Att den politiska klassen står handfallen och förvirrad är inte konstigt.

Jag har bara röstat en gång i mitt liv. Jag hade ganska nyss blivit myndig och blev nästan galen av känslan av att få, som första gången jag kunde beställa alkohol lagligt på krogen och tog in en dry martini klockan tolv på förmiddagen. Det var skitäckligt och personalen höjde alla ögonbryn, sedan dess har inget av det hänt igen. 

Det är ingen punkig pose att inte rösta, jag är ju egentligen intresserad av politik. Jag har bara haft väldigt svårt att hitta någon partist jag inte skulle skämmas över att representeras av. Det beror inte bara på att ministrar glömt logga ut från sina trollkonton på Twitter, att Sveriges främsta representant utomlands inte kan något språk utom svenska och att statsministern inte vågar göra normala intervjuer (och att det är bäst så, enligt förståsigpåarna, eftersom mannen inte kan tala).

Nej, det handlar inte ”bara” om personerna, för tyvärr har ju deras psykologi ett visst samband med de politiska rörelserna, den förvirrade kappvändande dans som pågått hela mitt vuxna liv. Socialdemokratin som hoppar hukande från tuva till tuva, den rakryggade arbetarrörelsen har jag bara hört talas om som något historiskt. Oppositionen sägs vara stark, men Kristerssons svansande efter dagsopinionen tyder inte bara på personlig vekhet, utan att partiet faktiskt inte vet vart det är på väg. 

Och även om Ebba Busch säkert gillade att sjunga fint i kyrkokören finns inga spår av den kristna moral som var tänkt att särskilja partiet. Hon är rasande på regeringen över samma saker som står i hennes eget partiprogram, hennes ideologi är djup som ett vattenglas och ändå verkar hon inte bottna. Jag förstår inte alls vem hon är. 

I veckan skrev jag en krönika om min djupa känsla av osläktskap med politikerna, om att jag hatar Annie Lööf för hennes lögner och väljarsvek. För texten fick jag ett enormt stöd av riktiga människor, de tackade för att någon sa som det var, orden ”för en gångs skull” användes. Det politiska etablissemanget däremot kastade sig ut till Lööfs försvar, journalister och ledarskribenter, jämsides de folkvalda. 

Justitieministern och sossesluggern Morgan Johansson valde sitt officiella konto av hushållets alla twitterlogin för sin riddargärning för den liberala partiledaren. Han antydde att min kritik gjorde mig till snudd på skyldig till ministermord och förklarade samtidigt alltihop med att jag bara är en av högerns alla små valarbetare, hotade av hans regeringsunderlag.

Men jag är inte höger, eller vänster. Den partipolitiska låtsasleken håller jag inte på med och det gör få smarta människor jag känner. Och det är väl det som är grundproblemet. Politik har en gång varit ärofyllt och hedersamt, till och med snobbiga näringslivspersoner och kulturmänniskor har engagerat sig. Nu är återväxten usel, de flesta håller med om att landet har problem, men de som vill arbeta med att lösa dem blir allt färre. 

Vissa partier har avhopp, andra uteslutningar, men för nästan samtliga är det svårt att rekrytera. Medlemstalen är alltjämt sjunkande, utom möjligen på ytterkanterna, men det är snarare ett slags protestmedlemskap mot politiken. Resultatet är ett b-lag även i toppen, stolarna fylls av dumma broilers, kompromisskandidater och de som ser politiken som en bransch bland andra branscher. 

Och, klart, de romantiska ideologiska föreställningarna är inte lika vägledande längre. Varken Marx eller Montesquieu sa något om vad man ska göra med yrkeskriminellas krypteringsappar eller AI-präglad arbetsmarknad, att politikerna nu byter åsikter som underkläder hänger ihop med att det inte finns någonattraktiv grand theory för vår tid. Hur folkvandringarna till väst ska hanteras och integration åstadkommas vet fortfarande ingen, för den globala världens frågor är nya i sin skala och form. Den ”ideologiska kompass” som fick politiker att välja ungdomsförbund en gång i tiden, hjälper inte när kinesiska staten köper all infrastruktur eller ryska hackare slår ut mataffär, apotek och bensinmack. De 1700-talsidéer som attraherade människor till det demokratiska arbetet känns hopplöst daterade inför globala pandemier, internationell finansmarknad och miljöproblem långt bortom lagar mot plastsugrör. Att den politiska klassen står handfallen och förvirrad är inte konstigt. Karriärism och intern prestige är två av få kvarvarande ideal.

Etablissemanget behåller hittills folkets uppmärksamhet med stridsmetaforer, symbolkamper och internetbråk, men för oss utomstående är de inblandade märkligt lika varandra, deras utspel glider ihop. De saknar de enkla dikotomierna, de gamla instruktionsböckerna och jag förstår dem. Men för väljarna är det tydligt: allt större problem hanteras av allt mindre människor med allt sämre förutsättningar.

Jag hatar inte bara politikerna, jag tycker också synd om dem.