Löfvens allkonstnär

Egentligen borde väl alla ha förstått vad som skulle hända under regeringsbildningen. Jenny Nilssons flytt från regeringen till positionen som riksdagsledamot gjorde att ingen minister längre hade ansvar för landsbygdsfrågorna. Skulle statsministern ge någon ny förmåga chansen? Var det dags att låta en ungtupp få ansvar för en mindre prestigefull ministerportfölj när det ändå bara på sin höjd handlade om det dryga året som var kvar till valet. 

Nej, så klart inte. 

Stefan Löfven gjorde som Stefan Löfven brukar göra när han ombildar sina regeringar. Någon försvinner, och sedan får Ibrahim Baylan ta över den ministerposten också. Sedan 2014 har han haft ansvar för fyra olika ämnesområden som alla i vanliga fall har sin egen minister.

På ett sätt var det väl ett logiskt sätt att sluta cirkeln. Hans familj var lantbrukare i Turkiet före flykten efter statskuppen 1980 och han hamnade i Umeå via en uppväxt i Norsborg, Botkyrka kommun. Ett område med en stor diaspora av syrianer och assyrier, precis som Baylan och hans familj. 

Men den politiska karriären började inte i Norsborg, utan i Umeå. 

IBRAHIM BAYLAN VAR 20 ÅR när han flyttade norrut för att plugga ekonomi. Snart var han engagerad politiskt i SSU, samtidigt som han var ordförande för studentkåren på universitetet. Det var fler i den här generationen socialdemokrater som gjorde avtryck. Anna Sjödin – som läste till socionom samtidigt som Baylan läste ekonomi – var ett framtidsnamn och SSU-ordförande fram till den ödesdigra kvällen på Crazy Horse i Stockholm. De satt i förbundsstyrelsen tillsammans, Baylan var ordförande för föreningen i Umeå medan Anna Sjödin var distriktsordförande i SSU Västerbotten.

I Umeå styrs av en klick socialdemokratin av en klick som alla slussats fram av den excentriske Lennart Holmlund, kommunalråd i 20 år och mest känd för att 2014 ha hotat med att avgå om Håkan Juholt valdes till partiledare. 

På en nivå lägre, bland ungdomarna, är det stökigare. 

SSU i Umeå har traditionellt tillhört vänsterfalangen i SSU på riksnivå, men även lokalt fanns stridigheterna mellan högern och vänstern. 

– Det är ständigt mygel och kamp överallt. En evig kamp mellan höger- och vänsterfalangen säger en person som tidigare var aktiv inom SSU i Umeå i dag. 

Baylan var högerkandidaten som vann, enligt kritikerna på regelvidriga grunder. Det tisslades och tasslades i stan om att han fuskat sig till segern lokalt genom att anordna ett extra rösttillfälle för att säkra rösterna som behövdes för att bekräfta honom som ombud till SSU-kongressen 1997. Inte förrän flera år senare, i samband med att Baylan för första gången utsågs till minister i Perssons regering 2004, kom uppgifterna upp till ytan efter att journalisten Torbjörn Nilsson börjat luska i frågan.

Ofta har S-studenterna i Umeå lutat mer åt högerfalangen medan SSU varit mer vänster. Baylan använde sig av studenterna för att ta makten i SSU lokalt. Det fungerade.

FÖR ATT FÖRSTÅ S I VÄSTERBOTTEN måste man förstå relationen mellan Umeå och Skellefteå. Båda de västerbottniska städerna är provinsiella och lokalpatriotiska på ett nästintill komiskt sätt. Umeå har universitetet och bildningen och folktillväxten, Skellefteå har industrierna och en internsocialdemokratisk tradition av att föredra socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som heter Lorentz eller Lorents. Det finns en splittring mellan städerna och den konflikten hamnar ofta i centrum när det är dags att sätta listorna inför valen. 2001 var det liv. På den här tiden hatade socialdemokraterna i Umeå och partivännerna i Skellefteå varandra. Bråket hade tagits till den nivån  eftersom Umeå arbetarekommun nominerat Ibrahim Baylan till ny ordförande för socialdemokraterna i Västerbotten trots att den sittande ordföranden Carin Lundberg från Skellefteå inte hade några som helst planer på att avgå. 

Valberedningen var oenig, Umeårepresentanterna ville ha Ibrahim Baylan medan Skelleftågänget ville ha kvar sin kandidat. Inte förrän på distriktskongressen kunde en kompromiss mellan de rivaliserande västerbottniska städerna slutas. Umeå arbetarekommun drog tillbaka sin nominering av Ibrahim Baylan och tolererade Carin Lundberg i ännu ett år om Ibrahim Baylan fick en plats i distriktets verkställande utskott via sitt mandat från SSU. Skellefteåfalangen klagade, men förslaget röstades igenom. 

Året därpå skulle riksdagslistorna sättas. Konflikten mellan Umeå och Skellefteå låg kvar, och i centrum stod återigen Ibrahim Baylan och Carin Lundberg.

Baylan, som hade stöd från Umeå och Lennart Holmlunds gäng, tog sig inte in på valbar plats till riksdagen utan hamnade strax utanför på sjätte plats. Men han var ändå med på affischerna och hade gjort sig ett namn, inte minst genom en framgångsrik personvalskampanj med en egen hemsida – unikt på den tiden. Men i Skellefteå ville man ändå markera mot killen från Umeå. När valaffischer sattes upp i fönstret för den lokala S-föreningen hade man täckt över Ibrahim Baylan med den lokala kandidaten Carin Lundberg som bara några månader senare hade vunnit mot Baylan i omröstningen om att bli ordförande för Socialdemokraterna i Västerbotten. 

”Jag kandiderar som alla andra kandidater för Västerbotten och inte enbart för Umeå”, sa Baylan trött till Västerbottens-Kuriren

Att Carin Lundberg fick bästa platsen i skyltfönstret var inget annat än en slump, menade hon själv.

”Det  handlar  om  en  ren  tillfällighet att det blev jag”, sa Lundberg, en plats ovanför Baylan på listan men på valbar plats.

Ibrahim Baylan satte igång en aggressiv personvalskampanj. Han stod på rådhustorget i Umeå och delade ut lappar med en adress till sin hemsida. www.ibbe.nu. Kampanjen var en krigsförklaring mot Skellefteå, menade representanterna ovanför honom på riksdagslistan. Ibrahim Baylan höll såklart inte med.

Han kom inte in i riksdagen, men det spelade mindre roll. Två år senare ringde Göran Persson och Ibrahim Baylan blev,  32 år gammal, en av de yngsta i regeringen och den första utrikes födda ministern i svensk historia.

När han blev minister blev inte bara Socialdemokraterna i Skellefteå förvånade. Även i Umeå var man förbryllade. Han hade haft några kommunala uppdrag och arbetade fackligt, men han var inte sedd som någon framtida storspelare lokalt.

Nu var han plötsligt minister. 

VIA SSU, IN I PARTIETS TJÄNST. Partisekreterare under de mindre bra åren under Sahlin, till Juholts förtret.  Juholt var under en period tillförordnad partisekreterare under Sahlin, men han ersattes av Baylan 2009. ”en avrättning”, kallade källor utnämningen för i kvällstidningarna.

Under åren hände saker i partiet. Först Sahlin, sedan Juholt, sedan Löfven. En högerkandidat, en vänsterkandidat och en kompromiss. Baylan behöll sin starka position. 

För som vanligt var det inte Baylan som bråkade utåt, utan han arbetade för partiet inåt. Så har det ofta fungerat för politikern som klarat av att manövrera sig förbi Västerbottens mest koleriska kommunalråd genom tiderna - Lennart Holmlund, förbi stridigheterna i SSU och in i den absoluta socialdemokratiska toppen. Han fick ett rykte om sig att vara en duktig problemlösare. 2016 lyckades han till exempel sy ihop en energiöverenskommelse, 

Det är i det ljuset som det blir logiskt att Ibrahim Baylan blivit Sveriges första kombinerade landsbygds- och näringsminister. Om det är någon i det socialdemokratiska toppskiktet som biter ihop, tuggar i sig både en cementkris på Gotland och det infekterade bråken om strandskydd plus stärkt äganderätt i skogen. Båda de två sistnämnda frågorna riskerar att splittra det sköra regeringsunderlaget med Centerpartiet på ena sidan och Miljöpartiet på den andra.

De börjar bli rutinerade nu, de som var med under de stökiga SSU-åren för ungefär 20 år sedan. Högerfalangens Mikael Damberg - som var så kontroversiell att vänsterfalangen lämnade salen när han valdes - har odlat skägg och blivit en hårdför inrikesminister. Lena Hallengren var med då hon också, hon beskrivs som en möjlig framtida partiledare. Båda har varit profilerade och i allra högsta grad inblandade i tidigare interna partistridigheter. Damberg såg som omöjlig efterträdare till Håkan Juholt eftersom han enligt uppgifter var alldeles för färgad av striderna i SSU och av att ha pekats ut som drivande i avsättandet av Sahlins efterträdare.

Ibrahim Baylan, han har bara kört på. 

Damberg är 49 år nu, Hallengren 47. Ibrahim Baylan närmar sig också 50-årsåldern. Det har gått 16 år sedan han fick sin första ministerportfölj, då var han 30-nånting och fick ansvar för skolfrågorna. 

Vid sidan av Lena Hallengren och Mikael Damberg som eventuella framtida partiledare samt Anders Ygeman, Magdalena Andersson och Ardalan Shekarabi, men trots att ingen av de andra har lika mycket regeringserfarenhet som Ibrahim Baylan. Det är bara Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin som brukar lyfta fram näringsminister Baylan som en möjlig partiledarkandidat den dagen Stefan Löfven avgår. Han har ett bra stöd i partet, särskilt i SSU, och även om han är färgad av de tidigare lokala stridigheterna så har han inte varit lika inblandad i interna stridigheter som Hallengren och Damberg har varit. Visst, han var en del av Sahlins gäng, men han var inte med och höll i kniven när Juholt skulle avsättas. I Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan placerades han snarare i ”Gubbgruppen” med Tomas Östros, Sven-Erik Österberg och Stefan Stern än tillsammans med Dambergs gäng. 

De senaste 15 åren har han varit så omhuldad av partiledningen att Göran Persson var vigselförrättare på hans bröllop. Att han är uppskattad för hantverket, råder inget tvivel om. Men frågan är om det räcker för att få en ännu mer framskjuten roll i partiet. I det nuvarande politiska landskapet där regeringen måste sy överenskommelser mellan Miljöpartiet och Centerpartiet och dessutom tolereras av Vänsterpartiet är det nödvändigt att det finns folk som Baylan, som kan reda ut knutarna utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men det är inte en politiker som mobiliserar på samma sätt som Peter Hultkvist gör eller bråkar med Moderaterna i Aktuelltstudion lika ofta som Morgan Johansson. 

Finns det problem, då ringer man Baylan. Frågan är om han svarar. I sommar är det lite mycket med cementkrisen på Gotland som måste lösas först.