Jägaren som bytte sida

Enligt FN:s mellanstatliga klimatpanel IPCC:s senaste rapport Den naturvetenskapliga grunden är klimatet på väg käpprätt åt helvete. 

I sin senaste berättelse, Löpa varg, tar Kerstin Ekman ett lokalt grepp om samma fråga. Värmeböljor och skogsbränder i Härjedalen bildar en mörk fond i den egentliga berättelsen om en åldrande man som lägger geväret på hyllan efter ett långt liv av jakt efter vilt. Det klimatkritiska spåret kanske inte är skakande läsning på samma sätt som IPCC-rapporten lär vara – men i Kerstin Ekmans glittrande prosa ges frågan konkretion och liv, vilket gör att det ändå drabbar. 

Kanske är det också en berättelse som denna som krävs för att göra klimatkrisen förståelig för gemene man – bort från det övergripande, ner på detaljnivå, för att visa hur livet som vi känner det redan har börjat förändras – som en konsekvens av våra utsläpp och exploatering av naturen. Hur det har slutat regna och somrarna blir varmare och varmare. Hur växterna tar stryk och djuren och människorna plågas – även i Sverige.

Men det är egentligen inte miljöfrågan som är central i Löpa varg. Primärt är detta en berättelse om att åldras, att vara nära döden, överleva hjärtinfarkter – och att leva i relation till natur och djur. Berättarrösten tillhör den sjuttioårige jaktlagsledaren Ulf Norrstig. Efter en lång tid som tjänsteman vid Skogsstyrelsen i Bollnäs lever han nu med sin fru Inga (som är lite yngre, lite piggare) i Loåsen, Härjedalen. 

När historien börjar är Ulf fortfarande jaktlagsledare, om än en omstridd sådan. Men snart tar åldern ut sin rätt – en hjärtinfarkt i jakttornet gör att Ulf Norrstig missar älgen som går förbi precis nedanför. Ulf har tagit en stor dos av sitt nitroglycerin och somnar helt sonika under vakten. Detta blir nådastöten. Snart får han se sig ersatt av en yngre jägare. Det är då han lägger geväret på hyllan och övergår till att summera livet. Han läser om sina favoritböcker från barndomen, som exempelvis Rudyard Kiplings Djungelboken och Ivan Turgenjevs En jägares dagbok, men ägnar också stor tid åt att gå igenom sina egna, knappa jaktanteckningar i vaxdukshäftena som han sparat ända sedan barndomen.

Återblickarna inleds med ett vackert pärlband av hundar som han haft i livet. En efter en tänker han på jakthundarna han levt tillsammans med, och älskat: Kasper, Trissa, Justus, Bång, Reppen och Blix. När han sitter där har han sin fyrfota vän Zenta bredvid sig. Men snart är Zenta för gammal. Kerstin Ekman skildrar inkännande, krasst och vackert hur Ulf Norrstig tvingas ta fram rådjursstudsaren och avliva sin älskade hund. Det är en vibrerande vacker – och vemodig – scen, som skrivits av en författare som kan kons­ten att förmedla hur mycket som ligger i kärleken mellan en åldrande man och hans trogna följeslagare. 

När hustrun Inga, medan Ulf ligger på sjukhus för en ny infarkt, köper en ny hund utan att fråga honom blir det en smärre kris i hemmet. Ulf har svårt att acceptera att en ny hund ska ta Zentas plats. 

Men det är inte bara åldern som tar ut sin rätt – och som gör att Ulf får avgå som jaktlagsledare. På äldre dagar har han börjat ifrågasätta sin livsstil. Att gå ut i skogen med bössan under armen och skjuta för att döda ter sig inte lika enkelt och okomplicerat som tidigare. Det gör att han hamnar i konflikt med de yngre i jaktlaget. Detta gäller särskilt Ulfs inställning till vargen – vi kan väl med en populär term säga att han byter ståndpunkt i vargfrågan. Och det ses inte med blida ögon. 

De yngre i jaktlaget tycker inte ens att man behöver licens för att jaga, eller hetsa varg, för dem är det en sport som handlar om att ta död på det förhatliga djur som river bondens får och som de ser som ett hot också mot människorna (även om Kerstin Ekman tydligt visar att det finns andra djur som kan utgöra större hot).

Det som förändrat Ulfs inställning i grunden är en rent av religiös upplevelse då han skådat en stor reslig varghanne. I boken riktar han mycket av sina tankar till vargen som han också ger ett namn: »Ja du Högben. Så tänkte jag. Som om vi hade en förbindelse. Men det hade vi ju inte. Det var ensidigt. Som det är med Gud.« 

Efter mötet med vargen är Ulf en annan person. Han tänker ur vargens perspektiv, försöker hålla jaktlaget borta från det område där han sett Högben – och gör vad han kan för att låta vargen vara i fred, utan störningar. 

Att Kerstin Ekman valt att kalla sin huvudperson – som börjar respektera och sympatisera med vargar – för Ulf kan tyckas vara väl uppenbart. Men hon är medveten om det och låter honom därför också konstatera »att mitt namn är Ulf skulle inte betyda något för en varg«. Kerstin Ekmans rutin lyser igenom i varje rad. Det är precist och pregnant. Ulf framstår som en hel person med både mörker och ljus. Hans fru Inga är lite mer skissartad, liksom de övriga personerna i berättelsen. Men det gör inget, detta är inget stort romanbygge – det är just en berättelse. Och som sådan ger den en ögonblicksbild av livet utanför storstaden, åldrandets vedermödor och glädjeämnen och en förståelse för den komplexa och infekterade vargfrågan. Löpa varg är också en lovsång till naturen och traditionerna. Gott så.