5 procent.

Finns det någon seger som är för liten för Die Grünen? För dagens gröna parti verkar svaret på den frågan vara nej. Journalisten Ulrich Schulte skriver i sin bok att kärnväljare som förväntar sig en enorm grön omställning riskerar att bli besvikna när det gröna partiet strävar efter att nå makten. Aktivisten Luisa Neubauer, Tysklands motsvarighet till Greta Thunberg, har kritiserat partiets politik för att inte vara tillräcklig för att nå klimatmålen i Parisavtalet. De gröna språkrören pratar om att en »Wandel« – en förändring – väntar. Hur stor förändring kan man egentligen vänta sig med en grön kansler?

– Om det blir en kansler Baerbock kommer det att bli en mer ambitiös klimatpolitik. Men tillväxten i miljöpartiet har ett pris. Vissa kärnväljare kanske blir besvikna. Tänker man på valprogrammet kommer det inte att bli någon revolution, för man vinner inte val i Tyskland med revolutionära program, säger statsvetaren Thomas Sommerer.

Kanske kan styret i delstaten Baden-Württemberg ge en fingervisning om vad som väntar? Där är De grönas Winfried Kretschmann regeringschef sedan 2011, numera i en koalition med kristdemokratiska CDU. Baden-Württemberg är den tyska bilindustrins vagga, bland annat Mercedes och Porsche har sina huvudsäten där. Kretschmann har gått varsamt fram mot industrigiganterna.

– Man har visat att man inte gör en radikal politik. Man gör politik med miljöinslag, men säger inte »nu ska vi stänga Porche och Mercedes«, säger Thomas Sommerer.

I Tyskland älskar man att spekulera om eventuella valutgångar i form av finurliga ordkombinationer baserade på partiernas färger. Den kristdemokratiska unionen benämns traditionellt sett som svart, socialdemokratiska SPD som röda, liberala FDP som gula, och De gröna som – ja – gröna. I årets val hålls fyra kombinationer fram som troliga: svart-grön; Jamaica (svart-grön-gul); trafikljus (grön-gul-röd); och grön-röd-röd (SPD med vänsterpartiet Die Linke). 

– Ingen kan gå förbi Annalena Baerbock i den här regeringsbildningen, säger Tysk-svenska handelskammarens seniora rådgivare Hubert Fromlet.

Hur maktförhållandet i en koalition kan se ut formulerade SPD-kanslern Gerhard Schröder väl när han förklarade vem som bestämde i den röd-gröna koalitionen från 1998: »Den större är kock, den mind­re servitör.« 

Inom CDU finns en viss mallighet om att kristdemokraterna kommer att vara dem som bestämmer i en eventuell framtida svart-grön koalition eller en Jamaicakoalition, eftersom man alltid varit störst. Frank Priess, chef för europeiskt och internationellt samarbete på Konrad Adenauer-stiftelsen som är knuten till CDU, säger att det är »mer attraktivt för de gröna att vara juniorpartner« i en regering. Men kanske vill Annalena Baerbock vara den som håller i sleven, inte serveringsbrickan, den här gången? I sådana fall kanske en trafikljuskoalition är att föredra? CDU:s kanslerkandidat Armin Laschet har varnat partiet för att det är en reell möjlighet: »En koalition av SPD, som täcker in det sociala, De gröna och FDP, som då täcker upp för näringslivsdelen – vad har CDU att sätta emot det?«.

– Matematiskt är det sannolikt att det skulle räcka. Problemet för Annalena Baerbock skulle vara att liberalerna är det mest konservativa och långsamma partiet i förbundsdagen när det gäller miljöfrågor. Då kommer man till den gamla frågan: är det bättre att få igenom så mycket som möjligt i en koalition eller förbli i oppositionsställning och jobba för mer senare? säger Hubert Fromlet, senior rådgivare vid Tysk-svensk handelskammaren.

Liberala FDP var i början av 2020 nära att åka ur förbundsdagen sett till opinionssiffrorna. Pandemin har gett partiet en skjuts upp ur dödszonen, och i dag snittar man på omkring 10 procent av rösterna. Framgången beror till stor del på att liberalerna varit hårda kritiker av hur regeringen hanterat pandemin. FDP ses i dag som en seriös partner i en eventuell koalition med CDU och De gröna eller en med De gröna och SPD. Men ingen koalition skulle vara smärtfri. Bland De gröna finns ett visst agg mot FDP eftersom partiet torpederade koalitionssamtalen med CDU år 2017.  Och i en röd-grön koalition riskerar FDP att bli nej-sägare i ett samarbete som annars kan dra åt vänster.

Annalena Baerbock är alltså just nu Tysklands hetaste namn att ta över kanslerposten. Frågan är om glöden räcker ända till i höst, valet 2017 kan ses som ett varnande exempel. Då blev Martin Schulz socialdemokraternas kanslerkandidat och inom loppet av några veckor steg stödet för partiet till över 30 procent. Det pratades om »Schulz-effekten« och »Schulzlokomotivet«. Men utfallet i valet blev ett annat: SPD slutade på dryga 20 procent. 

CDU:s Armin Laschet ska alltså inte räknas bort som framtida kansler för Tyskland. Sextioåringen är trots allt ledare för det parti som har varit, och hittills är, störst. Laschet är också något av den tyska politikens Rocky Balboa, boxaren som har porträtterats av Sylvester Stallone i ett antal filmer. Det handlar inte om hur hårt du slår, utan om hur mycket stryk du kan ta. Och Armin Laschet kan ta stryk.

År 1994 valdes han in i förbundsdagen, men förlorade platsen fyra år senare. Han växlade till Europaparlamentet under några år, och återvände som minister till Nordrhein-Westfalen 2005. Han har förlorat två omröstningar om att bli ordförande för partiet i delstaten. I kampen om partiledarposten för CDU låg han länge bakom favorittippade Friedrich Merz, och stundtals även bakom den tredje utmanaren, Norbert Röttgen. I duellen mot Markus Söder om kanslerkandidatsposten såg det ut som att alla ville ha Söder och ingen Laschet. 

I slutändan var det Armin Laschet som blev CDU:s partiordförande och partiets kanslerkandidat. Källor säger till tyska tidningen Spiegel att Armin Laschet lär vara helt oberörd av opinionsundersökningar, vissa frågar sig om han lever i en annan värld. 

Det brukar heta att den enda riktiga opinionsmätningen är ett regelrätt val. Kanske studsar Armin »mannen av gummi« Laschet tillbaka? Helene Bubrowski, politisk journalist och Berlinkorrespondent för tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, tror att Laschet blir kansler.

– Jag tror snarare på CDU än De Gröna. Helt enkelt för att osäkerheten är stor på grund av pandemin. De ekonomiska problemen i Tyskland är så pass stora att i slutändan kommer majoriteten av väljarna att lita på CDU, säger hon.

Hur länge coronapandemins effekter håller i sig kommer alltså att påverka valutgången. Handlar valkampanjen om jobb och återställandet av ekonomin – då blåser vindarna i CDU:s riktning. Om ekonomin återhämtar sig under sommaren och valkampanjen i stället handlar om klimatet kan det som en gång grundades som ett protestparti ha en god chans att erövra kanslerposten. I höst får vi se om stickat blir högsta mode igen.